Att vara bonusmamma har sannerligen både bra och mindre bra stunder. Idag har jag testat på båda inom en väldigt kort tid. När T kom hem från jobbet och så möttes vi andra av en trött, tvär och sur T. En sån dag när han nog egentligen skulle ha gått in i ett rum, stängt dörren och dragit ner persiennerna. Som pappa är det ju svårt att göra, så det var bara att svänga iväg till mataffären för utflyktsmat-shopping, slänga ihop ett par pizzor till middag och sen krypa upp i loungemöblerna med snuttefilten (mobilen/jobbdatorn). Eftersom min hjälp inte dög höll jag mig på behörigt avstånd och när jag ätit min middag (vi åt i skift…) så fick jag med mig mellankillen på cykeltur. Vi tog oss ner till en av ortens badplatser och insåg att kvällsdopp det var något vi ville testa på. Så vi trampade snabbt hem igen och bytte om, och sen tog vi ett långt bad i solens sista värmande strålar. Supermysigt och vardagslyxigt!

Väl hemma bjöds det rabarberpaj och vaniljsås, medans jag plockade med kvällsfikat ringde det på dörren och där stod barnens mamma. T störtade ut, slängde igen dörren och kom inte tillbaks på en kvart, tjugo minuter. Då stod han i hallen med exet i släptåg som ville ge alla barnen en kram. Där och då vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig obekväm i mitt eget hem, så i vägen. Ett kramkalas där jag inte är inbjuden.

Min hjärna har så klart spelat mig alla tänkbara spratt under den stunden T var borta. Att samtalet handlade om mig, dem, dem utan mig. Särskilt lätt att slå bort det ur tankarna är det inte när T inte vill säga vad det handlade om, mer än att hon behövde prata om något och jag vet hur egoistiskt det är att tro att det handlade om mig. Jag är ju en mikroskopisk del av hennes liv.

Som sagt highs and lows i en enda salig blandning. Jag laddar med höjdpunkterna, sparar de i ett speciellt fack i hjärtat och släpper dagens low, jag är också trött och energilös idag. Livet är inte så muntert de dagarna.