Det här är mailet som jag aldrig kommer våga skicka. Vi har ju pratat en del om att ses i veckan. Som vänner. För det är ju det du är först och främst, en vän. Visst, jag sextar inte med mina vänner och jag vet inte hur vi gick från kloka råda och samtal till nakenbilder och roligt mycket flirtande men det hände. Jag vet att du försöker undvika att ses. Varför vet jag inte. Jag vet att jag undviker att ses för att jag är rädd. Det finns så mycket med dig som skrämmer mig.

De senaste dagarna så har jag tänkt massor. Tänkt, analyserat och grubblat. Just att grubbla är en paradgren. Vi berättar ju en hel del för varandra och jag tror inte jag har några hemligheter för dig eller i alla fall inte något som jag inte skulle kunna berätta för dig. Förutom en sak, det jag tänker om och känner för dig. Det slog mig häromdagen att du ofta är det första och det sista jag tänker på. När du gillar mina bilder på Instagram så blir jag lite extra glad. Lite för ofta är du konstant i mina tankar. Många skulle nog tro att jag är kär. Det kanske jag också tror men i så fall är jag kontrollerat kär för första gången i mitt liv. Inte sådär stormkär så att jag inte kan tänka eller resonera klart. Fast jag vet inte, borde jag inte per automatik i så fall vara olyckligt kär? Jag vet ju att du inte vill eller kommer lämna din sambo. Trots att jag vet det så är det inget som påverkar min känslor. Snarare tvärtom. Jag känner mig på något underligt sätt väldigt trygg i din och min värld. Det är ju knepigt på alla sätt och vis. Jag är väldigt tacksam för vår vänskap och kanske framför allt för den trygghet du ger mig. Jag är ju som bekant en trygghetsknarkare av rang. Så jag tror inte jag är rädd för att träffa dig för att jag ska bli kär för det är jag redan. Däremot så finns det mycket annat att vara rädd för. Jag är rädd för att vi ses och inte alls klickar. Vi har ju träffats förut och vi har ju aldrig klickat innan, så varför skulle det vara annorlunda denna gång? Vad händer om vi inte klickar? Förlorar jag dig då? Alltså, en lunch är max en timma. Jag tror vi överlever just den timma men det är hur det blir efteråt som skrämmer mig. Vidare är jag rädd för att du inte alls lever upp till den fina fantasin du ändå blivit för mig. Tänk om du inte alls är som jag målat upp i huvudet. Jag motsvarar kanske inte dina förväntningar heller men det kan jag inte styra över så det oroar mig inte lika mycket. Sedan ska det erkännas att jag är livrädd för att samma kemi som ibland infinner sig i våra sms konversationer ska infinna sig i det verkliga livet. Vad gör vi då? Inget? Jag har stött på den där kemin förut. Den är förrädisk. Jag vill inte förstöra för dig. Jag vill inte komplicera ditt liv. Det känns inte som om en kyss bara skulle vara en kyss för dig. Jag vet att jag sa att vi får väl ta eventuella känslor om de kommer och det menar jag men samtidigt är det inte så enkelt. Vi reder säkert ut det, vi hittar garanterat en balans men det betyder inte att vägen dit inte kan vara läskig. Rent själviskt är jag rädd för att du ska få känslor och att mina då dör för jag misstänker att en del av tjusningen med dig är den känslomässiga otillgängligheten. Eller det var det min kompis Kristofer som misstänkte fast jag tror han har en poäng.

Jag vill ju vara både ärlig och tydlig med vad jag vill men jag vet nog inte vad jag vill just nu. Jag vill ses för det känns ganska naturligt. Det är ju bara en lunch. Ses vi på stan så händer inget. Jag vill gärna tro att inget skulle hända även om vi sågs hemma hos mig. Men jag kan inte lova dig att jag inte skulle vilja att något hände. Om du däremot skulle be mig lova att se till att inget hände så skulle det inte hända. Det vill jag kunna lova dig. Med det sagt så är det inte helt rättvist att lägga allt ansvar på mig som ju ändå är singel och inte har några förpliktelser fast jag kan ta på mig det i alla fall. Det är bara lite konstigt. Vi är två vuxna människor. Vi måste ju kunna ses utan att vara rädda för att inget ska hända. Om vi inte vill att något händer så händer det ju inte men skulle det hända så är det ju för att vi vill. Då kanske vi bara får acceptera det? Vad det sedan skulle beror på får vi väl ta om och när det blir aktuellt. Vi kan ju inte låta bli att ses för att vi inte litar på oss själva. Risken/chansen att något händer är nog egentligen ganska liten. Jag kramas ju inte ens. Även om en storebrorskram skulle kännas väldigt bra. Men jag tror faktiskt inte vi är där, än. I alla fall inte just denna sekund.

Så, kan vi inte bara ses? Så får vi se. Jag kanske förlorar en vän, en fantasti och någon som jag tycker väldigt mycket om. Då får det väl vara så. Jag vill tro att vi är lite bättre än så, och att vi klarar av en lunchdejt. Jag tänker i alla fall inte undvika dig för att jag är rädd. Det är inte en vettig anledning.