-
Några reflektioner från idag…
- Dina tankar är bara tankar, de definierar inte dig. Så sa yogainstruktören på gårdagens morgonyoga i Viken. Det var tidigt, lite kyligt men alldeles vindstilla. Det var vi och tystnaden. Lugna andetag och kloka ord. De bär jag med mig!
- Att jobba den här veckan i juli är som att vara ledig. Jag jobbar “On a needs basis” men jag tänker inte använda semesterdagar i onödan, så jag jobbar förmiddagar och hänger på uteplatsen under soliga eftermiddagar. Mailboxen ekar tom och jag njuter av den kravlösa ledigheten!
- Sommar i P3 har levererat den här säsongen. Jag har lyssnat på flera men mina favoriter hittills är Anders Hansen, Erik Niva och fantastiska Stina Volter. Lyssnar just nu på Caroline Farberger som sin livsresa, en spännande berättelse men inte topp 3!
4. Fördelen med att den här sommaren inte erbjuder högsommarvärme är att kvällarna mår bra av att tillbringas i naturen. Jag utforskar nya stigar, besöker kända rundor och mår bra. Kanske kvällen erbjuder ett dopp i havet efter rundan?- 5. Barn. Är de inte livet? Efter två barnvaktskvällar åt E och V, en liten vecka med mina brorsöner och ett dygn med min systerdotter på kort tid inser jag hur mycket jag vill ha det i mitt liv jämt. Barns känsloregister, nyfikenhet, stolthet och styrka. Hur mycket de ibland behöver en hand att hålla i eller en knuff i ryggen. Jag fattar rätt beslut även om det inte är ett lätt beslut!
-
Att skaffa barn
Jag har precis sett Hanna Hellqvists kortfilm som heter Hannas Baby och finns på SvtPlay här och jag känner igen mig så otroligt mycket i hennes tankar, oro och funderingar.
Min oro med att skaffa barn själv är…
– att jag inte är tillräcklig. Som ensam förälder finns bara en, jag sätter ett barn till världen utan pappa. Utan en naturlig manlig förebild, jag tar faderskapet ifrån barnet inte bara som barn, utan under hela dess liv.
– att det är en rent egoistisk tanke och vilja. Jag vill ha barn för att mitt liv ska kännas komplett.
– tänk om. Tänk om något händer mig? Om jag blir barnets enda vuxen, hur ska barnet då klara sig? Det är inte snällt, inte alls.
– hur överlever jag de första 18 månaderna? Jag är helt ärligt jätte orolig för att hur jag skulle klara av ett och ett halvt år isolerad med en bebis. Att dag ut och dag in vara utelämnad åt en skrikande bebis. När jag väl får balansera upp det med jobb igen är jag inte orolig, men hur klarar jag den första tiden utan att helt krevera?
– tänk om barnet växer upp och inte tycker om mig? Inte förstår mitt val, tycker att jag gjorde fel och var egoistisk som valde barn… tänk om barnet inte älskar mig.
Det är några funderingar och oro jag bär runt på och som gnager. Är man två kan man dela, gör jag detta är det Jag och bara jag.
-
Kärleken och barnfrågan
Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂
Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.
Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv.
Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.
Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.
Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.
-
Barn
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?
T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.
Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?
Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.
-
Äcklad av konsumtionen
Jag har aldrig varit en person som gillar att shoppa. Snarare tvärtom. Fika däremot det villl jag inte veta hur mycket pengar jag lagt på.
Den senaste veckan har jag mått illa av all konsumtion. Typ alla affärer nätbaserade iaf har haft “black Friday Week”. Jag trodde själva poängen med black Friday var att det var riktigt låga priser en dag, men nu är det rea en vecka istället. Och vi köper. Och sedan är det jul. Dit vi köpt julklappar till Nils.
Konsumtionen 2017 har vart enorm. Jag känner egentligen inte att vi har köpt så myclet onödigt men shit vad vi köpt saker. Nils har växt ur fyra storlekar under året och är nu på sin femte uppsättning kläder. Det dyra som ytterplagg har vi hittat begagnat ändå är det ju mycket pengar. Han har också växt från att precis kunna krypa till att springa fram och klättra. Nya leksaker har hittats och köpts. Många på second hand och fått i present men alltså usch jag är illamående.
Jag ser framemot att Nils ska ha samma kläder längre, att det känns “lönt” att laga att om vi får fler barn så finns det kläder i mångt och mycket. Ett av mina nyårslöften nästa år ska vara just att konsumera mindre, betydligt mindre.
-
Ett graviditetstest
Jag har haft en liten klump i magen de senaste dagarna eller om det till och med är veckor. I somras missade jag att ta mina mini-piller ett par dagar, något som kanske inte är så konstigt när man lever semesterliv och inte dyker ner i badrumsskåpet dagligen. Att jag missat ta dem varje dag sammanvägt med ett aktivt sexliv har gjort att jag börjat fundera. För de minipiller jag äter innebär att jag inte får några blödningar (så skönt!) och så började jag fundera på hur man då kan få reda på OM man är gravid. Så de här tankarna har snurrat och jag har kanske börjat känna graviditetssymptom och funderat på hur verkliga eller inbillade de är. För visst sjutton kan jag tycka att mina bröst är lite ömma, eller att jag har lite illamående – ja shit vad sjuk man kan bli och vilka symptom man kan frammana med lite tankekraft…
Så för att åtminstone veta passade jag på att köpa ett Clearblue test igår, när T ändå är på tjänsteresa och jag inte behöver göra en så stor sak av det förrän jag själv vet. Jag preppade allt igårkväll och gjorde testet i morse. Snacka om blandade känslor när resultatet kom. Jag är inte gravid! Jätteskönt, för just nu vill jag inte trassla till livet ytterligare och sätta ett barn till världen där jag inte är känslomässigt trygg i relationen. Samtidigt vore det så jävla skönt att för en gångsskull släppa taget, vara lite icke-kontrollerande och bara låta det hända. För det kanske är det enda sättet för mig att få egna barn?
Oavsett, jag är inte gravid. Däremot funderar jag allvarligt på att byta preventivmedel och gå över till Natural Cycles (Natalia skriver om det här). Jag räds lite över alla “röda” dagar som kommer att finnas i början av användandet. Vi är ju vana att ha sex flera gånger i veckan… ska vi behöva kladda med kondom då? Eller ska vi chansa? Det snacket behöver jag ta, men nu vore en bra period att byta eftersom såväl jag som T ska ut och resa var för sig ganska flitigt under de kommande månaderna.
-
Bridget Jones Baby
Jag såg Bridget Jones Baby för ett tag sedan. Både jag och T älskade de tidigare filmerna och T har flera gånger under vårt dejtande refererat till olika scenarion ur filmerna. Jag såg fram emot att se den nya filmen tillsammans och tyckte det var genuint roligt att en ny film spelats in. Och vi skrattade flera gånger under filmen, men känslan jag tog med mig från filmen var “tänk om jag aldrig får chansen att bli mamma”. Jag gråt mig till sömns den kvällen, med Ts armar runt mig och tårarna rinnande. Den tanken har slagit mig förut, men inte med en sån kraft och insikt som då och där.
Jag har tre fantastiska bonusbarn, som jag älskar och jag är så glad över att få vara en del av deras liv. Däremot tror jag det är naivt att tro att det skulle kunna ersätta egna, biologiska barn. Att få vara med i hela processen, få vara gravid, vaknätter, skitblöjor och allt. Jag kände då att tomheten att kanske inte någonsin få ta del av det gjorde mig halv. Hittills har jag alltid trott att en dag händer det mig med, jag kommer följa alla vänner som gjort den resan redan. Men tänk om inte…
Då hoppas jag att jag inte blir sur och bitter. Jag vill göra försök, men tänker inte ta föregivet att det går. Det är ju tyvärr så att jag inte är någon ungdom längre, och även om det lyckats en gång är det mycket som ska klaffa.
På tal om barn, T och jag har bestämt att inte sluta med preventivmedel förrän vi båda mår bättre. Att skaffa barn vill vi ska vara ett aktivt val, för att vi båda vill och känner att det är rätt. Men shit vad jag blev tagen med garden nere av den filmen…
-
Självuppoffrande
Nils är inne i en period av dålig sömn. Tydligen vanligt att barn gör det i den fas och utveckling Han befinner sig i. Så den tar ju slut. Men fy fan vad jobbigt det är. Att sova för lite är en katastrof för mig. Då har jag ändå hanterat sömnbrist betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Här kommer själva grejen jag vill skriva om. Nils vaknar kl 6 nu. Vid den tiden har jag osammanhängande sovit 4-5 timmar. Men i lördags så var V trött. Så han orkade inte gå upp då. Han låg till och med och låtsades sova för att slippa gå upp. Så ja, jag gick upp. Jag hade inget val. Någon måste ju gå upp.
Under resten av dagen har vi hantverkare här så att jag skulle sova var otänkbart och av någon anledning och någon form av manlighetskomplex antar jag så kan w omöjligt ta Nils då. Nej han måste lixom vara i närheten av hantverkarna hela tiden. Kolla vad de gör och hur de gör och ev. Hjälpa till på något sätt. Dessutom är det inte jättelockande att sova i ett hem med främlingar som bankar och håller på. Så 17:30 kom en vännina (kvinna!) och tog Nils. För sent för att sova middag, iaf för mig så jag la mig och grät en stund.
Hörde Nils gallskrika i 15 min och bli mer och mrr hysterisk gick upp och hittade V sövandes Nils på vad jag kan beskriva som värdelöst. Gills knappt. Tog barnet, sövde honom på 100 benböj och satte mig bredvid honom i sängen. 18:33 kom V och sa: ska du inte sova en stund, älskling?
Fick ett mindre utbrott. Vem fan sover middag 18:30?!!!!
Och jag hatar att min mamma är så självuppoffrande. Hatar att jag är det men tänker samtidigt någon måste ju vara det och om V inte kan sätta Nils behov framför sina egna behov av att verka manlig framför hantverkare eller mitt behov av sömn, ja då har jag inget val.
Hade någon sagt i lördags: välj idag; gift eller skild så hade jag inte valt gift. Tur att ingen frågade.
-
Frivillig men ofrivillig syskonlöshet
Jag har alltid vetat att jag ska ha två barn. Inte ett, för syskon är så viktigt i mina ögon, och inte tre för jag har två händer att hålla dem i och vi är tvp föräldrar och kan då ta ett barn var. Ja en noga uttänkt plan som ni hör.
Så fick jag Nils. Och även om vägen dit inte kantades av ivf eller dylikt så var graviditeten från helvetet ett faktum. Och nu fick vi ju kräksjukan vilket ju bara varade i sex timmar men det blev ändå en påminnelse om hur överjävlig graviditeten var.
Jag vill ha syskon. Inte nu. Till Skillnad från trenden (?) i Sverige så jag jag aldrig velat ha barn rätt utan runt 4 år mellan dem. Så i framtiden vill jag ha syskon. Intellektuellt och strategiskt det vill säga. Men hela min kropp skriker “nej!” När jag tänker på att vara gravid igen. Jag jag tid på mig, tror jag i alla fall, att bearbeta och fundera men tankarna som snurrar typ hela tiden i huvudet gör mig galen. Jag set på Nils och tänker att du är mitt enda barn och blir sorgsen. Jag ser på Nils och tänker att du ska få syskon och får panik.
Hittade dock en ganska ny blogg som jag läste från början till slut om ofrivillig barnlöshet. Det är bra för mig med perspektiv. Att se andra och känna tacksamhet för det jag har: ett friskt barn, som dessutom råkar vara en framtida nobelpristagare i minst ett område, är ju inte fy skam! Johan och Maria jag önskar er minst en egen liten nobelpristagare.
Och så läser jag sånt här och smälter och tänker att vi självklart ska ha en till!
-
“… Hoppa hen från tallegren…”
Jag tycker att det är viktigt att tänka på hur man behandlar andra människor. Att vi inte ska låta våra förutfattade meningar och normer begränsa oss eller styra oss åt håll vi inte vill.
Jag är inte typiskt flickig och V är inte typisk pojkig. Jag vill att Nils ska känna att världen ligger för hans fötter utan begränsningar i vad som förväntas av en pojke eller flicka. Jag vill att han ska kunna göra typiska tjejgrejer (?) som att städa, laga mat och visa känslor men så klart också stå på sig och visa framfötterna vilket jag anser är framförallt manligt.
En av mina svenska vänner berättade att hon och hennes man byter ut han och hon i sånger mot hen. För att de tänker på genus. Och jag kände att det är en överdrift. Är det viktigt att ekorren i granen inte är en han? Hur gör det världen met jämställd eller ger något barn mer möjlighet i livet? Eller vad handlar genus egentligen om?