Igår åkte Vs bror tillbaka till universitetet, terminen börjar snart och det är där han pluggar. En helg i månaden är han nog hemma men då är det ju så klart mycket som ska hinnas med. Och det var så jobbigt när han åkte för då kände jag igen att jag är en elak människa som uppfostrar Nils själv. 

Jag gör ju inte det. Jag har ju så klart V men också mass andra vänner och familj men Nils har kommit nära sin farbror och nu ska han också bort. Lämna. 

Det känns så ofta som om jag berövar Nils hans familj. Hans mormor och ena moster är han nära. Men också de vänner som är som familj för mig. Vi har ju setts en gång i månaden men hur länge kommer vi kunna hålla det? Jag hoppaspå  länge. I alla fall till han börjar skolan. I all fall varannan månad. Och de kommer hit. 

Och det är fint att se den tillsammans. Hur de har allt tålamod i världen med honom. Leker, myser och älskar. Och det väljer jag bort åt honom. Jag kan så ofta känna mig halva. Halva livet här och ande halvan där men så kommer Nils också växa upp och det är jag som tvingar honom till det. Eller ännu värre, tänk om han växer upp och inte känner sig svensk alls?!