I natt har jag sovit sååå dåligt. Jag träffade min bästa vän här i München igår kväll och vi pratade om mord, lekte detektiver, pratade om psykologi och om våra uppväxter. Vi har så otroligt lika uppväxter där vi bär på mycket samma känslor och tankar, och har “hanterat” det på samma sätt, så det är verkligen skönt, bra, härligt, underbart att vi har träffats.

Vad var det då som utlöste mina tankar och känslor igår, och som gjorde att jag sov så dåligt i natt. Jo det var boken The one plus one av Jojo Moyes.

Jag gillar Jojo Moyes för att hon skriver lite annorlunda chicklit, böcker som iofs handlar om kärlek och är lättlästa men som ändå har ett djup. Ett riktigt djup. Som fått mig att fundera och gråta, skratta och må bra.
Men den här boken var faktiskt inte alls bra. Klassisk chicklit!

Och det var för nära mig själv. Hela tiden sas det att “en familj är inte mamma, pappa, barn, barn utan kan se ut hur som helst”. Familjen har massa problem (så klart annars ingen bok) ekonomiska problem, problem med rättvisan, problem med mobbaren, problem med våldtäcktsförsök, problem med att bli uppsagd, Ja det är inget som inte är ett problem.
Men man vet hela tiden att det kommer att lösa sig och bli så där perfekt, som min uppväxt aldrig blev, i slutet. Januari är också ofta en månad då jag känner mig lite deppigare. Det är lixom en grå månad på så många vis och jag är stressad på jobbet och tänker för mycket.

Så i natt var jag vaken till 12 för att läsa ut den där jävla boken och sedan låg jag och vred på mig till halv två, efter det drömde jag, om allt det där elaka mina föräldrar gjorde mot mig. Så idag är inte varken min piggaste eller gladaste dag.
Däremot tror jag att det är bra ibland att vara lite deppig.