-
Min helg i bilder
Ska vi köra en sån? Jag ligger utslagen på soffan idag också, i och för sig efter en hel natts bra sömn (Tack John Blund) men fortfarande hes, snorig och med ett sänkt allmän tillstånd. Därför tänkte jag stjäla inspiration och dela lite av helgens äventyr genom en min helg i fem bilder. Så, lets do this!
Nu kör vi… Första bilden får bli denna. Glädjen när jag kom till stället för helgen och de regntunga molnen sprack upp och solen lockade. Prognosen visade på hoppfullt väder, utomhusvigsel gör sig inte så bra i ösregn och 15 grader. Jag höll tummarna, väntade på pizza leverans och kvällen ägnades åt dukning av bord och festlokal.
One toast for the road eller ”i väntan på ny buss bubbel” Fredagsmorgonen bjöd igen på ösregn, och vind. Hur skulle det gå inför kvällens utomhusmingel med ett ganska utsatt läge? Sällskapet samlades i Natalias hus på landet, här hackades det ingredienser inför kvällens buffé och vi testade håruppsättning och stämningen började lite infinna sig. Eftermiddagen klarnade upp och vi testade vigselcermonin, hur skulle musiken höras för oss som skulle paradera in, och för gästerna? Vi höll tummarna för mindre vind! Vi skrattade gott åt bruden som hade lite problem med luciatempot och vinglade som en fyllekaja på väg mot brudgummen.
Sen tackade vi alla vädergudar men inte så mycket bussguden! Vädret samarbetade men bussen som skulle ta oss till middagen strejkade, så chauffören fixade en ny och 45min sena rullade ett hungrig sällskap in till fördrink. Promenadquiz, mat och mingel innan badtunnorna fylldes till bredden av badsugna islänningar och ett par tappra svenskar.
Done! Lördag. D day. Fullspäckat schema som började med snabbfrukost och sen blomsterfix. 8 bord, 25 vaser. Kör! 1,5timma senare var blommorna slut och borden dekorerade. Ballonger var blåsta och högtalarna testade. Det sista testet kvarstod. Vi körde ut Mr och Mrs och tog plats vid mikrofonerna. Efter tre försök var musikern lite mindre missnöjd, vi hade skrivit om en sång till Brudparet och vi är tre rätt värdelösa sångerskor!
Blommor fixade av proffs Efter en snabb men god lunch körde vi på. Med knappt två timmar kvar till ceremonin gasade vi igenom tre frisyrer, sminkningar och blomster dekorationer till håret. Vid ett tillfälle, med mindre än trettio minuter kvar till allts början står jag och blir insydd i klänningen samtidigt som en annan brudtärna målar mina naglar. Håret, det var inte färdigt fixat ännu. Självklart hann vi. Ett team med fnissiga brudtärnor och en mer fokuserad brud. Vi gjorde vårt allra bästa för att dela med oss av den bubbliga glädjen, men en av oss spelade huvudrollen och hon kände allvaret i stunden.
Vigseln var magisk. Den var personlig, varm och full med kärlek. Vigselförrättaren var pinsamt dålig på såväl namn som engelska. Bruden hade en fluga innanför kjolen och brudtärnorna betedde sig som en doakör till musikerna första sång. Jag måste ändå säga, det var unikt och alldeles rätt!
Sen kom riskastning, bubbel, fotografering, mingel och mer foton. En paus där gäster satt i solen och tog sig en drink – tärnorna skrev grattiskort och preppade det sista!
Mer bubbel, sen middag. Gäster som inte nog strössla berömmelse för den genomtänkta dekorationen av bord och lada. Härliga tal från brudens far, brudgummens syster, best man och brudgummen. Sen var det vår tur. Kommentaren “ni måste sjunga högre” ringde tydligt i öronen och sjöng gjorde vi. Med mycket kärlek. Schlager till vår schlagerdrottning. Aldrig tror jag en sång kommer slaktas så hårt och kärleksfullt i publika sammanhang. Och tur att de flesta druckit ett par glas alkohol innan!
Kvällen avslutades med tomtebloss innan dans tog vid. Jag rockade dansgolv tills mina lilltår dominerades av blåsor, då åkte skorna av och det dansades ett par timmar till. Jag dansade mig igenom vickningen och utomhus minglet, sen tog energin och rösten slut och en kopp te med mina roomies fick avsluta dagen.
Hur jag summerar helgen? Intensiv, rolig och kärleksfylld!
-
I mitt påskägg…
…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.
Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.
Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?
Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.
Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.
Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi, men jag har ögonen på målet – en familj!
-
Jag tar tillbaks..
…en del av vad jag skrev om januari. När den innebär 1,5-2dm snö och -6 grader då blir jag knockad till golvet att kärlek! Wow!
Provade mig på en 7-8km längdskidåkning utan spår. Slitsamt men underbart. Nu vill jag behålla det här, snälla?!?
-
Kärleken och barnfrågan
Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂
Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.
Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv.
Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.
Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.
Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.
-
En lapp
Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.
Hur hade du tolkat lappen?
-
Sommarplaner
Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.
Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.
I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”
Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!
Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.
-
Ett spontanmöte
Jag var för ett par dagar sedan på ett köpcentrum för att fixa födelsedagspresent till mittentrollet aka bonusson nummer 2. Helt plötsligt hör jag mitt namn och jag ser någon vinka i periferin och där står Ts exfru. Hon kommer fram och börjar småprata, undrar hur läget är (på riktigt inte bara den generella artighetsfrågan) och vi snicksackar säkert 10-15 minuter.
Vi pratade om livet, Ts mående, vår relation och var jag bodde. Ingenting grundligt men lite kort om allt. Jag frågade hur hon stått ut, om han alltid varit tyst och inte kunnat hantera jobbiga frågor. Hon berättade att det varit värre de två sista åren i deras relation och att hon till sist inte stått ut. Vi pratade om att han borde söka hjälp, att det här säkert är något som han fått med sig från barndomen och att han behöver lära sig förhålla sig till det. Jag kände “jag vill prata mer” och jag tror hon kände detsamma när jag snabbt var tvingen att avrunda för att springa och köpa den tänkta presenten.
Ts exfru är en genuin person, en sån som jag i en annan situation hade kunnat bli vän med. En sån som, liksom jag, snabbt skaffar en idé om hur människor är. Får en känsla och litar på den. Kommer människor nära och bygger tighta band. Hon berättade att efter 15år med T var han fortfarande en gåta för henne, en av de personer som hon minst förstod sig på. Jag har helt enkelt fått massor att fundera på, och en del vatten på min kvarn om att parterapi är nödvändigt.
-
Tänk om…
Veckorna springer ifrån mig och jag försöker göra mitt bästa för att njuta här och nu. Våren är ju en fantastisk årstid, och som jag skriver detta sitter jag på terassen i radhuset och njuter av den sena eftermiddagssolen.
Helgen har tillbringats i en blandning av födelsedagskalas för en nybliven tonåring, kompishäng, lite träning och mys med T. En salig, härlig och hoppfull blandning. Det är mysigt att familjehänga och det gjorde jag hela lördagen, mestadels sittande i en loungemöbel på en solig terass pratandes och skrattandes med min närmsta familj och min systers ingifta. Dagen avslutades inte förrän jag vid halv åttatiden tog bilen hemåt och somnade tidigt.
Söndagen innehöll också sol, alltså denna fantastiska energikälla. Den bara gör mig glad, full av energi och bubblig. Mer motståndskraftig mot tråkiga energier och socialare generellt! Lite träning fick jag med också, och på kvällen tändes hoppet. Med en enkel kväll på en bättre italiensk restaurang träffade jag T. Vi åt kallskuret, drack varsitt glas vin, åt en pizza och pratade. Vi firade hans fyrtioårsdag en kväll för tidigt eftersom han idag är på tjänsteresa i Tyskland som jag skrev i förra veckan. En kort promenad senare tog vi varsin bil till huset, för han hade inget emot sällskap över natten. Presenten överlämnades och vi hann prata om fler saker. Berörde ämnen som Stockholms weekend, inbjudan till min plast-farfars 80års middag och sommarsemester. Det är kanske de vanligaste sakerna i världen om man är ett normalt par, för oss, eller kanske speciellt för mig är det här STORA framsteg. Att han sen gav mig hejdå pussar imorse innan han begav sig via gymmet till flygplatsen det var droppen som fick mitt hopp att börja spira igen. Jag sa till och med till E idag “tänk om det verkligen kan bli vi igen”. Tänk om!
-
Mad not sad!
Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.
-
Samtal pågår
Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.
Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!
Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…
Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.
Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.
Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?
Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.
Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.