• Vardagen

    Lösgodis

    20140314-235600.jpg

    Då jag är uppväxt utomlands så växte jag inte riktigt upp med svenskt lösgodis. Dagar som idag när jag mår så fruktansvärt dåligt, där tårar och ångest varit ständigt närvarande, så vill jag bara göra något som alla andra typ. Eller äta något tröstande. Lösgodis känns som många köper. Jag tycker det verkar så tryggt. Hela konceptet med hyllor med lösgodis är romantiskt. Så ikväll köpte jag lite. Det kostade 6,69kr/hg och jag betalde 11 kr. Åt fem bitar och konstaterade ytligare än gång att jag tycker det är äckligt. Det mesta i matväg är i och för sig oätbart just nu men då borde ju lösgodis funka fint. Varför kan jag inte bara vara som alla andra? Det här jävla livet. Så trött på det är jag. Det gör alldeles för ont.

    Kommentarer inaktiverade för Lösgodis
  • livet

    Att vara adopterad

    Jag lovade ju att återkomma med ett inlägg om mina upplevelser och tankar kring att vara adopterad. Jag föddes i Columbia och adopterades i tidig ålder när jag var ungefär sex månader. Jag vet absolut inget om min biologiska pappa men vet att min biologiska mammas namn och att hon var ung när hon fick mig. För mig betyder dom inget. Jag känner inte att jag har någon koppling till dom alls. Jag har två föräldrar och har haft dom hela mitt liv så som jag ser det. Min familj har hela mitt liv flyttat och bott utomlands och det har varit en större del av mitt identitet än att vara adopterad. Utomlands har det också varit lättare att se annorlunda ut.

    Lågstadiet gick jag i en småstad i Sverige och på den tiden fanns det varken många adopterade eller många invandrare. De flesta var blond eller hade ljust brunt hår. Min bror och jag blev mobbade. Han värre än mig kanske för han var mörkare. Viktigt är också att påpeka att när min bror och jag var små så mobbades man inte så som barn mobbas idag utan då var det mest att retas och säga elaka ord. Jag förstod nog aldrig riktigt eftersom min svenska var ganska dåligt då vi precis flyttat tillbaks till Sverige efter en utlandsvistelse.  Klart var att andra såg oss som annorlunda.

    Det var inte förrän jag gick i nian eller första året på gymnasiet som jag insåg att jag såg annorlunda ut. Det började den första och enda lilla krisen jag haft angående att vara adopterad. Mycket handlade då, precis som ofta i livskriser, om att behöva förstå. Jag hade så många frågor jag ville ha svar på. Den största av alla var hur kunde du? Från vad jag förstått var det extremt onaturligt att ge upp sitt barn. Jag vill påpeka att det här inte handlar om att vara otacksam för det är jag inte. Jag är väldigt tacksam för hur mitt liv blev och för mina föräldrar men det förklarar inte hur en mamma kan ge upp sitt barn. Jag minns att jag funderade tills jag blev galen. Jag minns att jag kände mig oälskad trots att jag var omgiven av famillj och vänner och en underbar pojkvän som älskade mig. Jag såg inte det, jag såg bara hur jag föddes oönskad. Det var några riktigt jobbiga månader. Som egentligen inte gav något avslut alls. Jag lärde mig bara acceptera det som hänt. Visst, jag funderade ett tag på att ta kontakt med adoptionsbyrån och kolla om man kunde hitta kvinnan som födde mig. Till slut så kände jag att det inte skulle ge mig något. Hon var ingen som spelat någon roll i mitt liv och var ingen jag ville släppa in i mitt liv. Sedan dess har det här med att vara adopterat på riktigt inte varit en stor grej men efter det så har jag också varit mer medveten om att jag ser annorlunda ut från mina föräldrar.

    Saker jag aldrig tänkt på blev plötsligt väldigt uppenbara. Jag lade märke till att folk aldrig utgick från att mina föräldrar var mina föräldrar. När jag var i Sverige tänkte jag på att jag inte ser ut som alla andra svenskar. Jag tänker på det hos doktorn när dom frågar om ärftliga sjukdomar. Jag fick aldrig några men jag har läst en hel del om adoptioner och adoptivbarn. Kunskap har fått fylla hålet som alla frågor jag hade lämnade. Jag är nöjd med det. Kunskap om hur det är att vara adoptivbarn är för övrigt något jag tycker att många blivande adoptivföräldrar både läsa om. Inte bara suga åt sig information om hur det är att vara adoptivförälder.

    Självklart är jag tacksam för att det blev som det blev. Jag går inte omkring och är arg på henne för att hon övergav mig men jag kommer heller aldrig förstå eller förlåta henne. Jag tycker inte en mamma ger upp sitt barn.

     

    Kommentarer inaktiverade för Att vara adopterad
  • mode

    Röda dagar

    På lördag funderar jag på att gå på en årsfest för ett nätverk jag varit med i. Jag är inte medlem i dagsläget för ja, jag orkar inte med folk. Verkligen inget personligt mot dom utan det är mig inte dom det handlar om. Hur som haver, kläder behöver jag ju ha på mig på festen. Festliga kläder till och med. Jag har en lång silvrig paljettkjol som jag skulle vilja ha på mig men frågan är vad ska jag ha till? Som jag tidigare nämnt hade jag ett tag jag en svaghet för smokingkavajer. Det har jag fortfarande.

    Först tänkte jag svart men alltså det räcker ju med att jag är deppig och mörk. Nej nej, jag tycker att färg är ett klart bättre alternativ. För övrigt tror jag kärlek för färg och  het temperament är två saker fanns med i mitt sydamerikanska blod. Hur som haver, vad tror ni om denna kombon?

    hmprod-1hmprod

     

    Kommentarer inaktiverade för Röda dagar