• Girlytalk

    Självuppoffrande

    Nils är inne i en period av dålig sömn. Tydligen vanligt att barn gör det i den fas och utveckling Han befinner sig i. Så den tar ju slut. Men fy fan vad jobbigt det är. Att sova för lite är en katastrof för mig. Då har jag ändå hanterat sömnbrist betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. 

    Här kommer själva grejen jag vill skriva om. Nils vaknar kl 6 nu. Vid den tiden har jag osammanhängande sovit 4-5 timmar. Men i lördags så var V trött. Så han orkade inte gå upp då. Han låg till och med och låtsades sova för att slippa gå upp. Så ja, jag gick upp. Jag hade inget val. Någon måste ju gå upp. 

    Under resten av dagen har vi hantverkare här så att jag skulle sova var otänkbart och av någon anledning och någon form av manlighetskomplex antar jag så kan w omöjligt ta Nils då. Nej han måste lixom vara i närheten av hantverkarna hela tiden. Kolla vad de gör och hur de gör och ev. Hjälpa till på något sätt. Dessutom är det inte jättelockande att sova i ett hem med främlingar som bankar och håller på. Så 17:30 kom en vännina (kvinna!) och tog Nils. För sent för att sova middag, iaf för mig så jag la mig och grät en stund. 

    Hörde Nils gallskrika i 15 min och bli mer och mrr hysterisk gick upp och hittade V sövandes Nils på vad jag kan beskriva som värdelöst. Gills knappt. Tog barnet, sövde honom på 100 benböj och satte mig bredvid honom i sängen. 18:33 kom V och sa: ska du inte sova en stund, älskling? 

    Fick ett mindre utbrott. Vem fan sover middag 18:30?!!!!

    Och jag hatar att min mamma är så självuppoffrande. Hatar att jag är det men tänker samtidigt någon måste ju vara det och om V inte kan sätta Nils behov framför sina egna behov av att verka manlig framför hantverkare eller mitt behov av sömn, ja då har jag inget val. 

    Hade någon sagt i lördags: välj idag; gift eller skild så hade jag inte valt gift. Tur att ingen frågade. 

    Kommentarer inaktiverade för Självuppoffrande
  • barn

    Är en flicka lite bättre? 

    Var på en väns födelsedagsfest och satt och lysande på två av hennes bekanta som pratade om det här med barn.

    Person1: i många länder är det ju mycket mer värdefullt/betydelsefullt/viktigt att få en pojke (med tanke på arv och socialstatus och att pojkar kan jobba osv). 

    Person2: ja det är så konstigt för i Sverige är set ju tvärtom, flickor är ju mycket mer efterlängtade. 

    Jag satt där i någon form av chock (efter person 2:s kommentar) och undrade om jag hade kastats några hundra år tillbaka i tiden. Är detta allmänt vedertaget i Sverige? Att flickor är bättre än pojkar? Eller var detta personens åsikt som hon generaliserade? 

    Och till sist. Kan vi inte sluta värdera kön. Man kan hoppas på ett kreativt barn, ett framtida fotbollsproffs eller ett friskt barn. Men måste vi ha en förhoppning om hur barnet ska kissa och fortplanta sig? Snopp eller snippa? 

      

    Kommentarer inaktiverade för Är en flicka lite bättre? 
  • barn

    hur vet man om man är redo för barn?

    Jag och V har pratat mycket om barn sedan vi träffades. Vi visste redan då att vi ville ha barn inom “en snar framtid” Så hur vet vi då att vi är redo?
    31413__supriced-cartoon-baby_p
    Vi har ingen aning. Men vi tänker så här:
    Vi är båda på bra ställen i karriären, ett ställe där det passar med en paus eller att vi fokuserar på annat ett tag.
    Vi har en god ekonomi. Vi har råd med allt det där vi vill kunna ge vårt barn och oss själva.
    Vi vet var vi har varandra. Jag kan absolut inte garantera att vi är tillsammans för evigt men jag vet att vi skulle göra allt för barnet.

    Resten handlar ju om känslor. Att vi båda känner att vi vill ha ett barn. Någon att älska. Någon att visa den här världen för. Någon som är som oss. Lite. Våra bra sidor.

    Sen vet man aldrig hur det går. Vi kan vara gravida nu eller bli det imorgon eller om fem år eller aldrig. Vi hoppas på det bästa. Snabbt. Snart. Vill vi få det där pluset för tålamod är inte vår starka sida.

    Kommentarer inaktiverade för hur vet man om man är redo för barn?