• livet,  Okategoriserade

    God natt

    Har laddat hela helgen för en mysig söndagskväll med T. Vad gör jag? Bort mig.

    Fy fan.

    Har ni sådan kvällar när känslorna liksom hamnar på utsidan? När minsta lilla besvikelse resulterar i tårar, reaktioner som inte alls står i parentet med vad som sägs eller görs? När man, medans det pågår, inser att man överreagerar, övertolkar och… förstör? Ändå kan man inte bryta det.

    Jag hade en sån kväll nu. T kom, med vin. Vi skulle laga mat. Vi skulle prata om nästa helg. Jag tror jag dödade all lust han någonsin haft att tillbringa tid med mig. Tårarna sprutade som på lille skutt när han inte kunde ge besked om eventuell resa. Han hänvisar till barn och till skör exfru. Jag inser att han kommer inte kunna frikoppla sig från hennes nyckfulla energisvängningar eller sin vilja att göra allt för barnen på många år. Jag tolkar in allt och lite till, för sånt var mitt humör just, exakt där. Det är de dagarna på månaden, när känslorna bärs på utsidan huden.

    Så nu sitter jag här i soffan och väntar på min inneboende som borde komma när som helst. Jag väntar och mår uruselt. Jag har försökt att andas. Försökt att skicka ett sms där jag skriver förlåt, vet att jag gör saker värre. Fy fan. Jag vill bara backa och göra om hela kvällen. Usch. Fan.

    Någonstans vet jag att allt jag gör nu bara gör det värre, ändå har jag svårt att släppa det. Stänga ner. Allt har gått fel, allt, matlagning, samtal, närhet. Allt.

    God natt.

    Kommentarer inaktiverade för God natt
  • livet

    Känslor!

    Den här sommaren har jag testat på lite nya aktiviteter, sånt som jag inte gjort av olika anledningar. Vandringen har faktiskt inte lockat, höghöjdsbana har jag haft respekt för, SUP har jag inte haft utrusning till och så vidare.

    Det här med att prova nya saker, det är så upplyftande och känslokrävande. Inför finns där känslor som oro, nyfikenhet, fundersamhet. Sen kommer beslutsamhet, ännu mer nyfikenhet och tvivel, innan jag uppryms av fokus, glädje, tacksamhet och stolthet när jag väl påbörjat det!

    I en värld där jag kan uppleva att känslor ofta förstoras eller förminskas, ska helst inte finnas där tycker jag det är så skönt att få uppleva dem. Nakna, råa känslor som bara får finnas och kännas. Dessutom känslor som inte är kopplade till relationer utan upplevelser, rätt underbart det också!

    Har ni testat något nytt i sommar? Och hur kändes det?

    Kommentarer inaktiverade för Känslor!
  • Mr T,  T

    Offentligt kelande

    Sitter på ett plan till Frankfurt för vidare transport till Indien. Bredvid mig har jag Mr T som slumrar lite. Den här sträckan kan vi hänga, småprata lite – sen kommer han åka längre fram i planet än mig om vi säger så.

    Vill vara reflektera lite kring T. Han är verkligen ingen person som visar känslor i offentliga sammanhang eller ens i hemmet när barnen är med. Han visar endast ömhet och känslor bakom stängda dörrar eller i enskildhet. Jag å andra sidan är en kramare av stora mått. Kan kramas, pussa, klämma och känna såväl bland familj som vänner eller i offentliga sammanhang. Att visa känslor för en person jag tycker om är att få visa för världen att han är med mig. Han har valt mig och han väljer mig varje dag!

    Att inte få visa känslor eller att inte få den bekräftelsen har hittills i vår relation varit det motsatta. Ett bevis på att han är osäker, att han inte vill framhålla mig som sin utvalda osv. Jag börjar sakta men säkert inse att det är inte så han resonerar, det är bara sån han är – icke publik med känsloyttringar.

    Kommentarer inaktiverade för Offentligt kelande
  • livet,  tankar

    60!

    De som känner mig har nog väntat på detta ett tag. För det var ett tag sedan sist. Senaste var när jag var fyllde 21. Då slog den till: 50-års krisen. Jo för visst, vid 21 hade jag avhandlat både 30- och 40-års kris. Väldigt tätt inpå varandra. Effektivitet kallas det. Sedan dess har det var stenlugnt på åldersfronten. För i all ärlighet, vem orkar bry sig?!?! Jag får dessutom ta fram en miniräknare om någon vill veta hur gammal jag är. Ska man kunna sådant utantill? Nå väl, inte jag. Har heller aldrig känt mig som min ålder. Mycket i mitt liv är bak och fram.

    Nu är den här 60-års krisen. Fy fan vilken pärs. 50-års krisen var ju coolers i jämförelsen med denna. 60 år och tankar som livsarv, pension och barnbarn snurrar runt som små regnmoln. För dramatik och teater är två av mina främsta grenar. Kul ibland men ibland bara jobbigt. Nu är det lite knivigt. Det är så stora frågor. Mycket större än bröllop och barn. Det är sådant som antingen händer eller inte händer. Kanske borde jag jobba lite mer aktivt på det men nej, för jag känner mig paralyserad av skräck för framtiden.

    Det började med att Lill-Babs dog. Denna underbara kvinna som alltid funnits och som för mig alltid varit älskad. Så dör hon. Tusentals sörjer henne eller åtminstone tänker lite extra på henne. Och en enorm familj lämnar honom bakom sig. En familj som verkar avgudat henne. Det gör ont för jag är rädd för att min familj och släkt ska dö. Det väcker tankar som vad jag kommer lämna efter mig. Hur många kommer sörja mig och vilka är dom? Jag kanske inte vill ha barn just nu men jag vill ha barn när jag dör.

    Tankarna snurrar jättemycket om livet och hur det är upplagt. Hur lite av ett arv de flesta av oss lämnar. Barn är väl undantaget då. Jag kommer att tänka på min pension och mitt sparande och får fullständig panik. Inser att jag dels måste hitta ett jobb men också sätta mig in mer i mitt sparande. Jag vill bli bra på det. Var ju faktiskt till och med med på listan över mina mål för i år. Jag dividerar mycket med mig själv om jobb. Väldigt mycket. För vissa är det så självklart att ha ett jobb men för mig att det så självklart att ha ett syfte. Vissa dömer mig och tycker det är knepigt. Men jag är rädd. Rädd för mycket som är jobbrelaterat. Men det är en annan historia.

    När Tim, Avicii, dör så späs livsfrågorna på. Jag är inte speciellt rädd för att bli en musikalisk världsstjärna. Blir jag det så tycker jag alla ska ta sig en fundering om vart världen är på väg. Jag blir däremot livrädd för att hamna i ett maskineri. Om det så är på ett jobb, i hemmet eller vart den än må vara. Att hamna i positioner där man inte längre har kontroll. Trots all den tragik som omger hans död så lämnar Avicii efter sig ett fantastiskt musikartist och jag hoppas, många viktiga tankeställare om ångest och maskineri. Jag är tillbaks i 60-års krisen; vad kommer jag lämna för arv och vad vill jag lämna för arv? Jag vill inte bara jobba för att tjäna pengar. Alla år på privatskolor har gett mig insyn och hur mycket man än vill tro annat så blir man inte lyckligare av pengar. Man kan hitta på mycket (mer) skoj men man kan inte komma från obotliga sjukdomar. Man kan bli populär men att bli älskad kan vara desto klurigare. Man kan köpa sig snygghet men pengar gör inte att man per automatik har en härlig personlighet. Pengar är bra och nödvändigt men jag vill så starkt göra skillnad på något sätt. Inget storslaget. Inget uppmärksammat. Bara något hållbart. Kan jag inte göra det genom ett avlönat jobb så måste jag hitta en balans så jag kan göra det på min fritid. Balansen måste finnas där. Det är väl nyckel ut från maskineriet?

    När jag väl är 65 vill jag vara glad, lycklig, älskad av nära och kära och ha ett gott samvete för min insats som människa. Jag vill att mina nära och köra tycker jag varit närvarande även om jag inte alltid varit fysiskt på plats. Jag vill visa mina barnbarn världen och dela med mig av en massa klokheter.

    Nu känns mycket lite väl förvirrande. Jag tappade fotfästet. Självklart kommer jag hitta det igen men tills dess vill jag snubbla runt i mina tankar. Jag älskar att bli gammal men har mycket kvar att arbeta med tills jag känner mig redo. Ja, sen var det ju det där med att det inte är säkert jag blir 60 ens. Om du tror att jag som den dramatiska människa jag är inte tänkt på det så har du fel. Död och min begravning talar vi om kring middagsbordet minst en gång i månad. Jag är helt on top of it. Blommor, låtar, mottagning. Det löser sig. Just detta – livet – är bra mycket svårare att planera och styra och hitta rätt i.

    Kommentarer inaktiverade för 60!
  • Grubblerier,  Kärlek,  Lista,  Relationer,  T

    Om att hoppas och kämpa

    Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.

    Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.

    Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.

    Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.

    Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här.  Tillsammans.

    Kommentarer inaktiverade för Om att hoppas och kämpa
  • Förhållanden,  Killar

    Som en mur

    Igår åkte jag till Helsingborg för att hänga med Icey ett tag. Alex frågade häromdagen hur det är mellan oss. Jag vet vad han känner – han är förälskad och älskar mig mer än något. Igår sa jag förlåt att jag inte känner lika mycket. Att jag älskar honom men det är som att något tar stopp, något som står i vägen mellan mig och känslorna. Jag kan känna att dom finns där men det är som jag tagit smärtstillande mot känslor. Det gäller inte bara förälskelse, det gäller de flesta typer av positiva känslor. Det är som om en mur står mellan mig och att känna känslorna fullt ut. När jag är med vänner så är det samma sak. Självklart är jag glad och lycklig av att vara med dom men inte så att det känns fullt ut.

    Det sköna med Icey är att vi är helt öppna och ärliga med varandra. Det finns inga falska förhoppningar, bara ärliga risker. Han vet att jag älskar honom och känner mig väldigt trygg med honom men han vet också att det känns som jag inte kan känna känslor fullt ut. Han vet att jag inte är i närheten av lika förälskad men han vet också att jag inte vet vad det beror på. Och han är den mest förstående mannen jag någonsin träffat. På lördag har det gått sex månader sedan vi träffades och hånglade första gången. Det har varit sex intressanta månader. Vi har lyckats ses varje månad. Vi har kommit varandra väldigt nära. Han har förändrats mycket och jag har gått från att vara väldigt skeptisk till förhållanden till att trivas väldigt bra med Icey. Jag kanske inte kan känna det men jag vet att jag älskar honom. Ibland är jag rädd för att jag älskar honom som en kompis men nej, jag tror inte det. Det är den där muren. Sedan tror jag kanske inte att han är “the one” men det är helt okej. Dels har jag alltid tyckt att “the one” är ett oerhört överskattat koncept. För det andra så tror jag att det finns annat, fler hållbara saker, som ett förhållande kan bygga på. Det kanske inte finns kemi men det finns en ofantlig trygghet. Det kanske inte finns attraktion men det finns skratt. Det kanske inte finns fjärilar i magen men det finns en stor dos inre lycka.

    Kommentarer inaktiverade för Som en mur
  • Killar,  Singelliv

    Mysbakis

    Det råder ingen tvekan om att jag tycker om Mr Icey ju mer vi ses och umgås. Jag blir alltid kär i personligheter och när det har varit på riktigt så har det alltid fått växa fram. Med Icey växer det fram och jag tycker väldigt mycket om honom nu. Jag är inte kär men han är en väldigt varm och trygg man – precis sådan som jag behöver och älskar. Jag står dock fast vid att jag inte vill ha ett förhållande. Bortsett från att känslorna inte är starka nog så är jag helt enkel inte villig att förbinda mig till något eller någon. Och det sliter lite på hjärtat när jag ser hur mycket han älskar mig. Han grät igår för att hans kärlek och känslor för mig var överväldigande. Och jag ser hur han älskar mig så mycket att det gör ont. Det där med att en man gråter för att han är lycklig eller/och väldigt kär har hänt mig med alla mina ex. Frågade Happy och Alex om det hänt dom och det verkar inte vara väldigt vanligt. Är jag någon slags häxa med mystiska krafter?

    Helgen i Köpenhamn har varit fantastisk, underbar, solig och romantisk. Jag hade behövt vara rejält känslomässigt avtrubbad för att inte känna tomhet nu när jag ska åka hem. Det är tufft just nu. Kanske ses vi igen, kanske inte. Att vars en med någon under tre dygn och sedan vara så uppenbart ensam känns av. Samtidigt så vet jag att förhållanden ska man inte ha för att man känner sig ensam.

    Kommentarer inaktiverade för Mysbakis
  • Jul,  tankar

    Julkänslor

     Nuförtiden somnar jag antingen tidigt vid 12 eller sent vid 3. Somnar jag vid 12 som igår så vaknar jag ofta vid 4-5 som nu. Då kan man skicka digitala julkort som andra kan vakna upp till. Jag ville såklart skicka dom på fint papper och med frimärke men tiden fanns inte. Då får man sluta vara så hård mot sig själv och istället tänka att digitalt är bättre än inget.

    Jag läste på Carolina Gynnings Instagram att hon skrivit att julen är en tid då hon känner mycket och jag är precis som hon. Julen är en tid då jag reflekterar och känner ofantligt mycket – både tacksamhet och sorg. 

    Denna jul känns tom och orolig. Både för att världens är så rörig och för att min lilla värld har massa små orosmoln i sig. Jag har flera vänner som just nu går igenom jobbiga tider och det påverkar mig. Mina vänner och familj är det finaste jag har. När de mår dåligt mår jag dåligt. Kanske förvärras känslan lite av att mitt hjärta klappar lite extra för någon som ignorerar mig och ikväll är ute och dricker med sitt ex fling. Avstår faktiskt från att analysera eller utforska möjliga scenarios. Det gör för ont. I all ärlighet så är hon en anledning till varför jag vaknar stup i kvarten. Jag vaknar, kollar mobilen, blir besviken och somnar om. 

    Julen blir per automatik för mig en tid då jag tänker tillbaks och tänker på de som inte längre finns i mitt liv. Antingen för att de gått bort eller för att allt har sin tid och de vandrat vidare. Finns det någon tid jag garanterat ägnar en tanken åt mina ex så är det nu. Det senaste exet får bara en kort tanke. Det blir så lätt att jag tänker på vårt uppbrott och då svider det fort. Jag undrar hur länge det ska vara mitt mest traumatiska och smärtsamma minne. Jag undrar hur länge jag inte kommer uppskatta de sju åren vi hade ihop utan alltid tänka på hur allt föll isär. Mest undrar jag kanske hur länge jag ska låta mitt bagage från det förhållandet påverka nya relationer. Samtidigt är jag glad att jag har ett annat ex som är snäll och god vän. Fast det fick vi allt kämpa lite för. Man ska inte tro att vänskaper kommer eller består utan arbete.

    Det finns dock så mycket att vara tacksam för. Som att jag har just världens finaste vänner som ställer upp i vått och torrt. Och min familj som älskar mig och stöttar mig även om det inte alltid märks. Jag är tacksam över att jag kommit över mitt ex efter vad som kändes som en evighet. Jag är glad att mitt hjärta tyckte sig vara helt nog för att bli förälskad. Jag är tacksam att jag fått resa mycket i är även om det varit tröttsamt. Resorna har inneburit så många nya värdefulla minnen, nya bekantskaper och nya insikter. 

    Det blir inte den gladast julen, julkänslan har inte ens infunnit sig, men det är okej. Det kommer förhoppningsvis fler jular. Och däremellan är det en massa saker och människor att njuta och vara tacksam för.

    Kommentarer inaktiverade för Julkänslor
  • Känslor,  Killar

    Tjejer eller killar?

    Jag skyller det på årstiden men med mörkret så kommer också djupare tankar hos mig. Jag funderar mycket över livet, vänner, familj och relationer. Hösten har varit hysterisk där jag varken prioriterat mig själv, familj eller vänner. Det har satt sina spår. Jag hittar snabbt tillbaks till mig själv men det är desto svårare att hitta tillbaks till de djupare vänskaperna. Det blir väl så antar jag. I alla relationer så är risken att flyta isär stor och störst när man lever helt parallella liv. En och en försöker jag pyssla tillbaks det men ibland vill man ju bara att det ska flyta ihop av sig själv.

     

    En annan fundering jag fastnat i det är det här med att bli kär. Och om man blir kär i en person eller i ett kön. Tjejen som jag kysste under mina konferensäventyr hörde av sig. Vi har chattat väldigt mycket de senaste tre dagarna. Jag har förvisso inte en massa tjejkompisar men det här inte en vanlig kompisrelation. Det finns en flirtig underton. En underton som jag tycker är lite spännande. På samma sätt som jag är lite nyfiken på henne. Däremot finns det ingen attraktion. När hon igår frågade vad jag kände så sa jag som det var att jag inte vet. Jag känner något men för första gången sedan jag var liten så är det helt oidentifierbart. Attraktion kan man skapa. Jag tror att jag ibland vill det men sedan inte för det är inte jag. Jag attraheras som regel inte av tjejer. Men så kom jag på att jag ju egentligen attraheras av människor. Det råkar bara väldigt sällan vara kvinnor. Hur funkar det, om man blir attraherad av en tjej är man lesbisk då? Eller är det när man bara attraheras av tjejer? När är man bisexuell i så fall? Alla dessa definitioner spelar ingen roll för mig men jag är så otroligt nyfiken, på mig och mina begränsningar. Nu är det som sagt inga uttalade känslor med i bilden och jag tror inte det kommer dyka upp några sådana heller. Jag hoppas att det beror på att de helt enkelt inte finns och inte för att jag inte vågar. Jag utforskar mest och leker mycket (men ärligt). Hon är lite som en yngre version av mig med lite sämre självförtroende. Hon är helt nerkärad i sitt ex och är lättläst men ändå väldigt svår att komma nära. Framförallt är det djupare konversationer än vad jag har med hennes manliga motsvarigheter. Men ja, efter fyra god morgon sms så är chansen att stor att hon är det första jag tänker på. Vad det nu än betyder. Om det betyder något.

    Kommentarer inaktiverade för Tjejer eller killar?
  • Förhållanden,  Känslor,  Shopping

    Fyndskor

    Mina dagar går åt till att få ihop livspusslet samt att komma ikapp och till och med hamna lite för i att-göra-listan. Om cirka en vecka åker jag till Tokyo på utbildning och det är en del som ska fixas med innan dess och när jag kommer hem så ska jag klämma in ytligare en arbetsgift en dygnets 24h. Något jag är väldigt glad över såklart men jag inser att jag måste bli effektivare. Ska läsa på lite om det där känner jag, hur man optimerar sina dagar.

    Annars känner jag mig fortfarande lite i obalans på något odefinierbart sätt. Igår slog det mig, och det här är knäppt, men att det känns tomt utan något att oroa sig för. Jag har levt med någon slags oro eller stress i ett och ett halvt år. Jag saknar det inte – absolut inte – men det är väldigt konstigt utan det. Väldigt konstigt. Det är det i och för sig mycket som är. Som att jag idag inte bryr mig om mitt ex. Jag kan fortfarande bli ofantligt nyfiken men det är också sådan jag är. Jag är nyfiken på det mesta. Och jag vill nog egentligen bry mig och vill nog till och med försöka bry mig men det är helt borta. Tänk, en man som jag aldrig trodde jag skulle komma över. En man som när han lämnade mig krossade mitt hjärta till den grad att jag inte ville leva. Den mannen är ingen för mig idag. Vilket jag förvisso kan tycka är sorgligt men det är också något jag fått acceptera.

    Något som är kul däremot är att jag fyndade ett par skor på blocket häromdagen. Ett par lila kilklackar som blir perfekta till en klänning som jag ska ha i Japan. Och nu har jag sålt ett par gamla bokhyllor så jag ska åka till Ikea och köpa nya.

    Kommentarer inaktiverade för Fyndskor