• Girlytalk

    Alltid lite förstoppad 

    Jag har tänkt att jag ska skriva det här blogginlägget så länge men alltså det är pinsamt och blir aldrig riktigt av men nu så! 

    Efter förlossningen så var personalen supernoga med att få veta att jag kunde kissa och bajsa ordentligt. Att systemet var igång lixom. Jag blev sydd och det var väl inte superskönt att bajsa men det gick ju. Var mest obehagligt. 

    Däremot var det ingen som informerade mig om att jag efter förlossningen, alltså i lite drygt ett år, skulle vara mer eller mindre förstoppad. Inte för att jag är sjuk på något sätt utan för att det alltid är någon (gissa vem?) som vill ha min uppmärksamhet.  

    Alltså män har ju rykte om sig att vara långbajsare och sitta där allt för länge men jag får helt enkelt ingen bajs-ro. Blir stressad. Nils skriker eller vill leka. Blir förtvivlad när jag går (alltså han är ju med någon annan då!). 

    Istället för att bajsa en gång per dag ordentligt som jag gjorde innan barn så känns det som att jag småbajsar, hela tiden! 

    Trodde aldrig detta skulle bli ett problem. Är nämligen en sådan som jag bajsa även på resor eller i “främmande toaletter”. Men ja. Mammalivet är jäkligt oglamoröst. 

    Kommentarer inaktiverade för Alltid lite förstoppad 
  • Gravid!

    Skeptisk och stressad

    Vi har haft en träff till på föräldrautbildningen och jag har insett att det är något fel på mig. 

    Jag har aldrig varit rädd för varken amning eller förlossning utan tänkt det där har ju kvinnor gjort i alla tider, klart det kommer gå bra! Dock är jag ju inget dumhuvud så jag vet ju att amning är svårt och tar tid och att en förlossning gör ont. Men jag har lixom litat på mig själv och den kvinnliga kroppen, samt den fantastiska vård vi har i västvärlden. 

    Men föräldrautbildningen gör mig tvär och livrädd. 

    Enligt barnmorskan som pratar på utbildningen så gör amningen ont, tar all tid, ingen idé att klä på sig första veckorna, såriga bröstvårtor, ammar dygnet runt. Man VILL INTE gå ut första veckorna som mamma. 

    För att inte prata om förlossningen som tar minst två dygn (inne på förlossningen) för förstföderskor dessutom behöver förstföderskor alltid värlstimulerande dropp, epidural, morfin och lustgas. 

    Jag känner mig så himla avig. Nu vill jag varken föda barn (fast barnmorskan berättade hur dåligt kejsarsnitt är) eller amma. Jag har inte varit mig själv, Alex, på 8 månader och jag vill så gärna känna mig lite mer som mig igen. Återigen är jag inte dum i huvudet utan förhåller mig ödmjuk till alla hormoner och känslor jag inte har en aning om. Kanske vill jag aldrig mer gå ut? Kanske sitter jag naken i soffan hela sommaren och ammar? Men då är det för att jag vill. Jag har heller inga illusioner om att jag ska gå en långpromenad första tiden. Men springa ned och köpa mjölk det vill jag. Andas. Vara mig. 

    Hur kände ni andra mammor de allra första veckorna efter förlossningen? Har ni lite pepp att ge mig blir jag så tacksam! Och alla ni som inte är mammor får också gärna komma med uppmuntrande ord. 

    Kommentarer inaktiverade för Skeptisk och stressad