-
Lästips: Attached
Anknytningsteori, har ni läst, hört eller kan något om den? Okej, jag är nu 105 sidor in i en bok som jag borde ha läst för 12år sen. Oj vad mycket känslouppbrott, otillräcklighet, sårbarhet och dåliga relationer jag hade sparat mig.
Jag är en solklar Anxious/Ambivalent någon som lägger mycket tid och energi på att analysera mina relationer. Som noterar exakt hur längesen det var sedan Mr T svarade på mina meddelanden, om han läst dem men inte svarat osv. Jag läser oerhört väl av förändringar i sinnesstämningar hos min partner och drar (ibland eller ofta) förhastade slutsatser om varför och vad jag gjort för att orsaka det eller kan underlätta det. Jag behöver regelbundna bekräftelser på att det är vi två mot världen. En kram, hålla handen, pussar och ömhet.
Mr T däremot är med största sannolikhet en Avoidant/Undvikande och med det någon som inte kan knyta an, öppna upp, sätta ord på känslor eller säga ”jag älskar dig”. En aviodant/undvikande har ett stort behov av egen tid och distans i relationer, de har också svårt att svara på varför deras tidigare relationer tog slut och är i större utsträckning singlar/separerade än Trygga och Ambivalenta.
Det är som att läsa en handbok för mig. Den är skriven för att hjälpa oss Ambivalenta att lyckas hitta den lyckliga kärleken, för vi söker och behöver den. och hur vi undviker att hamna i destruktiva relationer med undvikande. Nästa kapitel handlar om ifall vi redan är i en sådan relation, tips och trix för hur vi kan hantera det. Jag läser vidare med stort intresse!!
-
Om att hoppas och kämpa
Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.
Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.
Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.
Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.
Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här. Tillsammans.