Det är ju stundtals utmattande att vara en känslomänniska. Inte bara är topparna väldigt höga och dalarna väldigt djupa utan allt där emellan känns. Igår var hemsk. Grät i stort sett hela dagen. Från morgon till natt. Idag känns det lugnare och jag känner mest provokation och irritation. Fick jag välja skulle jag bara ligga i sängen och försöka sova vilket ju inte skulle gå så jag skulle läsa. Jag känner mig lugnare men inom mig finns en rastlöshet som bråkar.

Det som satte igång allt igår var en bagatell som kändes mer som en tsunami. Han lade en av mina närmaste vänner som kompis på Facebook. Trivialt kan tyckas men för mig kändes det som han tog ytligare något ifrån mig. Jag såg även att hans nya (som det tydligen var slut mellan) hade tagit bort honom från Facebook men igår kväll eller idag så frågade han nog snällt om att få bli Facebook kompisar igen. Så nu har de hittat tillbaks till varandra där.

Sedan en tid tillbaks läser jag trehundrasextiofemdagarnu en fantastisk vacker blogg. Hon och jag är väl lite i samma ställe och de senaste dagarna har hon känts lite gladare. Nu vet jag att det absolut inte är någon tävling men alla känslor är ju inte rationella och jag känner att jag ligger efter. Jag som för några dagar sedan kunde skämta sitter idag och vet knappt vad jag heter. Känner mig svag på alla sätt och vis. Samtidigt som jag vet att jag på många sätt är otroligt stark eftersom jag klarar av att hantera och sortera mina känslor. Jag gömmer mig inte eller flyr från mig själv och låtsas allt är bra. Och saker måste få ta den tid det tar annars kommer jag aldrig kunna bli lycklig på riktigt igen.