• Kärlek,  Relationer,  T

    Mad not sad!

    Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.

    En man med kloka ord och tankar som han sätter på pränt

    Kommentarer inaktiverade för Mad not sad!
  • Kärlek,  Mr T,  Relationer,  T

    Samtal pågår

    Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.

    Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!

    Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…

    Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.

    Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.

    Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?

    Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.

    Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.

    Kommentarer inaktiverade för Samtal pågår
  • Grubblerier,  Mr T,  Relationer,  särbo,  T

    Pepp istället för depp!

    Jag är en väldigt känslostyrd person, speglar alltför lätt känslorna hos personer som betyder mycket för mig. Inte så att jag dras ned i en depression bara för att T eller mitt ex varit deprimerad, däremot tar  jag lätt på mig skulden. Funderar på varför de mår som de mår, om det är något jag sagt/gjort. Som att jag skulle kunna provocera andras humörsvängningar eller känslomässiga svängningar. Jag sätter mig själv i stort fokus, för stort fokus, och eftersom (förenklat) jag är anledningen till de negativa känslorna så tar jag också på mig rätten att peppa/känna empati/krama bort de dåliga känslorna. För en deprimerad eller nedstämd är ju det det man minst av allt önskar har jag lärt mig. De allra flesta vill ha egentid istället för tvåsamhet, vara själv med sina tankar och känslor och inte belasta någon annan med det. Bra dagar när jag är stark i sinnet så är det lätt att verkligen veta det här, dagar då jag är vekare och blekare är det så mycket svårare. Då blir jag depp och grubblar över varför jag inte får vara med och stötta.

    Nu med T på distans och lite för lite att göra på jobbet kommer dessa dagar lite för ofta. Jag är lite för sårbar och ensammen då gäller det att sysselsätta sig. Hitta pepp istället för depp! Jag har försökt göra det genom att besöka motionsspåren som finns i närheten, besöka gymmet och strecha ut min kropp på ett Bodybalance pass och hänga med vänner. Bara att få ligga på en soffa och se på TV tillsammans istället för att göra det själv gör det så mycket lättare att hålla fingrarna borta från mobilen och tankarna borta från djupet.

    Tyvärr vet jag inte om det är en långsiktig strategi – borde jag inte istället lära mig att JAG inte kan påverka hur ANDRA mår?

    Kommentarer inaktiverade för Pepp istället för depp!
  • Kärlek,  livet,  Mr T

    Livet med mr T

    Tack Alex för input! Okej, livet med mr T. Ja hur går det egentligen.

    Glad för att han fortsätter vilja vara här trots hans brist på kontakt med känslorna. Det var i juni som han avslöjade att han inte var säker på vad han kände och där står vi kvar. Ingen framgång, ingen utveckling, ingen förändring. Han tycker “jättemycket” om mig, kan säga att jag är jättehärlig, go, fin och snäll. Däremot kan han fortfarande inte känna eller säga att han älskar mig. Om det sårar? Massor. Det gör mig osäker, sårbar och tunnhudad. Det är den största av anledningarna till hur jag mår oavsett det faktum att jag gör vad jag kan för att frikoppla mig från hans bekräftelse.

    Den förtvivlan jag upplever då och då över att inte ha den grundtryggheten i relationen gör mig svajig och sticksig. För att utveckla det mer så innebär det att jag tänder på småsaker. Småsaker som med största sannolikhet också triggas och förstärks av hans sinnesstämning. Att han inte orkar planera, kommunicera, se mig i ögonen, ha fysisk kontakt eller att han ibland till och glömmer bort att säga hej, god morgon, god natt…

    I allt så försöker jag ju jobba med förståelse, att det är en sjukdom och att den inte syns på ytan. Den ligger där inne och gror. Då blir jag förvirrad över att han agerar “naturligt” mot barnen, men avvisande och inåtvänd gentemot mig. Han har en dubbelnatur där han orkar hålla masken och fokuset när det rör barnen, jobbet och till viss del vännerna. Det dubbelspelet rör till det i såväl min hjärna som mitt hjärta.

    Självklart ifrågasätter jag vad jag gör här, kvar i en relation där han klart och tydligt säger att han inte vet om han älskar mig. Då googlar jag, för att få en bättre förståelse och hittar sådana här texter:

    Speciellt i relationen till nära och kära kan avsaknaden av känsloliv uppfattas som särskilt svår. Deprimerade personer kan ibland börja tvivla på känslor som de tidigare på ett självklart sätt haft för t ex sin livspartner eller sina barn. Tidigare glädjeämnen (t ex en promenad eller fotografier på barnen eller husdjuren) eller olika försök att muntra upp verkar inte längre kunna väcka några känslor.

    Deprimerade människor kan uttrycka att de känner sig fångna i sig själva (som “bakom en mur”), vilket ofta tar sig uttryck i ett hämmat kroppsspråk och mimik.

    Och så tänker jag att det är en sjukdom, det är en obalans i hjärnan, och man ska undvika att göra stora förändringar i livet eller fatta stora beslut under en sådan period. Sen är jag över “huvudetkär” i honom när hans bra stunder glimtar fram. När han har en bra dag, en bra stund eller en bra vecka – då är han den underbara mannen jag blev kär i för snart två år sen. Jag är ännu inte där jag har fått nog, men jag utvärderar det noga och lägger en hel del tid på att balansera mitt liv och mina känslor.

    Visst är jag trött på att han inte orkar ta tag i sitt liv och att det går veckor när han verkar må bättre och sen veckor när det är totalt mörker. Det sista samtalet vi hade kring området var för två veckor sedan när jag kom hem från Toscana. Han är inte beredd att gå i terapi eller behandling, han är inte beredd på att vi ska göra det tillsammans. Det enda som han ser ger någon effekt är att han får vila, vila och vila. Hur långt tar mig mitt tålamod? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar honom och just nu är det tillräckligt att han tycker jättemycket om mig, det håller mig ovanför vattenytan just nu.

    Kommentarer inaktiverade för Livet med mr T
  • tankar

    Min mamma är psykiskt sjuk

    jag har i princip ingen kontakt med mina föräldrar, däremot med mina systrar har jag sporadisk kontakt. Detta beror på lite av det ena och lite av det andra men om man lixom skalar av det så att bara kärnan finns kvar så beror det på att min mamma är psykiskt sjuk.

    Det var 2003 som jag började märka att något var fel. Mamma drabbades av en depression utlöst av att hennes mamma gick bort.
    Hon hade då klarat en fyraårig utbildning och hade fått jobb på precis det företaget hon ville, hon hade en man och fyra barn, gott om pengar och tid för att utöva något intresse dagligen. Ett helt vanligt liv alltså.
    Men hon blev, förståeligt, helt förstörd när hennes mamma gick bort och sjukskrev sig några månader från jobbet för att “fixa” allt.
    Hon började träna och äta enligt viktväktarna. Detta var ju bra tänker någon men nej. Hon drabbades av Ortorexi. Och började dessutom att klaga på min vikt eller påpeka hur mycket mer jag åt än henne eller hur lite hon åt vid matbordet. Det hela slutade med att jag inte åt hemma längre, jag tränade då 2-3 per dag och var relativt muskulös och kunde säkert tas för “mullig”.

    Hon återgick till jobbet och allt var skit. Chefen mobbade henne, kollegorna var inga bra. Hon kände sig utnyttjad och eftersatt, alla andra fick göra det roliga på jobbet. Alla UTOM hon! Vi försökte peppa henne att hon kanske kunde byta jobb men det gick absolut inte för då skulle alla hata henne.

    Åren gick. Hon klagade på allt. På vad andra åt. Vad andra inte åt. Människors ekonomi. Hon begärde skilsmässa från min pappa men de var bara separerade ett år. Hon fortsatte vara negativ. Hon kunde skälla ut mig (eller någon annan i familjen) för att det var miljöförstöringar i Östersjön eller för att det var krig i Israel.
    Min pappa begärde sedan skilsmässa, han orkade inte längre.

    Då tappade mamma allt. Hon använde alkohol för att döva sin smärta. Hon grät. I flera månader. Hon blev bitter. Hon ringde och skällde ut pappa för saker som inte hade hänt t.ex. att han inte tog med sina barnbarn (som han inte har) på zoo utan gick med en annan bekants barn. Hon pratade illa om pappa framför oss barn.

    Idag är min mamma otroligt självcentrerad. Hon lägger ut allt på facebook. Saker som hennes barn har sagt till henne i förtroende lägger hon ut där, för att det är ju roligt! När jag ringer henne kan hon prata oavbrutet i 25 minuter om sitt liv innan hon sedan lägger på.
    Hon bjuder gärna vänner och bekanta på middag men inte utan att berätta att det här är ekologiskt kött, och det här har jag köpt där och jag var på den här butiken och ni MÅSTE gå dit. Tycker man annorlunda än henne blir hon arg. Alltså om man inte tycker att en film var lika bra (eller dålig, troligen mer sannolikt) som hon gjorde då blir hon skitförbannad, därför är det lättare att bara följa med.

    Jag kan inte umgås med min mamma. Och det gör ont. Jag träffade henne över en snabbfika i helgen och det går bra men hon kommer aldrig kunna vara en del av mitt liv. Hon snor all min energi, hon tänker inte på någon annan än sig själv och vad hon vill, hon har tappat de sociala reglerna för samtal eller umgänge. De umgänge som finns är bara på hennes villkor. Man kan inte ha en diskussion eller ens dialog med henne utan allt är en monolog. Hon vet inte vad en relation är utan tror att någon hon träffat en gång är hennes bästa vän, hon kan inte längre läsa av människor.

    Så vad är det för fel på henne? Vad är det för sjukdom hon lidit av de senaste 13 åren?
    Jo en helt “vanlig” depression.

    En sjukdom många slänger sig med hit och dit för att man tror att det betyder att man är lite ledsen. Det är betydligt mer än lite ledsen och kan förstöra hela liv eller som i vårt fall, hela familjer.

    Kommentarer inaktiverade för Min mamma är psykiskt sjuk
  • livet

    en lång helg

    I helgen är nu slut. Jag har haft besök av min mamma. Det har varit hemskt.
    Jag känner mig som en elak människa som skriver det här men jag gör det ändå.

    Jag och min mamma har aldrig varit nära. Jag har varit pappas flicka och hon har ägnat tid åt mina systrar. Jag har aldrig varit en prioritet. Utan sist i kön när det kommer till uppmärksamhet eller hjälp och stöd.
    Men hon är trots allt min mamma och jag försöker ha en relation till henne. Men det går inte.

    Min mamma har varit deprimerad sedan 2003. Hon har haft insikt om sin depression i ca 3 år. Och har jobbat med den i två år. Jag förstår att hon har en lång väg att gå innan hon är på banan igen. Och att hon är sjuk.
    Men fy fan vad jobbig hon är.
    Hon är som en fyraåring. Kan inte slappna av. Något ska hela tiden hända. Hon städar hos oss. omorganiserar i bokhyllor och kök. Behöver hela tiden underhållning. Lyssnar inte utan pratar hela tiden själv. Vi kan inte ha en dialog för det handlar bara om henne och om jag inte håller med eller gör på ett annat vis så blir hon SVINförbannad. och hela hennes värld och lycka är upphängd på barnbarn, vilket hon inte har.

    Det här är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är så jobbigt. Hon är maniskt “lycklig”.

    Jag sitter nu med en kopp te, ett glas juice, paj och huvudvärk. Försöker slappna av och släppa tankarna på henne. Och hur hon mår. För det är inte mitt problem, men ändå är det ju det lite.

    Kommentarer inaktiverade för en lång helg
  • Förhållanden,  Känslor

    Pressad situation

    Över julen bor jag hos mina föräldrar är det tänkt. Det har inte ens gått 24 timmar och jag har redan blivit ledsen och irriterad ett flertal gånger. Känns inte hållbart.

    Det är mycket tjafs om att jag förstörde förhållandet. Att jag måste skaffa ett jobb helst igår. Mycket tal om måsten i allmänhet. Ingen ro precis. Min mamma speciellt är väldigt besviken på mig. Och det tar jag. Hellre det än att det vet vem han egentligen är. För mig är det viktigt att folk i min närhet inte tycker illa om honom. Att de som älskat honom fortsätter med det. Jag vet faktiskt inte om det är för min skull eller hans men skulle tro att det är för hans skull. Samtidigt gör det ju ont att se dom ledsna. Speciellt när det är mitt fel.

    Jag vill verkligen bara bli lämnad ifred. Långt från hatord, sårande meningar, press, stress och hackande. Jag vet inte men är det så mycket begärt? Kan inte alla bara glömma mig. Med alla menar jag typ tre personer.

    Kommentarer inaktiverade för Pressad situation