• IVF,  resan mot mamma

    Babyboom i kändisvärlden

    De senaste veckorna har jag uppmärksammat eller uppmärksammats på alla små bebiskulor på lite äldre kändiakvinnor. Det är Carina Berg som gror en knodd tillsammans med sin man. Det är Natalie Imbruglia som stolt visade upp bebismagen på Instagram i veckan. Sen är det Milla Jovovich, Elin Nordengren, Veronica Maggio och fler. Vad de har gemensamt utöver sina bebismagar är att de är alla över 38!

    Kanske är jag mitt i en trend av äldre mammor, men jag tänker att det är något annat. Jag har funderat över detta och nej, jag har inte kommit till något svar. Men jag tror det är ett symptom på något, när så många får barn så sent i livet. Dessutom flera av oss utan en pappa, utan en donator?

    Är det här resultatet av starka kvinnor med egna karriärer och inkomster? Eller är det resultatet av att först förverkliga sina egna drömmar – sen skaffa barn? Handlar det om sökande? Trygghet? Jag har funderat flera varv på det här och utan större underlag går det inte för mig att ge svar…

    Varför har jag inte barn redan kan man ju undra? Ja, jag försökte verkligen tillsammans med min Exman. Tyvärr var han varken lika dedikerad, hängiven eller tyckte att man behövde ha speciellt mycket sex för att lyckas skapa ett barn. Där och då dog min kamp för oss och jag gick. Han dödade mina drömmar med att inte delta trots att han sa att han också ville bilda familj.

    Sen har jag varit oplanerat gravid och att fortsätta den graviditeten hade inte varit rätt mot varken oss vuxna eller barnet. Sen har jag sökt efter en pappa till min familj och jag har försökt – men sen ett och ett halvt år tillbaks har jag sakta landat i att lösa det själv.

    Kommentarer inaktiverade för Babyboom i kändisvärlden
  • livet,  Mr T,  T

    Gravid?!

    Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

    Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

    Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

    Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

    Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

    Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

    Kommentarer inaktiverade för Gravid?!
  • Girlytalk

    Relationer förändras men jag vill inte vara med då

    Min vän som sa att hon önskade att hon mådde lika illa som mig under graviditeten har blivit ett problem för mig. Jag tog avstånd från henne när hon sa detta för att jag känner att hon inte alla förstått hur jag har det. Jag känner att hon tolkar det jag säger så mycket att det inte är vad jag sa längre, för att vi ska tycka lika och när jag påtalar att det inte alls är så jag menar så blir hon arg. 

    Jag har gått i terapi för att bearbeta min graviditet och även om jag är långt ifrån att vilja bli gravid igen eller kunna tänka mig en graviditet till så har jag kommit så långt att jag kan glädjas med andra gravid och inte önska någon en sådan graviditet som jag hade. 

    Så när jag kände agg (?) mot min gravida vän gick jag tillbaka till terapin. Vi pratade om att det låter som att vännen har mig som förebild och kanske tom norm. Och varför jag inte vill vara en förebild eller norm. 

    Först och främst var min graviditet undantaget, inte ens 10% drabbas av extremt gravidillamående så som jag gjorde, alltså inte normen. Varför ska man sedan sträva efter att må dåligt? Fick jag byta mot en vanlig graviditet så skulle jag göra det direkt (även om det är väldigt få som jag känner som inte har haft ont någonstans). 

    Att människor eller vänner tycker jag gör ett bra jobb som människa är ju en solklar komplimang. Och jag beundrar alla mina närmaste vänner av olika anledningar. Men alltså om beundran blir ensidig blir det en obalans i relationen. Jag måste dra, ge råd, inspirera och får ju då inget tillbaka. Eller jag får ju beundran men det är inget jag vill ha. 

    Vi hann inte prata om hur jag ska hantera detta utan det är nösta träff. Just nu känns relationen bara i obalans och dålig. Speciellt eftersom att hon inte vill diskutera hur hon mår med mig dör att jag mådde så mycket sämre… 

    Kommentarer inaktiverade för Relationer förändras men jag vill inte vara med då
  • Girlytalk

    “Jag önskar att jag mådde illa” 

    I veckan berättade en vän för mig att hon är gravid! Först kände jag bara glädje, jag vet att de försökt ett tag! Vännen berättade att hon var i vecka 7-8 och mådde hur bra som helst. Va skönt, va kul! Ja jag kände faktiskt så. Ni vet ju att jag varit ganska bitter över hur sjuk jag var när jag var gravid så det kändes så skönt att få känna glädje för en vän. 

    Sedan sa hon “men jag skulle vilja ha ett bevis på att jag är gravid, jag önskar att jag mådde illa” samt “nu mår jag lite illa, va glad jag blir!” Och jag kan lixom förstå det i teorin. Att man vill ha ömma bröst och känna sparkar på en gång, en graviditet är ju nämligen 1000 år lång och väntan är oändlig. 

    När hon började prata om att hon vill må illa så kände jag lite hur det rämnade. Då kan hon ju omöjligt förstått hur dåligt jag mådde? Och hur mycket jag sörjde och fortfarande sörjer min egen hemska graviditet. Inget glow, inget sug att göra något utan bara befinna mig så nära en toalett som möjligt.

    Har vi det så himla bra att vi önskar att må dåligt för att få det bekräftat? Jag önskar för allt i världen att jag hade sluppit kräkas i fem månader och allt vad de innebär med sjukhus vistelser och problem med amning sedan. 

    Jag tyckte det var lite okänsligt av henne. 

    Kommentarer inaktiverade för “Jag önskar att jag mådde illa” 
  • Gravidtankar

    Sista tabletten

    Det var en omtumlande helg med mycket känslor. Stundtals mycket sorg, stundtals med rädslor men alltid mycket kärlek och värme.

    Nu har jag precis tagit de sista tabletterna som ska stöta ut graviditeten. Jag är väldigt rädd för det som komma skall. Väldigt rädd. Jag vet inte alls hur mycket blod och smärta som kommer och det skrämmer mig.

    Vill bara att idag ska vara över.

    Kommentarer inaktiverade för Sista tabletten
  • Gravidtankar

    Samtal & undersökning

    Igår när vi kom till sjukhuset fick vi först prata med socialtjänsten. Som mest ville veta att det var mitt beslut och att jag inte blev tvingad till det så större delen av samtalet fick Icey vänta utanför.

    Hon gick sedan igenom hur det fungerade och sa att jag skulle få ett piller samma dag och sedan ta fyra piller på söndag. Samt ta smärtstillande. Dock bara Ipren och alvedon. Till slut fick vi fylla i ett formulär och jag kunde inte riktigt smälta de står bokstäver högst upp som läste “ABORTION”. Modern fick fylla i en del och fadern en annan. Då brast det.

    En timma senare fick vi träffa en läkare som förklarade att jag inte kunde få första tabletten förrän lördag (idag). För om något gick fel ville de ha en plats till mig och det var full under helgen. Jag fick även göra ett blodprov så de hade min bildtyp i fall något skulle gå fel. Därefter fick jag lägga mig på den underbara gynstolen. Det konstaterades att jag var gravid och cirka i vecka 6. Hon frågade om jag verkligen ville göra det här eftersom jag flyger hem på onsdag och ska ta sista tabletterna på måndag. Jag sa ja.

    Till slut fick vi träffa en sjuksköterska som gick inom allt med oss ytligare än gång. Och nu har jag precis varit på sjukhuset för att få tabletten som avslutar graviditet. Bröt ihop igen. Båda av oss. I mångt och mycket tror jag Icey tycker detta är jobbigare än vad jag tycker det är. Jag har nog stängt av det känslomässiga och försöker förbereda mig mentalt för måndag när jag ska ta tabletterna som ska stötta ut graviditeten. Tills dess håller vi oss upptagna för att inte tänka på aborten.

    Kommentarer inaktiverade för Samtal & undersökning
  • Gravidtankar

    Abort

    Idag kl 13:00 har vi tid för abort. Först har vi en timma med socialtjänsten för att prata om det. De tar även ett beslut på om vi får eller inte men i teorin så säger de inte nej. Kl 14:00 är det sedan dags för själva aborten. Att säga att vi båda är helt säkra vore att ljuga men vi tror att detta är det bästa beslutet. Vi tycker både det är väldigt svårt och såklart även ledsamt, väldigt ledsamt. Jag hade fram tills idag slutat tänka på att det är sorgligt och istället vara mer orolig för själva aborten. Men idag är det rörigt bland tankar och känslor.

    Jag ogillar blod så jag tror mig veta att detta kommer bli tufft både mentalt och fysiskt. Det blir inte bättre av att jag vet att det här eventuellt kostar oss 9000kr, som vi kanske får tillbaks men kanske inte. Vi har ändå valt att göra det här i Reykjavik så att Icey kan vara med mig och för att vi nu varit inställda på det och jag tror inte vi kan vänta två veckor till.

    Vi har såklart pratat igenom detta så väldigt mycket. Det finns inte en anledning till varför vi väljer abort. Det finns inte heller nödvändigtvis starkare eller bättre argument för abort. Ska jag vara ärliga så är väl alla argument för abort dåliga. Och går vi igenom med det så är det absolut sista gången. Och går vi inte igenom med det så är det okej, då löser vi det. Jag tänker på allt jag läst om abort och hur det ofta står tillsammans oönskad graviditet. Det är den inte, den är inte oönskad men inte heller önskad.

    Idag är jag både ledsen, osäker och förvirrad. Arg är jag också. Arg för att vi inte skyddade oss. Naiv kanske jag också är som inte trodde det skulle gå på första försöket. Vi gjorde fel helt enkelt. Efter det är det svårt att göra rätt.

    Kommentarer inaktiverade för Abort
  • Relationer

    Ett graviditetstest

    Jag har haft en liten klump i magen de senaste dagarna eller om det till och med är veckor. I somras missade jag att ta mina mini-piller ett par dagar, något som kanske inte är så konstigt när man lever semesterliv och inte dyker ner i badrumsskåpet dagligen. Att jag missat ta dem varje dag sammanvägt med ett aktivt sexliv har gjort att jag börjat fundera. För de minipiller jag äter innebär att jag inte får några blödningar (så skönt!) och så började jag fundera på hur man då kan få reda på OM man är gravid. Så de här tankarna har snurrat och jag har kanske börjat känna graviditetssymptom och funderat på hur verkliga eller inbillade de är. För visst sjutton kan jag tycka att mina bröst är lite ömma, eller att jag har lite illamående – ja shit vad sjuk man kan bli och vilka symptom man kan frammana med lite tankekraft…

    Så för att åtminstone veta passade jag på att köpa ett Clearblue test igår, när T ändå är på tjänsteresa och jag inte behöver göra en så stor sak av det förrän jag själv vet. Jag preppade allt igårkväll och gjorde testet i morse. Snacka om blandade känslor när resultatet kom. Jag är inte gravid! Jätteskönt, för just nu vill jag inte trassla till livet ytterligare och sätta ett barn till världen där jag inte är känslomässigt trygg i relationen. Samtidigt vore det så jävla skönt att för en gångsskull släppa taget, vara lite icke-kontrollerande och bara låta det hända. För det kanske är det enda sättet för mig att få egna barn?

    Oavsett, jag är inte gravid. Däremot funderar jag allvarligt på att byta preventivmedel och gå över till Natural Cycles (Natalia skriver om det här). Jag räds lite över alla “röda” dagar som kommer att finnas i början av användandet. Vi är ju vana att ha sex flera gånger i veckan… ska vi behöva kladda med kondom då? Eller ska vi chansa? Det snacket behöver jag ta, men nu vore en bra period att byta eftersom såväl jag som T ska ut och resa var för sig ganska flitigt under de kommande månaderna.

    Kommentarer inaktiverade för Ett graviditetstest
  • livet,  Mr T,  T

    Bridget Jones Baby

    Jag såg Bridget Jones Baby för ett tag sedan. Både jag och T älskade de tidigare filmerna och T har flera gånger under vårt dejtande refererat till olika scenarion ur filmerna. Jag såg fram emot att se den nya filmen tillsammans och tyckte det var genuint roligt att en ny film spelats in. Och vi skrattade flera gånger under filmen, men känslan jag tog med mig från filmen var “tänk om jag aldrig får chansen att bli mamma”. Jag gråt mig till sömns den kvällen, med Ts armar runt mig och tårarna rinnande. Den tanken har slagit mig förut, men inte med en sån kraft och insikt som då och där.

    Jag har tre fantastiska bonusbarn, som jag älskar och jag är så glad över att få vara en del av deras liv. Däremot tror jag det är naivt att tro att det skulle kunna ersätta egna, biologiska barn. Att få vara med i hela processen, få vara gravid, vaknätter, skitblöjor och allt. Jag kände då att tomheten att kanske inte någonsin få ta del av det gjorde mig halv. Hittills har jag alltid trott att en dag händer det mig med, jag kommer följa alla vänner som gjort den resan redan. Men tänk om inte…

    Då hoppas jag att jag inte blir sur och bitter. Jag vill göra försök, men tänker inte ta föregivet att det går. Det är ju tyvärr så att jag inte är någon ungdom längre, och även om det lyckats en gång är det mycket som ska klaffa. 

    På tal om barn, T och jag har bestämt att inte sluta med preventivmedel förrän vi båda mår bättre. Att skaffa barn vill vi ska vara ett aktivt val, för att vi båda vill och känner att det är rätt. Men shit vad jag blev tagen med garden nere av den filmen… 

    Kommentarer inaktiverade för Bridget Jones Baby
  • Girlytalk

    Frivillig men ofrivillig syskonlöshet

    Jag har alltid vetat att jag ska ha två barn. Inte ett, för syskon är så viktigt i mina ögon, och inte tre för jag har två händer att hålla dem i och vi är tvp föräldrar och kan då ta ett barn var. Ja en noga uttänkt plan som ni hör. 

    Så fick jag Nils. Och även om vägen dit inte kantades av ivf eller dylikt så var graviditeten från helvetet ett faktum. Och nu fick vi ju kräksjukan vilket ju bara varade i sex timmar men det blev ändå en påminnelse om hur överjävlig graviditeten var. 

    Jag vill ha syskon. Inte nu. Till Skillnad från trenden (?) i Sverige så jag jag aldrig velat ha barn rätt utan runt 4 år mellan dem. Så i framtiden vill jag ha syskon. Intellektuellt och strategiskt det vill säga. Men hela min kropp skriker “nej!” När jag tänker på att vara gravid igen. Jag jag tid på mig, tror jag i alla fall, att bearbeta och fundera men tankarna som snurrar typ hela tiden i huvudet gör mig galen. Jag set på Nils och tänker att du är mitt enda barn och blir sorgsen. Jag ser på Nils och tänker att du ska få syskon och får panik. 

    Hittade dock en ganska ny blogg som jag läste från början till slut om ofrivillig barnlöshet. Det är bra för mig med perspektiv. Att se andra och känna tacksamhet för det jag har: ett friskt barn, som dessutom råkar vara en framtida nobelpristagare i minst ett område, är ju inte fy skam! Johan och Maria jag önskar er minst en egen liten nobelpristagare. 

    Och så läser jag sånt här och smälter och tänker att vi självklart ska ha en till! 

    Kommentarer inaktiverade för Frivillig men ofrivillig syskonlöshet