• Förhållanden,  livet,  tankar

    En titt i backspegeln

     

    Idag verkar bli en bättre dag än igår på alla fronter. Mitt tålamod är lite längre (men ändå sådär kort som det blir när man inte orkar med tjafs). Mitt humör är snäppet bättre. Stressen känns inte lika påträngande. Vädret verkar bli bra. Kanske, kanske hittar jag någon energi idag. Har en jobbansökan jag gärna vill knåda ihop men det gick inte alls igår. För igår kämpade jag mot stress, press, prestationsångest, elaka ord och tårar. Det blev helt enkelt för mycket. Jag bröt ihop och kunde nästa känna en panikattack på vägen till gymet. Det slutade när jag ringde min vän PH. Skönt det för träningen var jobbig nog som den var utan ett panikångestanfall. 

    Idag ska jag ta ny färska tag men jag ska också ringa mitt ex. Sällan har jag önskat att ha fel men när det gäller hur jag spådde hans framtid för ett år sedan så önskar jag verkligen att jag hade haft fel. Det är både jobbigt och skönt att veta att jag inte kan göra något för honom. Det känns bra att jag vet bättre än att ge honom råd – att ha insikten att han inte är mottaglig. Men lite som att jag tycker det är jobbigt att se djur dö på film, lika jobbigt tycker jag det är med sorgliga livshistorier som kunde unvikits. Samtidigt har jag också fått förlika mig med vad jag gjorde mot honom när jag mådde som värst. Hur jag inte kunde släppa honom och hur jag skadade honom även om mina intentioner var de bästa. Det var jobbigt, men är inte jobbigt längre. Hur mycket jag än önskar att det hade varit annorlunda så var det inte det. Jag kan ta ansvar för mina handlingar, jag kan be om ursäkt och jag kan lära mig av det men jag kan inte ha det ogjort. Hur han väljer att hantera det kan jag inte styra över och konsekvenserna av hans sätt att hantera det kan jag inte ta ansvar över. Det är så självklart men ändå kräver det så mycket jobb. Idag är relationen helt förstörd men det stör mig inte. Han får tycka vad han vill om mig. Jag tycker faktiskt inte så mycket om honom alls och har inget intresse av hans liv. Mitt enda intresse är att våra band klipps. För så länge han finns där så kommer det tankarna om honom och oss så fort det är tyst. Jag blir idag inte ledsen för min skull. Jag blir ledsen över hur en människa kan vara så elak mot en annan. Jag minns ju knappt det där, smärtan han åstadkom. Gissningsvis är det hjärtats försvarsmekanism. För jag är ganska säker på att om jag kunde känna idag precis hur ont det gjorde då så skulle jag aldrig våga bli kär. Jag minns upp till en gräns men efter det är det något som säger stopp. Däremot kan jag bli rädd. Rädd att jag missbedömde någon så mycket. Rädd att jag litade på någon och släppte in någon i mitt liv son sedan valde att fullständigt förstöra mig. Efter allt det så är det minsta han skulle kunna gjort för bådas vår skull att må bra. Så att det hade varit värt något. Jag hade ju landat på samma ställe om han hade skött saker bättre, det hade bara inte tagit lika lång tid. 

    Det är konstigt med tid. Hur mycket tid det än finns framåt så finns det en tid bakåt som man alltid bär med sig. Det är när man kan se bägge som något ögonöppnande infaller. Det är skönt, att ibland reflektera. Att titta bak men veta att du inte är där längre, att veta att du är på väg framåt.

    Kommentarer inaktiverade för En titt i backspegeln
  • Förhållanden,  livet

    Komma ikapp söndagen

    

    Dagen ska tillbringas med att komma ikapp. Jag förstår inte hur det blir så här varje söndag. Varför får jag inget gjort på veckorna för? 

     I fredags mitt i febern så dög det ner ett brev från Tingsrätten där de skrev att de bestämt att det ska bli ett sammanträde och inför den ska vi skicka in bevis och namn på vittnen. Det har tagit tre månader att komma hit. Går jag vidare med detta så är det osannolikt att det är klart innan sommaren. Det blev också uppenbart för mig att mitt ex inte har läst på vad han har gett sig in i vilket jag tycker är synd. För det känns inte rättvist. Jag ska funderar på det under dagen, går det vidare kommer jag vinna just frågan om när förhållandet tog slut men det är ju bara början och jag vet inte om jag orkar mer. Jag vill bara klippa. 

    Nu, lite mail och sedan vila. Jag är inte alls så pigg som jag trodde.

    Kommentarer inaktiverade för Komma ikapp söndagen
  • Förhållanden

    När det räcker

    Okej, jag erkänner. Jag är så trött på min separation och dess eftersvall. Det har pågått i mer än ett år nu och jag är helt slut. Min kropp och kanske framförallt min själ orkar inte mer. Jag känner för mycket och gråter för mycket. Stressen gör att allt från middagsval och klädval till helgplaner och livsplaner känns jobbigt, för jobbigt till och med. Visst, jag kan rymma till Gdansk, dricka shots, prata med roliga främlingar och hångla med en Joel men den finns alltid där – min dåliga ex relation. Jag har tänkt på det här väldigt mycket och jag har mycket hellre ingen relation med mitt ex än en dålig relation med mitt ex. Det här fungerar inte längre. Inte för mig. Att få vad jag har rätt till är inte värt att jag ska må så här dåligt över. Frågan är bara om det blir mer eller mindre omständigt om jag drar tillbaks ansökan om bodelning.

    Kommentarer inaktiverade för När det räcker
  • Fredagslänkar

    Fredagslänkar

    56596-1

    Jag tycker nog det är en lite kämpig period just nu, mest fysiskt men det påverkar ju psyket till en viss del. Min kropp värker och fick den välja skulle den nog vilja ha ett litet träningsuppehåll. Vila har aldrig och kommer aldrig vara min starka sida. I privatlivet händer inte så mycket mer än att jag håller på att landa i något slags lugn. Fick brev från Tingsrätten om att jag får inkomma med förslag om bodelningsförättare i fall dom beslutar för att godkänna en bodelning. Förslaget ska vara dem tillhanda innan den 27 februari. Således drar jag slutsatsen att jag inte får besked förrän då. Det är ju inget jag kan påverka men vare sig jag vill eller inte så tär det nog lite på mig. Jag har ju blivit helt nojig och vill inte prata med någon om bodelningen heller. Hursomhelst, nu är det fredag och imorgon åker Miss Sunshine och jag till Polen. Helt klart en av de finaste julklapparna jag fått.

    Happy fredag och här kommer mina fredagslänkar!

    Dagens att läsa: Ebbas inlägg om vänskaper.

    Dagens shopping: Våren påskyndas lättast genom en vårlig väska som denna från Star Mela.

    Fredagsbloggen: Emilia har en garderobe som jag kan dagdrömma om och en inredning som är helt i min stil.

    Dagens tips: Nya Vardagslyx från Elle Mat & Vin har släppts. Den brukar försvinna fort så skynda köp.

    Dagens låt: I Got You.

    Dagens skål: Den här veckan skålar vi i körsbärsöl tycker jag!

    Kommentarer inaktiverade för Fredagslänkar
  • Girlytalk,  Vardagen

    Ny day, ny vecka, ny blogg

    blog

     

    Shit, det är typ jul snart inser jag när jag ser att min bror kommer på till Sverige på lördag. Det händer cirka två gånger per år. En gång på sommaren och en gång vid jul. Först är det dock en helt normal vecka att avklara. Jag har ett mål idag och det är att få tag på mitt ex. Vi behöver reda ut huset typ omedelbart. Jag skulle även vilja ha några småsaker som jag glömde. Jag har ju försökt få tag på honom i två-tre veckor nu utan någon som helst framgång. Jag vet ju var han bor och lämnar han mig inget val så är jag väl så illa tvungen att åka dit. Men nu gör jag ett nytt och sista försök. Aprå på nytt så har ni väl inte missat vår nya blogg. Miss Shine har börjat blogga under namnet Happy! Kika in och säg hej vettja!

    Kommentarer inaktiverade för Ny day, ny vecka, ny blogg
  • Förhållanden,  livet

    Bodelnings första steg

    Idag fick mitt knasiga ex för sig att vi kanske kunde påbörja en bodelning. Han ska nämligen bli pappa i slutet av januari (med en tjej han inte är ihop med men delar säng med). Så vi påbörjade. Jag är ju ganska bra på förhandlingar och diskussioner så det gick väl förvånadsvärt smärtfritt. Ett rum, en liten hall och en liten toalett avklarade vi. Vissa saker fick han, andra jag och en del bestämde vi att sälja och dela beloppet. Det må ha varit smärtfritt på ett sätt samtidigt river det upp mycket känner jag. Precis som att i visa svaga stunder hugger det till i hjärtat när jag tänker på att han hade sex med någon annan i vår säng. Att någon var där och hade sex med honom och att jag sedan sov i den sängen. Det gör ont när jag inte är stark. När jag är stark å andra sidan så det irrelevant. Han har redan förstört allt man kan förstöra. Hursomhelst, bra eller dåligt så suger det energi som den värsta energiboven. Och jag är trött. Helt utmattad. Nu sitter jag bara och väntar på ett avtal som han lovat att skriva under. Sedan ska jag titta på något enkelt. Är bloggande katastrofalt denna vecka eller tok deppigt så skyller jag det helhjärtat på mitt ex.

    Kommentarer inaktiverade för Bodelnings första steg
  • Förhållanden

    Dokusåpa på 1500 ord

    Jag mår bra nu, jag gör verkligen det. Jag lever ett kul och lite smågalet singelliv och trivs bra med det. Däremot så är ju inte kapitlet med M avslutat. Han och jag har ett helt bohag att reda ut. När jag slipper prata med honom så är allt okej och inte speciellt energikrävande. När jag däremot behöver prata med honom så slukar det energi som inget annat. Det fullständigt dränerar mig på varenda litet andetag.

    I tisdags åkte jag hem för jag vill bestämma ett datum för när vi ska ses och stänga den är boken för gott. Jag hade frågat i en vecka på sms och försökt ringa men det gick inte. Då skickar jag ett sms och säger att jag åker hem. Då säger han att han har tid i början av nästa vecka. Varpå jag frågar när och hur många timmar han avser avsätta. Han svarar inte och jag åker hem.  Hon kommer hem när jag sitter och väntar. Hon börjar frenetiskt prata om sin nya häst. Jag säger mest “jaha”. Jag frågar om dom pratat något om framtiden, om dom vill bo kvar i huset. Hon säger att hon vill bo närmare ett stall. Hon säger att hon ska ringa M för att kolla om jag får komma in. Jag säger att jag vill inte komma in men att det inte spelar någon roll vad han säger. Dramatisk som hon är gör hon en stor sak av det och stämningen går från trivsam till hotfull på några sekunder. Jag sitter lugnt på stolen och Instagramar. Allt för att undvika bli indragen i deras drama. Hon åker igen, hon kommer igen och parkerar bakom mig som ett bevis på hennes låga IQ (jag kommer ju inte därifrån innan hon flyttar på bilen). Han kommer, jag går fram till honom, hon sätter sig i bilen igen och där någonstans ser jag hennes mage. Hon är gravid. Jag frågar M om det är så och han svarar inte. Hon börjar skrika och gapa om att jag måste låta honom leva sitt eget liv, respektera honom och låta honom utvecklas. Jag påpekar att jag tror alla kan se att han utvecklats om än inte till det bättre och säger att jag bara är här för att få ett avslut. M som är konflikträdd deluxe säger inte ett ord utan tittar mest ner. Hon pratar och anklagar mig för en massa och jag säger att jag inte bryr mig om vad hon tycker eller orkar ta hänsyn till hennes behov för dramatik men lugnar henne med att jag vet att hon finns. Hon fortsätter prata och till slut orkar jag inte mer så jag ber M att gå in med mig. Då blir hon lite mer galen och jag säger att om hon nu tycker om honom så kan hon väl vara snäll och inte så aggressiv eller manipulativ. Han kanske faller för hennes självömkan men jag är inte lika tålmodig. Jag säger även att jag inte tänker bli uppläxad av henne när det gäller respekt. Jag hade kunnat träffat hennes kille i smyg men valde att inte göra det. Jag säger att M har varit helt tydlig med att det är slut så om han sagt att jag inte förstår det så ljuger han. Jag påpekar även att jag aldrig påstått att han valt fel tjej men om han tycker att han genom åren har valt fel flickvänner så är det hans åsikt. Slutligen poängterar jag att jag självklart inte känner henne men ännu mindre känner hon mig. Hon fimpar sin cigarett och mumlar något och åker iväg. M och jag går in. Vi möts av en ny katt, kattbajs, skräp och henns post utspridd på golvet. Det är mest brev från lånföretag, inkasso och Kronofogden. Jag sätter mig vid matbordet och frågar M om han vill berätta vad det är som händer. Han säger att hon är gravid. Dom vet inte hur långt gången hon är. Och att deras förhållande är väldigt osäkert. Jag kommenterar att barn är ett livs projekt, inte något man kan göra slut med några dagar i veckan och frågar om han vet vad han gör. Han säger att han mår dåligt och bla bla bla. Jag skriver inte bla bla bla för att jag inte respekterar honom utan för att det är inget nytt. Det är tredje gången på sju månader dom är gravida. Visa sekunder går han att prata med som en vuxen rationell människa men andra stunder är han fullständigt idiotisk. Det hela urartar och jag försöker lugna ner honom. Han blir ganska våldsam men slår mig aldrig, kanske mycket för att han vet att jag aldrig skulle slå tillbaks men skulle ringa polisen. Hans flickvän slår ju mest tillbaks. Lite då och då får man påminna honom om att jag inte är hon även om jag i visa svaga stunder sjunker till deras nivå och slänger ur mig så många onödiga kommentarer. Att kvällen var en katastrof insåg jag snabbt men jag accepterar ju inte att det är så här. Han får inte bete sig som en bortskämd snorunge alternativt som en obalanserad pubertetsunge. Jag förklarar för honom fördelarna med att vi kan komma överens. Jag påpekar att vi var ihop i sju år. Vi var bra som vänner. Det finns ingen anledning till all denna drama bortsett från att han är så van vid det. Det går inte att resonera med honom alls. Han påstår att jag har gjort hans liv till ett helvete. Han vill att jag går men jag vill inte gå förrän han lugnat ner sig. Vi kramas och allt är okej i några sekunder men så flippar han igen och stormar ut. Jag ringer honom och ber honom komma hem och han säger att han vill köra ihjäl sig själv och för då får jag inte ett öre. Till slut orkar jag inte med dramatiken så jag säger att det handlar inte om att jag vill ha hans pengar men vill han vara dramatisk så får han vara det så länge han vet att jag älskar honom så kan han väl få dö. Det kanske inte var rätt tillfälle att syna hans bluff men jag kan inte ens förklara hur slut jag var där och då. Jag hade gjort allt och lite till och inte kommit någonstans i bodelning.

    Han lovade att komma hem om jag åkte så jag åkte och en katt rymde. Han lovade att skicka ett sms när han kom hem och det gjorde han. Han passade på att fråga om jag släppt ut katten och jag svarade att den nog var ute. Det var tydligen mitt ansvar att se till att katterna var inomhus men jag sa att dom är knappt hans ansvar och ännu mindre mitt speciellt när jag inte ens fick ha husdjur i huset. Han ber mig dra åt helvete. Jag svarar att jag inte lägger energi på idiotiska attacker och ber honom lugna ner sig och gå och lägga sig.

    Igår var jag helt slut. Och då menar jag helt helt slut. Han ringer han och säger att hon var på akuten med misstänkt påbörjat missfall. Hon säger att det är mitt fel och således är det mitt fel. Punkt. (Som bonus, kan jag tillägga att under kvällen sa han att om hon fick missfall skulle dom stämma mig). Hon hade stuckit för gott och jag frågar om han menar för gott eller om han menar för gott som alla andra tiotals gånger? Han säger för gott. Jag undrar hur någon som väntar ens barn kan sticka för gott och han skriker att jag ska sluta håna honom. Lugnt och sansat säger jag att jag inte hånar honom men någon dag när han ser tillbaks på det här så kommer han se hur skrattretande det är och vilket galenskap allt är. Han frågar om jag är nöjd och jag svarar att jag inte vet vad han syftar på men som människa är jag inte nöjd med att det är ett oskyldigt barn involverat. Vi kommer överens om att lägga på och jag ber honom än en gång att lugna ner sig lite.

     

    Jag trodde på riktigt att sådant här drama inte fanns i verkligheten. Det var även lite lättare att se honom må dåligt när jag också mådde dåligt. Nu när jag mår bra är det tortyr på nya nivåer. Det tar inte lika hårt på mig som förr utan är som sagt mest energikrävande. Jag försöker vara lite ekonomisk och vill väldigt gärna både för plånboken och för vår relations skull att vi ska lösa det oss emellan. Det börjar bli väldigt svårt. Eller ja, det framstår som fullständigt omöjligt. Jag är envis men det får ju finnas gränser. Och alla gränser är redan passerade. Det verkar inte som att det kommer bli bättre. Samtidigt vill jag inte ta åt mig av vad en psykisk instabil person säger. Det är orimligt att den personen ska diktera villkoren. Det här ska bli bra, det ska det.

     

    Kommentarer inaktiverade för Dokusåpa på 1500 ord