• Känslor,  livet,  tankar

    Liten

    Klockan är verkligen mitt i natten. Jag har haft världens lyxigaste dag där jag pratat med min vän Kris nästan hela dagen. På telefon men det är ändå kvalitetshäng för mig. Vi har varit ute och gått, varit på systemet, på ICA, lagat mat, tjuvrökt och pratat om allt. Det finns nog inget vi inte kan prata om och samtalsämnena varierar från känslor och livet till samhällspolitk och filosofi. Han är nog den av mina vänner så får se (höra) flest delar av mig. Han är ju också den som fanns där när det var som mörkast. När jag trodde att mitt ex skulle bli min död, när jag bokstavligen inte kunde andas. Egentligen så förtjänar jag förmodligen inte en sådan bra vän eller så känns det just denna stund.

    Jag känner mig så liten. Ensam. Slut. Som om jag gett allt jag har och inte orkar mer. Som om jag ska helt ensam ska besegra något så mycket större och starkare än mig. Det är inte så att jag lever i en illusion om att saker ska serveras på ett silverfat. Inte heller tror jag att det ska är enkelt att vara vuxen. Jag vet till och med att jag inte är svag, liten eller ensam men det är onekligen så det känns. Det här jävla bodelningen sliter på mig, den sliter mig i två delar. Gissningsvis mår jag inte alls bra av att utsätta mitt ex för det här. Han må ha stöd i en både liten och stor familj men jag tycker ändå att det är fruktansvärt jobbigt att det är så här. Hellre att det inte är något alls. I min värld så är det, bortsett från er läsare, fyra av mina vänner som vet om bodelningensansökan. Ingen annan. Av de fyra är det knappt en jag pratar med det om. Ibland för att jag inte litar på någon, ibland för att jag inte vet vad jag ska säga om det men oftast för jag inte ens vill veta om det. Någon gång har jag funderat på att berätta för mina föräldrar men de skulle aldrig förstå. Och jag är inte intresserad av att förklara för dem hur det egentligen ligger till. Om det så blir det som knäcker mig så tänker jag bara tala gott om exet och i den mån det går låta mina föräldrar behålla den fina bild av honom som de har. Men det är inte bara bodelningen som jag jag måste hantera, utan det är hela livet och allt som ingår i det.

    Själv skulle jag vilja ha en storbror. Och en väldigt lång storebrorskram. Typ oändlig. Någon äldre, klokare, tryggare, omhändertagande och någon som jag kan se upp till. Det har jag inte, inte här bredvid mig just nu, så det är jag mot vad som känns som världen. Minns inte när jag kände mig så här ensam. När livet kändes så stort och omöjligt. När jag kände mig så liten.

    Kommentarer inaktiverade för Liten