-
Greta, miljön och Indien
Idag pratade jag med kollegor om “the Swedish girl” och hennes tal i FN igår. Det har stått om det i de lokala tidningarna, om den svenska 16 åriga tjej som seglat till USA för att tala in FN mötet om vad vi utsätter världen för när vi fortsätter ignorera forskningen och sätta privata och nationella vinster i förarsätet. Mina indiska kollegor var så imponerade över att vi i Europa så envist driver denna fråga, trots att resten av världen fortfarande sätter andra frågor först. De var fascinerade, men ser inte att deras del av världen kommer att följa vårt exempel.
Här i Bangalore är det många av mina anställda som har små barn, de allra flesta är strax under 40 år och deras barn är därmed mellan 1-10år gamla. De allra flesta barnen lider av någon form av astma, luftrörsproblem eller nedsatt immunförsvar som ett resultat av miljön här i staden. Bangalore har vuxit fort, explosionsartat och med det kommer problem med infrastrukturen. Staden har över 8 miljoner invånare men de har först de senare åren börjat bygga Sky/Subway för att transportera alla invånare till och från sina arbetsplatser.
Detta betyder miljoner och åter miljoner av bilar, motorcyklar (bland annat den mycket populära Royal Anfield) och äldre bussar och lastbilar som allihop spyr ut avgaser på gatorna. Många av barnen får minskade luftrörsproblem när de vistas i renare luft tillexempelvis i hembyn hos mor/farföräldrar, utomlands eller i lantligare miljöer. Dock finns där inget jobb för föräldrarna… så tillbaks till stan och de dåliga levnadsvillkoren.
I samtalet frågade jag varför inte den stora massan gör något åt detta, varför röstar man inte annorlunda i val som innebär att de politiker som sitter och roffar åt sig pengar och inte åtgärdar problemen blir bortvalda? Svaret? Att i Indien finns viktigare frågor än vad politikerna åstadkommer eller inte när det handlar om vilket parti som får rösterna. Frågan som vilken religion partiets ledare tillhör väger fortfarande tyngst.
Visst är det illa när ett lands, eller stads framtid och deras invånare fortsätter att rösta fram politiker som inte gör skillnad istället för att stötta förändring?
(Vänd nu på detta, och fundera på hur vi röstar i Europa…)
-
På resande fot
Sitter på ett plan mot Indien. Dags för årets andra tjänsteresa, jag har lyckats skjuta på den flera gånger men till sist fick det vara nog. De anställda i Indien frågar och tjatar om när vi chefer ska komma, sen när vi kommer är det egentligen ingen som tar initiativ att träffas eller bokar möten.
Men, nu är jag på väg. Fyra arbetsdagar sen bär det av hemåt igen. Jag hoppas på ett långt möte med mina två chefer på plats, vi behöver en genomgående diskussion om ledarskapet, framtiden, att kunna skilja på vänskapsrelation och chefsrollen och andra samtal som man bäst har ansikte mot ansikte.
Så. Fyra dagar. Har nu rest i 14 timmar och det kommer dröja 3-4 timmar till innan jag landat i en säng med huvudet på en kudde. Hade åtminstone bolaget kunnat skicka oss i något bättre än Economy hade resan varit bekvämare… men snart är hälften av transporterandet klart. Bara levererande kvar!
-
Det bästa med tjänsteresor? Att komma hem! Än så länge är jag bara en bit på väg och det är en lång resa kvar, men den är påbörjad bara det är underbart!
Veckan har innehållit poolhäng och intervjufokus i måndags, in room dining med T på kvällen. Strejk av rickshaw och bussförare i måndags något som innebar omplanering av två intervjuer och ett mer än halvtomt kontor. Onsdagen drog det igång med tre intervjuer och idag avslutade jag med två intervjuer, två utvärderings/utvecklingssamtal och en grupplunch. Lägg till det fyra pass på löpbandet, varken snabbhet eller distanser är något att skryta med – men ändå tacksam för den fysiska trötthet det ger efter en dag som innebär en trött hjärna.
Nya reflektioner om Indien från veckan…
– bekanta till mig reser hit för att uppleva landet, och upplever det exotiskt, spännande, välsmakande och mycket annat. Jag tror jag måste backa och göra en omvärdering från min ganska svarta syn…
– Indiska män håller gärna varandra i handen, eller går med armarna om varandras axlar. De är väldigt fysiska på ett sätt som i västvärlden är reserverat för kvinnor (eller bögar). Här är det kvinnorna som inte har fysisk kontakt, varken med män eller kvinnor publikt.
– det är hjälmtvång på förare till motorcyklar och mopeder samt bältestvång i framsätet på bilar. Passagerare, såväl småbarn som andra vuxna använder inte hjälm/bälte. Majoriteten använder det endast därför att det är pengaböter om de inte följer lagen… säkerhet, inte lika viktigt. Ah och de småbarnen sätter man helt sonika framför sig på fordonet och de större bakom!
– jag har kollegor som skäms över sitt land och som skäms när medarbetare fotar de “exotiska inslagen” som korna på gatan, kvinnor som bär sina varor på huvudet, sophögarna längs med gatorna etc etc
Nu är en timma kvar innan min flight boardar och jag längtar efter att få sätta på mig mitt Bose headset, nackkudde och sovmask. Ska bli skönt att vakna i Europa!
-
Vatten
På väg till kontoret efter lite mer än ett dygn sen jag landade. Sitter och funderar över en frukost över skillnaderna mellan folk och folk. Som resenär, på ett stort flådigt 5-stjärniga hotell innanför vaktade grindar lever jag som i västvärlden. Här finns wi-fi, gym, fri tillgång till mat, vatten och el. Så är ju inte läget för en majoritet av landets befolkning och det kanske är självklart – men för mig liksom landade det imorse när jag klev in i duschen.
Jag har sovit i ett luftkonditionerat rum, i en säng som är fantastisk skön, mellan svala lakan i indisk bomull. Kör lite yoga när jag vaknar (som jag så klart streamar) och sen hoppar jag in i en varm dusch. En stor del av befolkningen får köa till den kommunala toaletten för att ens kunna kissa i fred! Det här får mig att känna mig än mer splittrad till tjänsteresorna hit. Gynnar det verkligen landet? Ja, vi har ju anställt och utbildat massor av kompetenta medarbetare, vi gynnar ekonomin genom våra besök – men vad gör vi egentligen för den stora massan, de längst ner på skalan?
-
På besök i Jaibeemanager
I denna mångmiljonstad i Indien där vi har vårt kontor har jag många gånger reflekterat över skillnaderna mellan “teknikkvarteret” där vi har våra kontor och stora delar av staden utanför. Eftersom jag numer har anställda på kontoret här kände jag att det är dags att skrapa lite mer på ytan och försöka förstå lite mer vilka förutsättningar som mina anställda kommer ifrån, så inför denna resa bokade jag en Culture walk.
En tre timmars upplevelse guidning med information om var, vad, varför och hur Indien utvecklats och blivit vad det idag är. Det sista stoppet var i slumkvarteren i Jaibeemanager, precis bredvid tågrälsen in till staden. Tåg åkte förbi 6-8 gånger per dygn men med ökad frekvens. Bara häromveckan hade en man dött då han på morgonkvisten gått ut för att pinka och ett tåg kommit farande.
I området bor ca 500 personer i små skjul byggda av plåt, enklare byggmaterial men även mer bestående sådana. Problemet är att dessa bostäder när som helst kan rivas, utan förvarning då de är byggda utan avlopp och rinnande vatten på ett område där de inte har tillåtelse att bygga. Väl på plats i området ringde vår guide en lokal kvinna som kom för att visa oss hemmen till två kvinnor och deras familjer. Det första hemmet låg en trappa upp i en byggnad, trappan upp var extremt smal, knappt axelbred och väl uppe för trappan befann vi oss i ett minimalt rum där det fanns en väggfast brits, lite golvutrymme och en skrubb som de kallade kök. Den totala golvytan var mindre än vårt minsta badrum i huset. Totalt kanske 2*3m och utan både dörr och fönster. På denna minimala yta bodde en familj med föräldrar och fyra barn.
I de två närliggande kåkstäderna finns en offentlig toalettbyggnar. Det kostar 5 rupier per gång du behöver nyttja toaletterna och med tanke på deras kosthållning och generella hälsonivå förstår jag om det måste kännas som om magen exploderar då de endast har råd att gå till faciliteterna en gång per dag. Vatten kommer via tankbilar två gånger i veckan till området. Då måste alla familjer gå till tankbilen med ämbar för att hämta vatten att fylla upp de egna tunnorna. Så trots denna brist på vatten upplevde jag att de kvinnor vi träffade var rena och hela, väldigt fascinerande när varje droppe vatten värderas innan den används.
Det andra hemmet vi besökte var ett plåtskjul. Detta plåtskjul var ett hem för en kvinna och hennes tre barn, då mannen hade lämnat familjen för en ny kvinna för en tid sedan. Plåtskjulet var rörigt, det såg ut som skjul mest gör. Olika saker i högar till höger och vänster. Kvinnorna i båda familjerna jobbade som hembiträden i familjer och tjänar 2000 rupier i månaden (ca 200kr). Problemet med att jobba i andra människors hem i ett land som Indien är att det saknas respekt mot människor som inte tillhör rätt kast eller rätt folkslag och de blir behandlade där efter.
För att stärka de utsatta kvinnorna i kåkstaden har ett gäng fruar till expatriater gått in för att stötta. De har samlat in pengar till att bygga en samlingslokal där kvinnorna kan träffas och hantverka. De tillverkar väskor av återvunna kartonger av festis storlek. De tvättar, klipps sönder och flätas samman. Dessa väskor säljer kvinnorna sen via sina kontakter utanför och tupperware liknande partys. Fruarna erbjuder hjälp men inte utan arbetsinsats och väskorna säljs och pengarna går direkt till den kvinnan som tillverkat den.
Det var en känslostorm att vara i Jaibeemanager. Att komma dit och titta på kvinnor som fötts in i denna misär. Att jag, född i ett rikt, europeiskt land med gratis skolgång och satsande föräldrar på tjänsteresa i detta land är på gränsen till vad jag klarade av. Denna helt absurda form av voyeurism. Jag försökte förklara min känslostorm för vår guide Kaverei som tröstade med att sen vi “europeer” upptäckt slummen i staden har de fått det många gånger bättre.
-
En glimt av charter
Jag har haft en riktigt grym helg. Fredagkvällen innehöll jobbmöten ganska sent, men jag tog de sista två på hotellrummet. Därefter ringde jag upp lite room service och slappade i soffan framför OS rapporteringar. Room servicen är grym, inte farligt dyr och dessutom har de många olika varianter på paneer. Paneer är en indisk variant av keso, men mer i form av en mjuk ost som de använder i grytor eller göra tikka paneer av. Väldigt god!
Lördag morgon vaknade jag med kittlande näsa, så mitt dagliga träningspass blev lite lugnare men ändå 4km på löpbandet. När jag ändå var på gymmet bokade jag in en aroma massage på Spaet. Därefter körde jag på att avnnjuta frukostbuffé i solen och därefter flera timmars poolhäng. Klarblå himmel, lätt svalkande vind och ljudbok – det var inte alls tokigt.
Vid fyra plockade min privata chaufför upp mig och körde mig via en indisk sötsaksbutik till kontoret för att peppa mitt team lite. De jobbade lördag då vi hade saker som skulle produktionssättas och jag var där och hejade på dem lite. Sen tog jag min bil hem och preppade mig för massage. Såååååå skönt. Kvällen avslutades alldeles inoljad och mjuk med en pizza, kall öl och FaceTime med Em.
I söndags fick jag sällskap vid poolen, en kollega anslöt och vi hängde i solen och pratade nästan i munnen på varandra. På eftermiddagen hade vi bokat in chauffören som körde oss till ett indiskt köpcentrum där vi shoppade billiga Levis jeans (japp, har inte haft Levis sen mitten av 90-talet!) och strosade runt i ett extremt högljutt mall.
Ska man nu åka på tjänsteresor är det väldigt grymt när man kan låtsas vara på charter resa under de helger man måste tillbringa på resande fot!
-
Förra sekelskiftet knackade på…
…och undrade om de kan få tillbaks sina saker. En annan sak som fascinerar med Indien är kontrasterna. Jag tittar ut från mitt femstjärniga hotell med ac, pool och frukostbuffé och ser kvinnor och män som förtjänar sitt uppehälle genom att sälja varor från vagnar som jag inte trodde fanns längre.
De lägger på sina varor på morgonen. Det är meloner, citrusfrukter, nötter eller kokosnötter. Vad de än har staplas det på vagnen.
Ett litet axplock av bilder ifrån dagens tur till kontoret..
-
En fundering mindre…
Natalia det här är ett inlägg till dig. Jag vet inte om ni märkt, men Natalia är helt bedårande osvenskt förtjust i stora djur, som hästar, älgar och kossor. Här i Indien finns det ju kossor lite överallt, allra mest på gatan gåendes mitt i trafiken eller ätandes på sopor.
Helt plötsligt insåg jag att jag bara ser korna på väg till kontoret på förmiddagen (ja, de börjar sällan före 10 här) och aldrig på kvällen när jag åker hem och det är mörkt ute. Så jag frågade, var är korna på natten. Vi kan väl bara lätt nämna att den indiska staden som jag är i har upp mot 9 miljoner invånare. Alltså en stad med lika många invånare som hela Sverige. Daligen kommer det ut 2000 nya motordrivna fordon på vägarna och de ska trängas på redan fulla gator. Tillbaks till korna. Enligt mina kollegor (som började med att asgarva åt mig) så börjar kossorna dagen med att bli mjölkade i sitt “hem”. Sen släpps de ut för att äta, och eftersom jag hittills inte har noterat speciellt stora gräsytor, buskar med blad eller annat för kor naturlig föda driver de omkring på gatorna och äter folks rester och sopor. Sen när klockan börjar närma sig 17 på kvällen går de hemåt för dagens andra mjölkning och sova i sitt “hem” över natten.
Kollegorna förklarade också att det så klart ser annorlunda ut i de mindre städerna och byarna utanför stan. Där går kossorna inte längre än till en liten bit åkermark eller gräsplätt och äter sig mätt, men här i storstan får de nöja sig med vad som erbjuds. Och heliga som de är aktar trafiken på sig och släpper fram dem där de går i sakta mak.
På tisdag ska jag få gå på “culture walk” här i stan och förhoppnignsvis lära mig mer om Indien, indisk kultur och levnad. Jag är supertaggad!
-
Lördag
Det är dags för årets första resa. På måndag ska jag iväg till mina kollegor i Indien och det år dags att packa. Så dagens plan är att åka till huset och packa. Dra fram förvaringslådorna med sommarkläder och plocka fram lite lättare kontorskläder, ett par shorts och även en bikini. Det är 25-30 grader till staden jag ska och jag har planerat resan så jag får två nästan fulla arbetsveckor på plats och en helg i solen och värmen.
När jag kommer hem är det inte många dagar kvar av februari och jag hoppas att dagarna i Indien kommer att hålla hjärnan upptagen och fokuserad på annat än analysera.
Helgen började med en AW, mycket bubbel i dubbel bemärkelse. Nu har jag avklarat första OS loppet och första maskinen med tvätt snurrar. En rätt bra lördag med andra ord.