• resor,  tankar

    I andra världskrigets fotspår

    Jag älskar historia. Både världens historia men också människors privata historier. Vad har format oss/hen. Och det lär man sig genom att kunna sin historia.
    När jag var 10-11 år hade jag en jättebra historielärare och vi läste mycket om andra världskriget och jag har slukat litteratur och film (både dokumentär och fiktiv) sedan dess. Den fjärde juli fick jag äntligen besöka landstigningsstränderna i Normandie.

    20140705-211913-76753340.jpg

    20140705-211913-76753121.jpg
    Vi började dagen med ett besök på den amerikanska kyrkogården här, eller det finna flera men det här är den största med nästan 10 000 gravar.
    Jag vet inte vad jag hade väntat mig men det var som ett slag i magen att se alla de där gravarna (och då såg vi långt ifrån alla). Att tänka sig att dessa människor var någons son/man/pappa/bror är överväldigande. Svårt att sätta ord på det men det var känslosamt.
    det var ju också fjärde juli så de hade en konsert med en kör när vi var där.

    20140705-211913-76753244.jpg

    20140705-211913-76753462.jpg

    Vi gick sedan ned till stranden nedanför (omaha beach) och det var så fantastiskt vackert. Och det var livligt på stranden. Människor som promenerade och körde hästar och väldigt fridfullt och glatt. Det ät helt absurt att tänka sig, eller det går inte att tänka sig, att det var ett så otroligt blodigt slag just här. Människor dog som flugor och det låg döda och sårade över allt.

    Efter detta och efter lunch så åkt vi till pointe du hoc där en del ruiner efter en tyskbas fanns kvar.

    Efter detta var vi ganska mätta på intryck och åkte till gold beach och badade. Med delar av Winston Churchills hamn…

    Hela upplevelsen var otroligt stark för mig. Jag kunde inte blunda för att etta handla om MÄNNISKOR inte arméer. Och alla krig idag gäller samma sak. Det är mön och kvinnor som mer eller mindre frivilligt slåss och dör för sitt land. De som verkligen bestämmer är långt från faran (i alla fall idag).

    Vi förväntar oss lyckliga slut. Vi får hjältehistorierna berättade för oss (tänk pearl harbour-filmen) men det finns inga. Inte här. Det är död. Kaos. Svält. Mera död. Och så var verkligheten. Det var mer död än lyckliga slut.

    Kommentarer inaktiverade för I andra världskrigets fotspår