När Icey kom hem med den där glittrande ringen så var det inte bara glada tankar som bubblade upp till ytan. Nog var jag glad men jag var också rädd. Det kändes som ett slut. Jag tyckte ringen var som ett par handfängelsen. Förlovningen var som en dödsdom. Ha gärna i åtanke att dramatik är en av mina paradgrenar. Ändå, det kändes som ett slut. Det är det ju också, tycker jag. Det är slutet på ett kapitel. Förvisso också början på ett annat kapital. Jag vet inte men jag såg framför mig hur det roliga var slut. Nu har jag inte varit singel på ett tag men jag har alltid alltid alltid älskat vara singel. Jag har aldrig känt någon stress eller oro över det. Tvärtom, jag har verkligen njutit. Å andra sidan har jag alltid kämpat lite med tvåsamheten. Jag ogillar att kompromissa och anpassa mig. Nu är ju tack och lov Icey inte den mannen som kväver mig, vill att jag är någon annan eller ogillar några av mina sidor. Han skulle aldrig begränsa mig, det enda han begär är att jag inte sårar honom.

Sedan var det där här med risken man tar. Nu bloggar jag med två faktiskt frånskilda bloggvänner. De är både skilda och fortfarande vid liv och jag tror inte någon av dom hade tänkt skilja sig. För mig, i mitt huvud och hjärta är det så fundamentalt att jag inte ska skilja mig. Den principen sätter skyhöga förväntningar på mig, Icey och på vår relation. Jag har till och med föreslagit att vi ska gå i terapi innan bröllopet för att vara säkra på att vi går in i äktenskapet med samma principer, värderingar och tankar om äktenskap. Min kompis Robert ska till mig att äktenskap ska vara en risk. Det ska kännas ända in i skelettet att man tar en risk och att det är läskigt. Det gör jag. Redan innan vill jag säkra upp att det kommer gå bra. Det har inte ens börjat men för mig är det viktigt att vi ger det alla det bästa förutsättningarna och där tror jag det krävs mer än bara kärlek. Eller jag vet att det krävs mer än bara kärlek. Sedan är det ju det där med att när det är officiellt är det desto läskigare om det inte funkar i slutändan.

Nu har det gått några veckor sedan jag fick ringen och allt blev officiellt. Det känns faktiskt bättre och bättre för varje dag. Tryggheten, säkerheten, kärleken och inte minst kommunikationen finns där. En fin grund att stå på och att bygga vidare på. Jag tar i trä men hoppas att detta håller livet ut. Det måste ju ända vara en av fördelarna med att gifta sig efter +35, man har säkerligen statistiskt har lite färre år att leva haha. Nä, nu kör vi väl igång med lite planering. Det vankas ju fest och det om något gillar jag. Framförallt, det om något kan jag.