En sak som jag gärna döljer är min familj. Jag har en mamma och en pappa och tre systrar. Mina systrar har jag sporadisk men bra kontakt med, en av dem är psykiskt sjuk så det är svårt att ha en långvarig relation med henne. Att ha en person i familjen med psykisk sjukdom (dock utan diagnos under vår uppväxt) formar så klart hela familjen. jag är äldst och hon är näst äldst. I och med att hon krävde mina föräldrars uppmärksamhet så har jag lixom alltid varit 25 år. Tagit hand om mig själv, tagit mig till och från träningar/aktiviteter/kompisar när mina kompisar alltid fick skjuts eller sällskap. Minns att jag behövde gå genom en skogsdunge till gymnastiken och var livrädd, så min tränare började följa mig hem. Eller nästan hem.

Några gånger har jag fallit hårt. Stenhårt så att allt som blir kvar är en våt fläck på marken. Då har inte min familj varit där för mig. Andra människor har varit det. Men inte de. Min mamma har tom sagt orden när jag mådde psykiskt så dåligt att mina vänner oroade sig för mig och min psykiskt sjuka syster hade ett “skov” “nu måste du ställa upp här, först hjälper vi din syster så kan vi hjälpa dig sen!” Jag vet fortfarande inte vad hon menade men jag kommer aldrig glömma det, aldrig förlåta henne för det och aldrig lite på henne igen. På min 25-årsdag som inföll strax efter den kommentaren skällde de ut mig för att jag inte ville vara en del av familjen, i över en timme. Jag grät i tre timmar. Sedan kom släkten för kalas. Jag minns att jag satt på golvet och log mitt stelaste leende. När kalaset var slut följde jag med en vän till hennes jobb och grät hela vägen. Nästa dag tog jag de saker jag fortfarande hade hos mina föräldrar och har aldrig sett tillbaka.

Vi träffas ibland. Hörs då och då. Och jag tror att de tror att de vet mycket om mitt liv. Men de har ingen aning egentligen. De vet samma saker som en främling skulle kunna veta. De vet allt det där som syns på ytan. Och de tror att de vet allt.

Det är en märklig känsla när ens föräldrar inte känner en och inte vill känna en. Idag är en sån dag när jag återupplever allt detta, funderar och tänker på sån här skit, och gråter. För att jag har sovit dåligt, känner mig stressad och förvirrad eller bara för att det är en sån dag. En sån dag då jag faller fritt.