-
Lägenhetsdrömmar
Jag vet inte om jag skulle kalla dem drömmar, kanske fantasier eller att börja agera på plan b… men jag scannar Hemnet och flertalet mäklarsajter dagligen i jakten på ett eget boende. Jakt kanske också är att ta i, det är mer att börja konkretisera det som är en känsla. En rakt i genom hela kroppen känsla att T egentligen gjort sitt val men inte vågar/orkar kommunicera det. Eller kanske han inte ens inser det?
Det förtjänar sitt eget inlägg exakt hur han beter sig, men den barnfriahelgen som passerade sågs vi i 20 minuter medans han låg på soffan i huset och stirrade i taket. Fredagskvällen tillbringade han på AW med en kollega jag aldrig hört talas om och resten av helgen tillbringades i bakisångest/ångest/ensamhet. Återigen var min reaktion inte ledsenhet eller nedstämdhet utan rebellisk ilska, han orkar inte umgås med mig utan lägger den lilla sociala energi som finns på att gå ut med (okända) kollegor. Grrrrr!
Så mitt bostadssökande steppade upp en nivå och jag funderar lite kring om jag ska bosätta mig i min “gamla” del av stan. Den som erbjuder (relativ) närhet till stan men ännu viktigare närhet till skogen och motionsområde. Min fina vän E försöker sälja in hennes kvarter, men det känns lite tufft att bosätta sig i en familjeförort även om det är vid havet. Jag och lyckliga familjer liksom, fördelen är att jag har två fina vänner som precis köpt hus där. Nära till jobbet lite långt från stan, nära till havet men omgiven av familjeliv… och dyrare lägenheter.
I stadsområdet finns flertalet möjligheter, både fina renoverade sådana eller sådan som har ett direkt behov av uppfräschning. Jag fastnade lite i renoveringsobjekten, möjligheten att slänga ut ett gammalt 50-60tals kök, riva en vägg och bygga ett stort socialt kök så som jag vill ha det. Ägna sommarens ledighet till att renovera istället för att resa bort (resa ska jag ju göra ändå) och få en lägenhet till ett hyfsat bra pris och sen investera i tid, energi och få det som JAG vill.
Jag har några krav, ett är balkong eller uteplats, jag har bott utan den möjligheten och nej, det är inte min melodi. Jag vill allra minst ha 3 rum, jag kan gå med på 2,5. Jag vill ha möjlighet till middagar, antingen ett kök med större matplats eller plats för matbord någon annanstans. Sen vill jag har möjlighet att ha tvättmaskin och torktumlare i lägenheten. Tiden för gemensam tvättstuga känns som den passerat för mig, sen finns det lägenheter ute med öppenspis (drömmen), fler rum och i föreningar med gästrum, bastu, gemensamhetslokaler och mer men det kommer snarare till som grädde på moset än något annat.
Men helt ärligt, jag skulle helst av allt landa i en situation där livet kändes bra och jag kunde ta mina saker och flytta ner till huset igen.
-
Vi måste flytta
Jag och V är så less på vår lägenhet. Det är så galet mycket strul med värmen. Den pendlar mellan 7 grader (på vintern) och 28 grader som vi haft senaste tiden.
Egentligen känner vi ingen stress för att barnet kommer, förutom förvaring då, var ska allt få plats? Men ett litet barn behöver inte så mycket yta att röra sig på utan vi har gått och väl ett år på oss. Däremot är jag orolig för att barnet ska bränna sig på elementen i höst/vinter då de brukar vara skållheta.
Jag och V kikar på hus. Jag tror egentligen att vi båda är lägenhetsmänniskor men V vill gärna ha ett garage och vi tänker att vi kan leja bort det som kan behöva göras i renoveringsväg. Men för en flicka från Stockholm eller Sverige där bostadsmarknaden är helt jävla galen så är bostadsmarknaden här långsam och billigare.
Visst är det mycket pengar här också men inställningen till framförallt lån är en annan. I Sverige upplever jag att det är helt normalt att ha enorma lån som du aldrig kommer kunna betala tillbaka, här är lån något man undviker så långt man bara kan och vill betala tillbaka fort vilket (med andra åtgärder) håller nere bostadspriserna.
-
Var är hemma?
Igår läste jag ett inlägg på en av mina favoritbloggar, den sunda Ida som frågar varför är man där man är? Jag tror att de allra flesta av oss som någon gång har flyttat ställer oss den frågan. Jag vet att jag gjort det, många gånger, även om jag inte är ett dugg intresserad av att flytta tillbaks till orten jag vuxit upp – så känns det lika hårt varje gång som jag ska åka därifrån.
Det jag saknar mest är närheten till familjen. I min lilla by i Bergslagen finns mina föräldrar, min farmor med sambo och min lillebror med sambo och två goa barn. Jag har också kusiner och kusinbarn i närheten och just närheten gör det så härligt. Man kan spontantbesöka för en kopp kaffe, gå på söndagsmiddag hos mamma, ta en löptur med pappa eller bara vara barnvakt åt syskonbarnen. Allt detta pressas nu ihop under en intensiv helg i kvartalet, eller i värsta fall, i halvåret. Min resa från barndomshemmet påbörjades redan i samband med studenten. Jag hade blivit antagen som Au Pair i USA och den 6 juli satt jag på ett plan från trygga, kända Sverige – till det stora, farliga och okända USA. Ett år senare åkte jag inte hem, jag åkte till Karlstad där jag huserade under mina studentår – som blev aningens fler än de flesta. Fyra års studier varvades med förtroendeuppdrag inom Studentkåren och 7,5år efter jag flyttade dit fyllde jag på nytt ett flyttlass och for den här gången ännu längre bort. Nu har jag bott i vad jag anser vara min hemstad i nio år. 9 år!
Förutom att jag inser att jag börjar bli gammal så inser jag att jag nu rotat mig här. Skulle jag flytta härifrån skulle jag finna mig nya vänner, nya kvarter att kalla hemma och nya kollegor – men jag skulle alltid sakna den här staden. På samma sätt som jag i dag saknar min hemby och Karlstad och mina vänner/gator/minnen där.
Har ni flyttat, eller bor ni kvar i er barndomsstad? Var känner ni er mest hemma? Och är det någon som flyttat hem igen? Hur var det? Jag är nyfiken, hjälp mig nu 🙂
-
Aldrig riktigt hel
Det finns en sak som folk inte berättar för dig när du väljer att flytta långt från ditt hem, det är att du aldrig kommer bli riktigt hel.
Du kommer att längta hem. Längta efter människor. Du kommer längta efter mat. Du kommer att längta efter platser.
Och sedan kommer dagen då du återvänder hem, men bara efter en stund så kommer du börja längta tillbaka för hemma är inte hemma längre. Hemma är något annat. Du kommer längta efter dina nyfunna vänner, mat, dina saker och platser. Det är ett evigt längtande.Själv längtar jag efter mina allra bästa vänner i Stockholm. Jag längtar efter staden jag känner utan och innan, att promenera runt söder, kika in i butiker och bada mitt i stan. Jag längtar efter en god vän i Norrland, jag längtar efter kylan, vårvintern, snömängden, ljuset på sommaren och skärgården. Jag längtar efter vår lägenhet i London, jag längtar efter Sambon, efter att alla pratar engelska och att jag kan vara helt avslappnad med språket, jag längtar efter fish and chips.
Och så åker jag till en av de platserna jag saknar. Och då saknar jag det här. V. München. Naturen, fjällen och klimatet. Att solen värmer i februari och att man alltid kan få en god korv.
Det blir aldrig bättre. Jag kommer aldrig bli hel. Flyttar vi till Sverige saknar jag detta. Bor vi kvar saknar jag Sverige.
Man knyter an till platsen och människorna (och idealiserar), det är fint, men vissa dagar gör det fruktansvärt ont i hjärtat. -
Våga göra saker ensam
Det svåraste med att flytta, varesig det är utomlands eller till en ny stad inom landet, är att man måste göra saker själv. Eller ensam.
Det finns lixom ingen naturlig kompis som man kan fråga om man ska gå på stan eller fika eller vad man nu vill hitta på. Det är så himla lätt att man blir fast hemma, inne, och att man därför blir lite deppig. Det har hänt mig många gånger. Till München flyttade jag ju tillsammans med V men för mig är inte en partner nog, jag vill ha vänner också. Och V vill också att jag ska ha vänner och ett liv här. Så hur gör man?Jo man måste våga göra saker på egen hand. Ta med en bok och sitta på ett fik och läsa och stirra på folk. Gå på bio. Gå och träna. Kanske prova en danskurs, matlagningskurs eller en lagsport.
Det som du känner att du vill göra ska du göra helt enkelt. Det är svårt och läskigt.Här i München umgås jag med en liten grupp tjejer som i och för sig är väldigt trevliga men olika mig. Så jag brukar skicka ett sms när jag får lust att göra något men jag vet att de nästan alltid säger nej. Jag är lixom alltid beredd på att göra det ensam. Och så gör jag det. Och helt plötsligt när man gör det där man tycker om ensam så träffar man någon annan som gör det där du gillar ensam och med lite tur så behöver man inte göra det ensam igen.
Det är energikrävande att ta sig ut på de där sakerna, men det är så väl värt det sedan!
-
De relationer jag vill ha
Att flytta, det spelar egentligen ingen roll hur långt man flyttar men att man lixom flyttar så långt så att vardagen blir annorlunda, är en prövning för relationerna. När jag flyttade från Sthlm första gången hade jag massa kompisar och bekanta. Nu har jag max 10 kompisar (med respektive) kvar i stan. I början så stressade jag runt som en galning för att hinna träffa alla vänner de få stunder jag var hemma i stockholm och kom hem mer slut än någonsin. Sedan insåg jag att jag måste prioritera. Ett tag prioriterade jag väldigt fel: de som inte kom och hälsade på och som inte hörde av sig mer än sporadiskt de träffade jag i Sthlm för annars hördes vi ju inte av.
Men sedan insåg jag ju, att de är de vänner som hälsar på, som smsar, ringer och mailar de är ju de jag ska träffa även i Stockholm. De prioriterar mig och jag prioriterar dem. Så de blev färre.Sedan, med åldern?, insåg jag att jag fortfarande inte hann med alla vänner. Vilket i-landsproblem. Eller är alla vänner?
Jag insåg att det var ju faktiskt några som det kändes lite bättre att umgås med. Vi skrattade lite mer, pratade om lite djupare saker, luftade alla möjliga frågor, hade samma grundvärderingar och vi var ärliga mot varandra. Det är inte alltid lätt. Att hitta de där vännerna är inte svårt. och “att göra slut” med de vänner som faktiskt inte är bra är inte heller lätt. men det är så skönt när det är gjort. och att flytta hjälper dig faktiskt på traven.
-
Många bollar i luften
Jag och V har många bollar i luften just nu. Först har vi ju det här med barn som vi jobbar på. Det kräver ju också en heldel funderingar och så där. Vi funderar och diskuterar hur ett liv med barn skulle se ut.
Sedan är jag i en fas där jag ifrågasätter mitt jobb och om jag kanske ska göra något annat. Och V har massor att göra och jobbar över typ hela tiden.
Sedan har vi också hittat en lägenhet vi vill ha!! Å vi vill ha den väldigt mycket! Det är visning på torsdag nästa vecka och vi tycker att den är perfekt. 7 rum, 130 kvadrat med bastu och badrum och tvättstuga i lägenheten. Dock är ju prislappen ganska saftig men vi känner båda två att vi inte kan bo så här. Vi blir aldrig riktigt hemma i den här lägenheten just för att vi märkt hur mycket det har fuskats med i renoveringen. Vissa saker ser inte klokt ut.
Både jag och V är känslomänniskor så vi går på känslan och då sker det ibland mycket på en gång. Håll tummarna för att vi får till det här med lägenheten, det skulle verkligen vara en sten som lyfte från våra axlar.
-
München och Shanghai
Vi har köpt en lägenhet, en jättestor (i alla fall för mig) trea i centrala münchen. Det känns bra. Två hem, eller två tillfälliga hem ska bli ett. Jag ser framemot att få sätta upp mina tavlor och böcker och göra det till mitt, eller ja vårt. V kan få bestämma något också kanske… Men det är ju lixom hans stad så jag tänker mig att lägenheten måste vara min. vi kan ta det närmare i ett annat inlägg. (det ska då tilläggas att V är mer intresserad av inredning än mig så jag kommer inte kunna eller vilja ta över helt). Så München kommer att vara vår bas. Det är också där jag har fått jobb.
Men V har fått jobb i Shanghai. Jag vet, nu tänker ni kanske att det blir supercoolt och vad läckert och nu kan du ju lära dig kinesiska… Men ja, V har tagit jobbet i Shanghai på sex månader ungefär från september. Det är inom samma bransch och företag men ja han blir uthyrd eller vad man ska säga. Det är så klart en jättechans för V så jag har inga planer på att stå i vägen för honom. Däremot kommer jag följa med. Först tänkte jag att det var bra för att jag skulle “bo in mig i München” men sen ändrade jag mig. Det är ju idiotiskt att flytta till en stad där jag känner exakt noll personer för att vara med mannen jag älskar om han befinner sig på andra sidan jorden.
Eftersom att hemmafru inte är något för mig så har jag sökt en distansutbildning, så får vi se var det tar oss. men så ser planen ut idag. Det kan säkert ändras, men det är detta vi kör på. -
Med öppna armar
Jag och V pratar om framtiden. Vi drömmer oss dit. Jag håller ju på och längta ihjäl mig efter att bli pensionär. Jag tror att det finns en Westlife-låt som går “I wanna grow old with you, I wanna die laying in your arms” och det är väl lite så jag känner. Nog om detta för det är inte det som detta ska handla om. Nej om en lite mer närmare framtid. Typ ett halvår framåt. Och var sjutton vi ska bo då?
V jobbar, kanske som ni har förstått, mycket i sitt hemland Tyskland. Har ni förstått att han är tysk? Hur som helst med Vs jobb så är det egentligen bara Tyskland som gäller. Han gjorde lixom bara ett kort gästspel i London och nu är det slut. För att han ska kunna utvecklas och känna snuskigt mycket pengar (man kan ju hoppas) så behöver vi bo i Tyskland. Var i Tyskland spelar mindre roll. V är från München. Och München är ju fint. Men det är Köln också. Och i Köln kanske det finns lite mer möjligheter för mig att jobba? Eller jobba kan jag ju alltid men använda mig av mina kompetenser.
Köln Det är tufft att flytta till en ny stad. Och ännu tuffare att flytta till ett nytt land? Så hur ska vi ha det? Jag har ingen aning. Det är mycket som ska klaffa för att jag ska trivas i en ny stad. Ett meningsfullt liv innehåller så mycket och det är inget som man får “gratis” nej man måste gå in i staden med öppna armar. Prata med alla man möter. Prova allt man får möjlighet till. Utveckla sidor hos sig själv som man inte ens visste att man hade. Och hur bra det än går så kommer det finnas stunder med tårar och hemlängtan.
München Ibland blir jag snål, eller missunsam och tänker att om vi nu ska flytta till Tyskland så ska vi fan INTE bo i München för då har ju V en del gratis. han har ju både vänner och familj där, nej i så fall så ska vi båda få börja från noll. Skitlöjlig tanke jag vet! Jag låter det vara öppet, försöker öppna mina egna ögon och kanske återigen besöka båda städerna. För att kolla in hur de är, hur stämningen känns. Ja det är svårt och hur öppna ögon man än har så får man ju lixom hoppa som om himlen finns för man kan ju aldrig vara säker. Men det blir en ny spännande utmaning.
Nu låter det som om jag har bestämt mig vilket jag inte har, men jag funderar på det. Mycket.