Jag läste Alex inlägg här och tänkte,. “Ja, för fan så är det ju” och varför är vi så dåliga på att prata om det?

En sommar, för snart tre år sedan, fick tre av mina närmsta vänner missfall. Men inte pratades det högt om det. Nej. Det viskades om det, i förtroende och gärna bakom stängda dörrar. Det fanns en underton av skam. De hade misslyckats. De var inte bra nog. Ännu värre för de som inte ens lyckas bli gravida. De som kämpar med hormonbehandlingar, IVF och som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

När jag varit axeln de gråtit mot, har jag kramat och hållt om. Försökt förstå, och berättat att det finns andra i deras situation. Berättat om tidigare vänner, med en liknande historia. Fått dem att förstå att de är inte ensamma. Bekräftat att de inte är misslyckade. De får fler chanser. Livet fortsätter. Kärleken fortsätter och de får fler chanser. Men det gör ont och det är okej. Det får göra jätteont. Men det finns fler chanser. Goda vänner till mig nu har gått hela vägen och är nu i Polen för att hämta hem sitt barn. Det är kärlek, det är en längtan efter familj som nu går i uppfyllelse! Resan har varit lång, men nu är de nära sitt mål.

Jag vill säga lycka till till Alex och V, och alla andra där ute som vill bilda familj. Jag håller tummar och tår för er, och hoppas att det går vägen för mig den dagen jag är där.