• IVF,  resan mot mamma

    Att hoppas…

    Bryta ihop och komma igen, det är vad livet går ut på. Jag blev ledsen igår, jätteledsen. Klart att det ingår besvikelser i den här resan mot att försöka bli mamma. Jag tar det verkligen inte förgivet att det ens kommer att gå, men hoppet finns där. Det där förrädiska, men ack så härliga känslan – hopp!

    Jag klarade inte av att prata om det igår, kände i hela kroppen att om tårarna väl börjat så hade de inte slutat rinna. Idag känns det bättre, alla graviditetskänningar som jag upplevde att jag hade fram till onsdagkväll är som bortflugna. Jag funderar och spekulrerar lite på fortsättningen. Funderar på om jag ska gå på ytterligare en insemination om jag måste monitoreras inför en IVF eftersom denna cykel som började igår med största sannolikhet går förlorad. Förlorad undrar ni kanske, hur kan jag veta det?

    Jo, det fanns ju bara ett spermarör på plats på kliniken. Nu när det inte gått som hoppats måste ny sperma beställas från kliniken i Danmark och det kan ta ett par veckor för den att levereras. Sen kommer en cykel till, då jag till bringar dag 3-11 i Thailand lapandes sol och värme. Jag misstänker att ska jag börja ta hormonsprutor vill de ha mig under uppsikt och åtminstone ha mig på besök en gång under den perioden. Så… för att inte förlora två cykler kanske en runda med insemination till kan vara aktuell? Får prata med kliniken till veckan och se vad de rekommenderar.

    Kommentarer inaktiverade för Att hoppas…
  • Grubblerier,  Kärlek,  Lista,  Relationer,  T

    Om att hoppas och kämpa

    Vilka tvära kast livet utsätter mig för. Från en bra vecka, till en katastrof fredag och en ännu sämre lördag.

    Vad händer nu då? Ja efter långa samtal i helgen så har jag försökt att få lite svar på min oro och mina frågor. T är väldigt tydlig med att detta tror han att han känner just nu, och till skillnad från mig så är detta inget tillstånd som han inte tror han kan ta sig ur. Jag är av den sorten att när jag kommit så långt att jag säger det högt, så finns det ingen återvändo. Men då har jag också försökt prata om det på olika sätt innan det gått så långt. Han vill inte göra mig ledsen, men ändå vara ärlig… Jag är bra på alla sätt, han tycker väldigt mycket om mig, bryr sig om mig, hans barn tycker om mig – ja alla tycker om mig, men han älskar mig inte.

    Jag är en kämpare, jag vet att hoppet är det sista som överger människan och jag vet att jag är en kämpare utan dess like. Det kommer jag använda nu, jag har gjort allt från att googla till att lyssna inåt. T är fortfarande nedstämd och ett av symptomen på nedstämdhet är att du förlorar känslor för din partner. Rent logiskt sett finns alla de bra sakerna kvar, men kärleken saknas. Hobbypsykologar jag för mycket om jag kopplarTs saknade känslor till hans allmäntillstånd? I nästa vecka är hans första terpai/psykologmöte inbokat (ombokat igen) och jag hoppas verkligen att han går och påbörjar en behandling.

    Min terapeut tyckte ju i förra veckan att vi skulle gå i parterapi, för att lösa ut de knutar som trasslat till sig mellan oss. Jag vill verkligen inte ge upp, så jag hoppas att det kan vara ett steg vi tar.

    Summeringen av helgen är att vi har haft en otroligt fin helg tillsammans. Vi har promenerat, pratat och skrattat tillsammans. Jag har gråtit och gråtit, men jag tänker gå med på det han erbjuder. Han vill att vi fortsätter och ser var det tar oss. Hans tips till mig var “chilla, ta det lugnt och andas”. Han vill inte att vi gör några förändringar utan fortsätter och ger varandra tid. Jag, problemlösare som jag är, har frågat vad vi kan förändra, vilka mål vi kan sätta gemensamt och när vi kan utvärdera… det är inte alss så som T resonerar och fungerar. Så jag ska nu försöka släppa det här och lägga energin på att leva och njuta. Uppskatta det vi har tillsammans och hoppas att vi kan vända det här.  Tillsammans.

    Kommentarer inaktiverade för Om att hoppas och kämpa
  • Förhållanden,  Känslor,  Vardagen

    Middag och hopp

    Denna vecka ska jag trots eventuella tårar, funderingar, känslostormar och andra återkommande faktorer avstå från att höra av mig till honom. Jag vet inte om han läser denna blogg. Han vet att den finns då den startades innan det tog slut men om han läser vet jag inte som sagt. Det finns väldigt inget som står i denna blogg som han inte redan vet att jag tycker eller känner men det finns kanske några tankar som bara finns i mitt huvud. Kanske skulle dom hamna på bloggen om jag var 100% säker på att han inte läser. Nu blev det än mindre utläggning om typ inget. Det jag ville komma var anledning till varför jag trots frestelser inte ska höra av mig. Det är inget spel. Jag tror att har jag aldrig spelat spel som är nu ingen bra tid att starta. Speciellt inte med någon jag känner väldigt väl och som känner mig väldigt väl. Alltså hör jag av mig när jag vill höra av mig men inte denna vecka. M, om du läser så dra inga slutsatser nu. Jag har ingen strategi men vill ge dig en ärlig chans.

    Igår var jag nämligen hemma, det var även dom upptäckte jag när jag kom dit (men det är en helt annan historia som jag inte orkar dra nu). Jag sa hur som helst till honom i en normal samtalston (okej, jag viskade för jag tyckte inte konversationen angick henne) att det är onödigt av honom att vara otrevlig mot mig. Sedan bad jag honom lova en sak vilket han gjorde, jag bad honom lova att han skulle ringa denna vecka. Så nu ger jag honom den möjligheten, att bevisa för mig att han kan hålla vad han lovar.

    Ikväll var jag ute och åt med mina föräldrar som firar 40-årig bröllopsdag. Vi fick ut och åt för att fira mammas födelsedag som är imorgon men då kan vi inte gå ut för pappa ska göra ett kirurgiskt ingrepp på tidigt på onsdag. Min pappa har nämligen prostatacancer fick vi veta i höstas så denna månaden genomgår han daglig strålning. Det kan vi också ta en annan gång. Under middag så börjar mina föräldrar prata om honom och om när jag ska hämta mina saker bland annat. Mina föräldrar tycker väldigt bra om honom och tanken på att jag ska begära en bodelning har garanterat aldrig slagit dom. Jag har väldigt privat av mig och gjorde klart tidigt att jag inte ville prata om honom. Det upprepade jag även denna kväll men i några minuter slog en akut saknad till och jag var väldigt nära tårar. Det var första gången idag. Alla andra av dygnets timmar har inte präglats av tankar om honom. Han finns där såklart, varje minut av varje dag, men ibland är det lite mer passiva tankar och känslor. Sådan var det idag bortsett från katastrof minuterna under middagen.

    Och vet ni, hoppet som jag investerar i att han ska höra av sig skänker mig ett lugn och en glädje. Så mycket vill jag tro på honom. Så, om humöret svänger här på bloggen om några dagar så vet ni varför.

    Kommentarer inaktiverade för Middag och hopp