Kommer ni ihåg det här? Nå, det är dags att återkomma till det där tabubelagda nämligen att bli ihop igen. Något som jag tycker är inte bara fint utan stort och modigt ses som något svagt. När blev det så här, när blev det fel att verkligen kämpa för att hålla ihop? När blev seprationer och skilsmässor normen? När blev de så accepterade som lösningar på problem att ingen ens reagerar? Jag tycker helt ärligt att det är vansinne.

Jag tror inte kärlek är ett lätt jobb. Tvärtom, jag tror kärleksförhållanden är det tuffaste och mest energikrävande jobbet du kan ha. Om du så bara för en liten stund tar det för givet så syns snart ringar på vattnet och svårare tider är att vänta. Dom stunder kommer även när du ger näring och visar uppskattning i ditt förhållande. Trots allt, livet är en utmaning och i ett förhållande är det minst två liv. Räknar man förhållandet som en egen enhet så är det tre. Det är naivt att tro att det ska vara en fin, vacker seglats. Det kommer regna, det kommer storma och det kommer med all största sannolikhet komma perioder då du bara vill ge upp. Och där många gör just det, ger upp. Har alla då alla generationer innan oss verkligen varit lyckliga i sina förhållanden? Förmodligen inte men då har nog inte heller haft samma enorm krav på den konstanta lyckan. Idag finns det ändlösa möjligheter och frestelser. Som 80-talist är jag uppväxt med materiella ting där det alltid kommer något nytt, något bättre, något roligare och ja, man glömmer det gamla. Faktum är att man slänger det gamla. På något viss verkar detta har spridit sig även våra mänskliga relationer. Tålamodet finns inte. Det i kombination med den ständiga jakten på lyckan håller på att förstöra våra relationer. Där har ni min ståndpunkt. Kärlek är mycket jobb – ofantligt mycket glädje men krävande.

Skulle jag ta tillbaks honom? Först och främst, chansen att han skulle erkänna att han vill försöka igen är minimal. Om vi bortser från att han tror på skilsmässor och enkla vägar så är han alldeles för stolt. Jag är också stolt men dels skulle jag vara stolt över att kämpa och dels tror jag på att kärleken är större än stolthet. Jag tror att förhållande har svackor och vissa längre och svårare än andra. Skulle jag ta tillbaks honom skulle det vara för att jag ville. Vad andra tänker och snackar om bakom min rygg är för mig fullständigt irrelevant. Jag har inget att skämmas för.

Men tillbaks till fråga, skulle jag ta tillbaks honom? Det finns vissa reservationer och vissa krav varav mitt viktigaste är att han tar tag i det där bagaget av osäkerhet och skräp han bär omkring på. Vi ponerar att han “går med på” mina krav. Skulle jag då? Förmodligen. Jag älskar honom. Därmed inte sagt att det är rätt känslor men jag vet ju inte hur de rätta känslorna ska vara. Det kan bara jag bestämma men framförallt tror jag att man kan jobba på känslorna. Det är nog mer inställning som avgör om förhållandet kommer vara framgångsrikt. När jag har tänkt på det här med att bli ihop igen så är det vissa saker som är viktigare än andra för mig. Jag behöver vara helt säker på att jag inte gör det av bekvämlighet – det skulle inte vara därför. Jag vill inte säga nej på grund av rädsla – jag är livrädd men väljer att tolka det positivt. Jag vill inte att vi bara blir ihop och låtsas som inget hänt. Det vore ju fullständigt idiotiskt. Jag må älska honom men han har svikit mig och min tillit. Den där tilliten byggs inte bara upp. Med det sagt så tycker jag också att det får ta sin tid. Jag tycker ju att han är värd min tid.

Ja, jag skulle kunna bli tillsammans med honom igen. För att jag vill. Det har inget med han och hans känslor att göra. Det är beslut som skulle vara baserat på mina slutsatser lika mycket som känslor. För dom där känslorna må vara viktiga men de är också opålitliga. Man kan ha förhållande på grund av känslor men att basera ett livlångt förhållande på enbart känslor är inte hållbart. Jag vet att folk ser ner på dom som “går tillbaks” men det är fel. Att våga erkänna att man gjorde fel, att våga förlåta, att gå testa och kämpa det är något att vara stolt över.

Sist men inte minst, bara för att jag skulle kunna behöver det inte betyda att jag ville eller faktiskt skulle. Det är helt olika saker. Den ena påverkar säkert det andra men det är två skilda saker. Vad jag vill behåller jag för mig själv. För nu.