Okej. En fantastisk nyårsafton med underbart väder, en god middag och härligt sällskap avslutades sent. Jag visste redan innan jag gick och la mig att idag skulle bli en tuff dag. Sambon lade ut en bild på sitt Instagram konto. En bild jag inte kan se, utan bara kan misstänka vad den föreställer och min hjärna är kreativ. Min hjärna är kreativ och destruktiv. Jag vet att min hjärna är svag när jag är bakis och trött. Att grubblandet triumferar och får fritt spelrum. Speciellt när jag efter 10dagars socialt umgänge kommer hem till min tomma lägenhet, det var jag förberedd på. Men att vara förberedd och att kunna hantera det, ja det är tyvärr två helt olika saker.

Som Natalia så klokt skrev i ett sms. Det enda man kan göra för att komma över någon är att tänka, tänka, gråta, tänka, gråta och försöka släppa det. Och jag har i ärlighetens namn gjort just det. Sen i slutet av januari. Men ibland kastar små saker mig tillbaks ner i grubblerierna. Jag vet att grubblandet inte leder någonstans. Det går bara i cirklar och tar mig varken framåt eller bakåt. Men logik fungerar inte dagar som denna. Jag är helt utlämnad till känslor, och det är ju inte de dåliga känslorna jag minns. Tyvärr.

Så här kommer ett nyårslöfte. Jag ska sluta tycka synd om honom och jag ska sluta tänka på honom!
Han lever sitt liv. Han har valt att jag inte ska vara en del av det livet. Han ska inte få vara en del av mitt. Han ska inte få uppta tid eller energi i mitt liv. Jag hoppas det här är sista gången han stökar runt i min hjärna. Varje dag som går är en dag längre bort från det som var vi. Och en dag närmare det som är Jag.