Vilken dag! Nu står resväskan packad en trappa upp. Det enda som saknas är en sminkväska och en necessär. I morgonbitti kommer taxin tidigt för att köra mig till flyget. T har just krupit upp i säng och jag har slagit över till “Så mycket bättre”. Den här dagen har varit… underbar!

Jag vaknade när T smög ut genom ytterdörren för att ta en morgonjogg. En morgonpuss och varsitt träningspass senare tog vi oss in till stan och en promenad med avslutande lunch. Där insåg jag att… T mår bättre. På riktigt. Alltså det går inte att beskriva lyckan i den lunchen. Det var som förr. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vårt härliga samtal, ögonkontakt, hålla handen, god mat och vi var där. Båda två. Tillsammans. Damn. Det var vi. Där.

Tårarna rinner. Jag är lycklig och olycklig, på samma gång.

Lycklig för att T mår bättre, för att han varit här med mig idag. Olycklig för jag vill inte åka imorgon. Nu vill jag vara här med honom. Tillsammans med honom.

Dagen fortsatte med samma genuina känsla. Jag har packat, vi har lagat mat och sett på gemensam tv serie. Nu smög han upp i säng, han vaknade fyra i morse så han behöver de här timmarnas sömn.

I eftermiddags, medans han var i mataffären fifflade jag ber lite hemliga lappar med söta budskap i hans kavajer, på hans laptop, i hans rockficka och shake. Om två veckor är jag hemma igen – det är bra med saknad, eller hur?