Söndagen mina vänner var en riktig skitdag med mensvärk, migrän, kvällsmöte och någon smärtsam liten promenad längs minnenas gata. Den slutade ju inte helt otippat i någon slags patetisk självömkan. Då sa min kloka klocka vän Kris “du trodde väl inte att bara för du gått vidare så skulle du aldrig tänka på det”. Haha. Jo, precis så trodde jag nog. Så är det inte kan jag meddela. Såren, smärtan och erfarenhet bär man med sig även om distansen till det växer. Söndagen var katastrofal men måndagen, alltså idag, minns jag knappt något om. Det enda jag bär med mig från idag är att jag fick träffa Snyggtränaren. Vilket naturligtvis gjorde att jag helt glömt bort att det är sexveckan denna vecka. Jag skulle dock kunna skriva en roman om hur kär jag är i Snyggtränaren. Nu kommer någon besserwisser påstå att jag inte är kär och det är säkert helt sant enligt ordets sanna definition men jag är förtjust. Tillräckligt förtjust för att bli blyg, fnittrig och allmänt löjlig. Jag har ju inte sett honom på säkert tre veckor så just nu är lyckan enorm. Ni vet så där att man hamnar i en ganska irriterande kan-inte-tänka-klart bubbla. Åh hjälp, vart ska detta sluta. Nu kom jag ju på en massa saker som hänt idag. Jag har bland annat ringt exets pappa och fått bekräftat att sakerna kom fram. Att pappa var glad att jag ringde gjorde lite ont men det kompenserades med att mitt alla hjärtans dag kort till Kris var så starkt att han blev lite rädd. Folk är så lustiga. Jag lustigast av alla tycker jag. Och det kan vi ju snacka om någon dag. Min skeva självbild. Då menar jag inte skev till det sämre. Nej nej. Tvärtom! Det tycker jag är jätteroligt!