Här om dagen pratade jag med en vän som tog sig modet att fråga hur det går för oss med barn. Med vissa personer så blir jag så himla irriterad när de frågar om det, kanske för att många frågar “är du gravid?” medan den här vännen frågade “Hur går det för er?”. Självklart med lite inlindade ord och det var inte så hon började samtalet hur som helst så svarade jag ärligt och sa att det har väl gått så där. Hon och hennes sambo försökte i fyra år innan de fick hjälp så hon vet ju vad jag snackar om och betydligt mycket mer.

Det var så härligt och befriande att få skratta åt det. För både hon och jag beskriv bristen på sexlust. Och den där mekaniska känslan av att man inte har sex utan man försöker göra barn. Eller som hon sa fint sa det “Man tittar på varandra och vet att man har ägglossning och att man kommer att ha sex men man vill bara sova”.

Skrattade så jag grät och har en så go känsla i magen. Snart snart är det vår tur och vi är verkligen inte ensamma om den här kampen eller de här tankarna.