jag sitter i min lägenhet i Sthlm och hatar min kropp. Den är ful! Jag vet intelligens mässigt att jag är snygg och min kropp är också snygg, det tycker jag och V och det är vi som räknas. Varför skriver jag då så? Att den är ful, jo för att den är så värdelös. 

Jag har diabetes typ-1. Oftast är det helt okej men idag stör det mig. För att jag blev låg och nästan svimmade på stan. Blev räddad av min vän som sprang och köpte mjölk. 

Jag har dessutom fått “flyg-finnar”. Lyften är torr och äcklig och säkert full av bakterier och min ena axel är full av äckliga små röda saker. Inte fräscht! 

Min mage. Idag har den varit bra. Men jag fick ta antibiotikan. Dessa fyra veckor med dålig mage har jag gått ned fem kilo. Och jag behöver inte gå ned. Jävla mjälte! 

Min livmoder verkar inte vilja ha något barn. Snart måste jag ta tag i detta. Men det skrämmer mig. Idag sörjer jag alla barn jag inte har. 

Det som gör mig mest ful är träningen eller snarare att jag inte tränar. Träningen gör att jag känner mig stark och snygg. Sedan allt för många veckor har jag inte tränat annat än en promenad då och då och cykling på 4 km till och från jobbet. För att kroppen inte pallar. Min kropp är ganska slut. Jag har svårt att återhämta mig. 

Nu ska jag fortsätta sura över min fula kropp och förhoppningsvis sova snart, imorgon ska jag berätta om min dag som varit fantastisk!