Jag träffade min exman i veckan. Väldigt snabbt. Han sa “va mjuk du är”. Jag har alltid velat vara en mjukar kvinna. De där som har former och är så snygga och kvinnliga. Både Happy och Natalia har sånna kroppar. Starka men mjuka. Jag har iofs haft former men varit hård. Känt mig kantig och svarvad i hårda linjer. 

Men jag kan fortfarande inte träna ordentligt. Om jag löper får jag snabbt bakslag som inte känns bra i kroppen, alls. 

Min vardag är iom bristen på träning inte så bra för mig. Jag promenerar och cyklar lite men framförallt bär jag Nils. På den dåliga sidan. Nils är en jäkla knähund och vill bli buren jämt och då vill jag ju ja vänster handen fri så något blir gjort. Och då belastas min trasiga sida. 

Jag kan göra lite lätt styrke träning. Rehab. Plankan och rörelseträning. Och jag är tacksam för det. Jag har blivit överkörd och skapat en unge. Det är inte illa för en kropp. Men jag saknar att lukta svett och känna mig slutkörd. 

Jag är mycket snyggare nu. Det tycker jag och snällare mot min kropp (läs här för andra tankar om kroppen) men jag saknar träning och känslan av att vara stark. 

Och jag vet att min kropp fortfarande är mindre än normen, att jag är snygg och priviligierade med en kropp som håller sig smal, jag vet att många anser att min sorg över min kropp inte är giltig utan ett resultat av tjockförakt där de har tolkningsföreträde men detta är mina tankar om min kropp just nu.