• jobb,  livet,  vänner

    igår gav jag upp

    Igår grät jag. Jag har nog haft den där gråten i kroppen i några dagar och igår kom den ut. Jag mådde egentligen bra efter jobbet, kom hem och hade en lugn kväll med V som jag njöt av. Men sedan när vi låg och skulle sova så sa V något om mitt jobb. Typ “Bränn inte ut dig för de där idioterna”. Och sedan grät jag. Det lixom bara rann från ögonen som två vattenfall. Och det gjorde så ont i bröstet.

    Jag vill bara få ha det lite lätt.
    Jobbet har varit en kamp de senaste tre åren (sedan jag flyttade till London). Det har varit strul på strul på strul, drama, uppsägningar, idioter och ännu mer idioter. Jag har kämpat mig till jobbet, de dagar jag gått till jobbet och trott att det skulle bli en glad-dag kan räknas på en hand.
    Vänner säger: “Men säg upp dig då!” Men jag vill jobba. Och jag söker andra jobb. Men det är inte lätt. För jag är invandrare (precis som vilken invandrare som helst!). Jag vill inte gå hemma hela dagarna och vänta på att V ska komma hem då skulle jag må ännu sämre.

    Och jag vill ha vänner.
    Fy satan va svårt det är att träffa nya vänner när man är vuxen. Det är också en kamp. Jag har lixom fått kämpa mig till olika föreningar, svenska kyrkan, kör, lagidrotter osv. Mött andras ögon, gett dem ett av mina finaste leenden och sett dem vända bort blicken medan de tänker “psyko!”.

    Men mest av allt vill jag bara inte behöva kämpa längre. Jag vill lixom ha ett jobb som bara flyter på, utan drama och idioter, jag vill ha en eller två goda vänner som jag bara kravlöst kan träffa i pyjamas över en kopp kaffe och jag vill bara få vara. Bara flyta med. Inte behöva simma mot strömmen hela tiden.

    IMG_0138.JPG

    V matade mig med soppa och toast.

    Kommentarer inaktiverade för igår gav jag upp