-
Delad emotionellt ansvar
Ända sedan Happy bloggade om det här med emotionellt ansvar så har jag funderat lite, hur är jag i relationen och måste någon ta ansvar?
Jag tror jag kommit till slutsatsen att jag inte bär det största ansvaret men jag vet inte om jag tycker att min partner tagit burit det största ansvaret heller. Har vi missat något?
I mina relationer är när det är bra då ser jag till att vi båda njuter av det och maxar det. För sådan är jag, en livsnjutare som gillar att maxa. Jag försöker lägga in små romantiska gester här och där. Inte för romantikens skull men för att han ska känna sig uppskattad. Det är superviktigt tror jag. Man måste känna sig uppskattad, sedd, hörd och älskad – annars går det inte. Tar jag det största ansvaret? Nja, jag tar väl mitt ansvar tänker jag. och så länge han tar sitt så är allt fint.
Men det är väl kanske när det inte går bra som det märks tydligaste hur man fördelar det där ansvaret. När jag mår dåligt i relation så är jag väldigt tydlig med att säga det och säga vad jag tycker ligger på mig och vad som ligger på han. Jag fixar inte åt honom. Nej nej, börjar jag med det så tror jag risken är stor för att man till slut är den som bär det största ansvaret. För det är väl så som med allt annat. Vanor är svåra att bryta.
Jag är väldigt direkt i min kommunikation. Så här mår jag, det här behöver jag, detta måste du ge mig. Min nuvarande snubbe är inte den mest kommunikativa men jag märker ju och då frågar jag. Ungefär hur mår du, vad behöver du och vad kan jag göra. Det löser sig alltid. Jag brukar alltid se till att följa upp efter några dagar (alltid mindre en än vecka). Går det inte åt rätt håll så är det något som inte fungerar.
Trixigt är väl egentligen när ingen orkar eller kan ta det större ansvaret trots att det behövs. Det var väl lite det som hände med mitt ex. Det fungerade inte och vi orkade inte ta tag i det. Då föll det. Det tror jag också jag sagt till min nuvarande sambo, att en av oss måste orka ta det större emotionella ansvaret vid kriser. Eller medvetet veta att vi måste hjälpas åt under en period. En tidsbegränsad period. Allra bästa, att man inte hamnar där. Att man håller sig på en balans.
-
Ärret och sammanbrottet
I torsdag hade jag ett sammanbrott av större sort. Det finns vissa saker från mitt tidigare förhållande som jag inte riktigt bearbetat. Inte för att jag inte vill bearbeta det utan för att jag tänkte att det löser sig. Det är inte bara kopplat till mitt ex, det är nog kopplat till min liverfarenhet.
Generellt har jag svårt för väldigt onyktra människor. Detta beror säkert delvis på att jag sällan är den där väldigt onyktra människan. Jag har inget emot om man håller sig på nivån salongsberusad men att bli jobbigt onykter är bara sjukt irriterande. Mitt ex drack inte så ofta men när han gjorde det så var det med målet att bli ful. När han var ful så var hans omdöme så oerhört dåligt. Det jag kanske ska ha i åtanke var att han ofta gick över gränsen även som nykter. Det jag kanske också ska ha i åtanke är också att en stor anledning till varför jag inte litade på honom när han var ute och onykter varför ganska simpelt för att jag inte litade på honom alls, oberoende av alkoholhalt.
Icey vet att jag inte gillar när han dricker för mycket och för mig är det ingen uppoffring alls att inte dricka för mycket. Det är liksom inte ens en grej. Samtidigt så är jag mycket väl medveten om att vi är ett fåtal som kan gå ut en kväll och inte dricka en droppe alkohol. I torsdags gick Icey ut och jag kommenterade inte alkoholen för jag ville inte vara den tjejen som håller på så. Jag tänkte, han vet vad jag tycker och jag litar på honom.
Kollaps. Total kollaps. Två ganska sömnlösa nätter, allmän stress och oro i livet kanske inte gjorde det bättre. Men jag vaknade med jämna mellanrum av sådana starka panikattacker. Jag märkte ganska fort att han hade druckit. Jag vet också att man inte kan ha ett vettigt samtal med en människa i det tillståndet så jag försökte sova. Han kom hem vid 2 och kunde knappt stå upp. Då rasade allt.
För det som händer är att tilliten är som bortblåst vilket gör mig ledsen. Han gör det då ännu värre genom att ljuga och säga det som han tror jag vill höra istället för att ta diskussion och säga som det är. Då försvinner allt. På millisekunder. Tilliten, mitt största ärr som funnits med i så så många år. Jag klarar inte när folk sviker. När jag var liten blev jag ledsen. Nu blir jag förbannade och klipper.
Med ett stundande bröllop så klipper jag hellre innan jag lovat att jag inte ska bryta upp. Jag blev då dessutom rädd, orolig och fick panik över att behöva ställa in ett bröllop. Men man kan ju inte gifta sig om man inte tror det ska fungera?
Jag blev hemskickade från jobbet dagen efter Icey kom hem dygnrak. Jag hade då knappt sovit på tre nätter och var trött, ledsen och kunde inte fokusera. På vägen hem ringde jag min bästis Kris som inte blandar in känslor, som säger som det är, som inte nödvändigtvis tar mitt parti. Jag kom fram till att jag behövde sova, på riktigt utan avbrott. Så då gick jag till doktorn. Jag fick antihistamintabletter och åkte hem där möttes av en bakis fästman och sa att jag var så arg att jag inte ville prata. Jag tog mina tabletter och somnade. Vaknade vid 9 men gick bara upp och borstade tänderna och gick och lade mig. Dagen efter är ett annat kapitel.
-
Högt och lågt
Bloggtysnaden beror på en miljon tankar som snurrar runt. Känslor och funderingar som jag inte kände mig redo att skriva om. Rädslor som jag inte riktigt förstod men som jag tror jag greppar nu. Och en enorm frustration över att jag inte klokare på livet än jag är. Samtidigt är jag så trött på människor. Så vansinnigt trött på samhället också. På normer, på skam, på att man utbildar ihjäl sig, jobbar och satsar timmar på personlig utveckling och ändå inte hittar svar på hur livet funkar. Så jäkla knepigt alltså.
Såhär ligger det då till. I min bubbla funderar jag mycket på relationer och hur man får dom att funka. Tänker minst lika mycket på vad som händer när det inte funkar. Jag vill så gärna att mitt förhållande med Icey ska funka men inte sitter jag på den hemliga nyckeln till framgång. Mer om detta senare. Mitt i alla funderingar så läser jag på Blondinbellas blogg att hon har det kämpigt. Nu vet jag ju inte alls vad som försiggår hemma hos Löwengrip/Spångberg. Däremot vet jag, för jag minns, smärtan över relationsproblem. Nu kanske de inte har problem men säg att de har det. Jag minns skammen jag kände över att mitt förhållande fullständigt rasade ihop. Jag minns smärtan av den skammen och sorgen över att förhållandet slogs i bitar. Det tog månader innan mina närmaste kompisar fick veta. De allra närmaste fick veta efter 2-3 månader. Nästa gäng efter 5 månader och efter typ ett halvår så tänkte jag att nu vet alla mer eller mindre genom alla så nu är jag väl officiellt singel. Märk väl att det må ha varit min relationsstatus men man känner sig inte singel efter 6 månader när man varit i ett förhållande i 7 år. På Isabellas blogg gör jag då det man kanske ska undvika, jag läser kommentarerna. Det ska tilläggas att jag också är en väldigt nyfiken person. Det tror jag att vi alla är – nyfikna på andra, nyfikna på kompisar, vänner, familj, kändisar och så vidare. I kommentarsfältet finns spekulationer, åsikter och såklart även en del styrkekramar och förståelse. Allt det där väcker en sådan obehaglig känsla. Kriser i förhållanden är tuffa, slutar de illa är det så fruktansvärt jobbigt och att då vara en offentlig person med en blogg som uppdateras dagligen och därmed ge daglig insyn i livet måste vara helt outhärdligt jobbigt. Jag fattar inte hur folk kan gotta sig i det. Det är helt obegripligt.
I samma veva lyssnar jag på det senaste avsnittet av Trettio Plus Trevar som bland annat handlar om uppbrott. Det sticker till lite. Jag kan inte förlika mig med min syn på relationer och det som verkar ha blivit den nya normen, flera långvariga relationer under en livstid.
Igår bollade Happy och jag och jag fick även möjligheten att berätta om Iceys tankar och känslor. Och kunde fråga den där frågan som jag burit på i några månader. Så bloggen, nu är jag tillbaks. Nu blir det att åka av. Det blir högt och lågt.
-
Nu ska jag erkänna en sak. Jag har problem med åldersskillnad. Har exakt noll problem med förhållanden mellan två människor överlag men när det gäller åldersskillnad så kan jag inte förstå. Vad är det jag inte kan förstå undrar ni nu? Jo men att två människor med tio år mellan befinner sig i samma livsfas. Och befinner man sig i olika livsfaser blir det en krock.
En bekant till mig ska i år få barn med en tio år äldre kvinna. Superroligt! Han är glad så jag är glad men i smyg funderar jag på åldersskillnaden. När hon dör? Eller kvinnor lever ju längre än män (statistiskt) så de dör kanske samtidigt? När hon går i pension?
All kärlek är bra kärlek så detta är så klart bara fjanterier från min sida. Att hon har barn sedan tidigare, att de kommer ha distansförhållande några år framöver eller är väldigt olika som personer gör mig absolut ingenting. Så varför ska min hjärna hålla på så?!
Skärpning för fan Alex!
-
Fredagslänkar
Efter en helt katastrofal natt som slutade i ett brutalt uppriktigt mail till mitt ex så känns det idag bättre. Det var såklart ganska ostrategiskt av mig som varit så målfokuserad tills igår natt. För första gången på väldigt länge vaknade jag med väldigt svullna ögon. Men det gick bara inte att hålla inne på allt. Nu mår jag också bättre och kan fokusera.Imorse funderande jag en del på varför allt rivits upp igen och insåg ganska snart att det revs upp i samband med att jag skulle skicka in bevis och var så illa tvungen att gå igenom våra gamla sms. Då kan man såklart undra varför jag har kvar dom och det är av ingen mindre anledning än att jag misstänkte att jag skulle behöva dom. Ja ja. Nu har jag fått säga mitt, igen. Jag har enligt vår överenskommelse skickat honom ett förslag på avtal och nu ligger det i hans händer, igen.
Så nu tar jag fredag och bjusar på lite fredagslänkar.
Dagens att läsa: Två enkla beteende som gör att förhållanden varar.
Dagens shopping: Mjuka, sköna och helt underbara träningsbyxor från Marks & Spencer.
Fredagsbloggen: Food Pharmacy.
Dagens tips: Kyss Johanna firar 10 år med 20% hela helgen. Använd kod “10år” i kassan.
Dagens låt: Till mig från mig. #denviktigasteavkärlekar
Dagens skål: Chablis.
-
V, jag och alla andra människor
Alltså vänner är superviktigt för mig, och jag har alltid haft lätt för att få vänner. Sedan barnsben har jag haft ganska många vänner, jag har spelat lagsporter och då blir man ju vän med alla. Nu i vuxen ålder har jag färre vänner, ganska naturligt med tanke på flyttandet, men de jag har är så otroligt viktiga för mig. De är som syre.
Men den här hösten har det varit för många människor i mitt och Vs förhållande. För mig är förhållanden så. Jag och V är mitten och vi är så klart viktigast, men våra vänner och familjer är en del av det. Skulle V inte vilja ge mina vänner en chans eller bara bevara sina egna traditioner så skulle inte förhållandet funka.
Under hösten så har vi haft massa besök av mina vänner. Det har varit så härligt! På allvar. Att mina vänner åker hit för att hälsa på mig är så värdefullt och allt trevligt och roligt vi gjort är ovärdeligt, att V gillat dem och varit delaktig är också superviktigt. Men det har varit för mycket. Mitt och Vs förhållande har aldrig varit bara vårt. Det har alltid varit allas. Vi har inte haft tid att vara bara vi, prata bara vi, andas bara vi, drömma bara vi för det har alltid varit någon annan där. Det har varit trevligt men vi har tappat bort lite vad som är vår dröm och vad som är andras dröm för oss.
Och helt ärligt, vårt sexliv har varit sporadiskt. Det har lixom alltid varit någon annan där och trekant är inte aktuellt… Och det är svårt att bli gravid när man inte har tid att tillverka barn.
Så nu under våren, ska jag (vi) lägga fokus på oss. För jag älskar att umgås med V. Göra saker med honom. Prata med honom. Och för att vi ska fungera behöver vi också tid bara för oss. -
Småsaker är viktigast
I natt har vi suttit och snackat om livet.
Jag älskar livet och har ett, kanske?, lite mer komplicerat förhållande till livet än andra eftersom att jag fått kämpa för att vara vid liv. Livet är ingen dans på rosor för någon och ska så inte vara heller.I natt diskuterade vi lyckliga människor. Varför verkar vissa människor vara lyckligare än andra? Och min kloka vän sa något bra. Han sa att många människor tänker för stort och analyserar (overthinking är ett bättre ord) för mycket istället för att ta livet för vad det är.
Ett exempel är när en vän berättade att en helt främmande kille raggat på henne på krogen (vännen är nyskild) varpå jag gratulerade henne och hon svarar “nja, det var inte så roligt, kändes konstigt, men han fick mitt nummer kärlek kan ju växa fram!”.Istället för att bara njuta av att någon tyckte att hon var attraktiv, snygg och trevlig blev hon besviken (?) över att det inte var hennes livskärlek. Och hur sjutton vet man det?
Alla i nattens samtal erkände att den som de nu är gift med (eller förlovad med) så var kanske inte tanken att det skulle bli så när det hela startade:
I berättade att hon tyckte att L var astöntig men rolig och att det var trevligt att bli uppvaktad.
L berättade att han tyckte I var snygg men för lång för honom så han ville bara ligga lite.
O berättade att han insåg att A var rätt för honom när det varit slut i flera år.
A berättade att hon insåg att O var rätt när alla andra alternativ var provade.Och V berättade ju så här om mig, mest nyfiken på varför jag pratade tyska och var jag kom ifrån.
Det jag vill komma till är att jag verkligen tror att man ska glädja sig åt det lilla men också låta saker vara små. Go with the flow. Se var den där lilla saken och känslan för dig.
-
Olika behov – närhet
En sak som jag tycker är ganska jobbigt (och troligen V också) är att vi har väldigt olika behov när det kommer till närhet. Efter en dag på jobbet så älskar jag att få vara i fred en stund. Kunna pula med mitt och lixom slappna av. När jag är stressad eller ledsen är det tid för mig själv jag behöver.
Jag har många vänner och bekanta men kan verkligen ha ett behov av ensamhet ibland.V däremot är en närhetsknarkare, han kan inte få nog av närhet och när jag är “avvisande” så blir han klängig. Även fast jag är tydlig med att jag vill inte just nu, det handlar inte om sex utan om kramar, klappar, tafsande, sitta nära etc. Och jag blir galen. Arg. Det känns fysiskt obehagligt när han ändå tar på mig.
Och V känner sig ledsen och avvisad när jag inte har samma behov av närhet som han har.Det gör mig ledsen. Att inte bli respekterad men också att det kan vara så svårt. Att även om vi är två så är min kropp min. Och det är jag som bestämmer över den. Men också att vi är så olika där. Känner ni igen er?
Inte alltid behov av närhet -
Delade vänner
Det vore så skönt om jag kunde vara nöjd med min insats. Att veta att jag gav allt och mycket mer. Saken är ju bara den att jag gav allt och mycket mer till någon som slängde bort det som gammalt skrämt. Det var inte värt något. Det är en av de saker som gör mest ont för det går ut över så stor del av mitt liv. Som det här med vänner. Jag var avvaktande ganska länge. Jag ville veta att jag kunde lita på honom och känna mig trygg i oss innan han fick möta mina vänner. Det underlättade såklart att de flesta bor i andra länder så det verkade nog aldrig konstigt.
När jag hade bestämt mig för att släppa murarna gjorde jag precis det. Jag bjöd in honom till mitt härliga liv. Jag gav och delade allt jag hade med honom. Inklusive vänner. Mina vänner blev inte bara våra gemensamma vänner utan även hans vänner. Det kan ha gått ut över min relation med dom men då och där kändes det inte av. Nu däremot känns det.
Jag känner inte riktigt att jag har några vänner kvar på det sättet jag hade för sju år sedan. De är mer en konstant påminnelse om honom och det katastrofala uppbrottet. Jag vill inte att de ska tycka dåligt om honom, såklart inte, och jag är glad om de har kontakt. Samtidigt kan jag känna att det hade varit så skönt om jag hade gjort som honom och hela tiden sett till att mina vänner var mest mina. Jag tyckte bara att det mest kärleksfulla var att dela med mig helt. Sådan är jag, jag går all in eller hoppar över. Allt eller inget. Så nu medan våra gemensamma vänner på hans sida inte hört av sig till mig en enda gång och mina vänner inte riktigt känns som mina så känns det både ensamt och tryggt. Jag är inte speciellt sugen på att släppa in någon i mitt liv. Verkligen inte sugen på att lita på någon. För tänk om det går så hemskt fel som det gjorde med honom. Jag måste ju ändå skratta lite åt mig själv som trodde att de gemensamma vänner på hans sida var lite mer gemensamma än det visat sig. Att de var osäkra och lite falska har jag alltid vetat men att det var så illa att de inte ens kunde höra av sig det trodde jag faktiskt inte.
-
Lägesuppdatering
Alex frågade hur det var med mig, att det verkade som om allt blivit sämre. På ett sätt så har det det. Hans nya förhållande är så fruktansvärt officiellt och in your face att jag tar illa vid mig. Han vet att jag ser allt men skiter fullständigt i att han stör salt i såren som han skapade. Men som min kompis säger så tänker han inte på mig utan bara på sig själv (och henne såklart). Det är komiskt hur han för någon månaden sedan sa till mig att det tog slut för att hon ville mer än att bara ha sex och det ville inte han. Idag har dom typ sambos. Det gör svinont i brist på andra ord.
Tårarna har dock avtagit och panikattackerna likaså. Jag får i mig lite mat som jag behåller vilket ju också är en framgång. Livet känns dock väldigt mörkt och livlöst. Livsglädje är som bortblåst.
Det verkar gå i perioder och som någon sa så är det väldigt många känslor som måste bearbetas. Vill jag någon gång må bra så har jag inget annat val än att ta mig igenom alla känslor. Det är bara det att det stundtals är fruktansvärt jobbigt och smärtsamt. Jag har dessutom svårt för hur respektlös han var och smutskastade hela vårt förhållande. Sju år av mitt liv, och hans, betydde absolut inget för honom.
Ja, det är mycket att bearbeta men jag gör hellre det än vid 40 må lika dåligt som han gör idag. Det är ingen tävling men jag har mått dåligt förr även om jag aldrig någonsin mått såhär dåligt och det är inte värt att fortsätta som inget.