• Motion

    Träning som antidepp

    11025184_837014473004553_477863756713156251_n

    Träning är egentligen något väldigt privat för mig. Jag tränar verkligen för min egen skull och även om jag skiter fullständigt i vad andra tycker så vill jag inte att någon tror att jag delar med mig av mina träningstillfällen för att visa upp att jag tränar. Det har bara blivit en halvnaturlig del av mitt liv. Jag har som bekant en ganska bråkig historia med kroppsfixering och kanske är det därför jag sedan min tidiga ungdom mest sysslat med lite pojkigare sporter. Jo, det finns tjejsporter och killsporter men det är en annan diskussion. Jag har spelat innebandy, handboll, basket och spelade fotboll i flera år. Sedan tränade Taekwondo framtill för tio år sedan. När jag flyttade till Sverige för åtta år sedan så slutade jag träna helt och hållet eftersom jag inte hittade något gym som jag trivdes i. Stillsamheten i kombination med samboskapet gjorde att kilona kom smygandes. Efter en sommaren med hjärnhinneinflammation var övervikten snart framme. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig utan att bli illamående men när jag kände mig som tröttast var jag ganska övertygad om att piggheten skulle återfinna sig om jag började träna. Sagt och gjort, jag googlade fram något som verkade sjukt jobbigt. Det blev Military Fitness. Jag gick från att knappt kunna röra mig till att träna med en PT tre gånger i veckan. Eftersom jag gillar extremer så valde jag såklart att börja träna i januari, utomhus. Jag tränade med min PT i ett år men jag blev inte piggare. Inte heller gick jag ner ett gram. Då började jag kolla upp mina värden. Jag ska inte gå in på det men det var en kamp att få någon att vilja göra rätt tester, att få någon att lyssna på mig. Ett år ungefär tror jag att jag tog ett ofrivilligt träningsuppehåll. När exet sedan för lite mer än ett år sedan signalerade att jag inte dög så satte jag igång och träna som en tok igen. Tre gånger i veckan med samma PT som innan. Denna gång är det typ inomhus vilket var lite av en lyx. Och min PT har verkligen varit en pelare när det har stormat. Han har funnits där och vi har slagits, kramats, pratat, skrikit och han har lyssnat och lyssnat.

    Självklart har min PT varit en stor del av varför jag vill träna men träningen i sig gör sitt också. Det är allmänt känt att man blir lite gladare (eller hög) av att träna. Lite då och då kan man läsa om att det bland annat frigörs serotonin och dopamin när man motionerar. Alla är olika och jag har aldrig känt av det så markant som nuförtiden. Det var ännu tydligare när min depression var som värst. Det har varit en del diskussioner den senaste veckan kring huruvida jag är deprimerad igen eller inte och även om det måste finnas olika nivåer av depression så tror jag inte det. Jag mår inte bra av den kroniska stressen men deprimerad tror jag inte att jag är. Däremot har jag räknat ut att det inte kan gå mer än tre dagar utan träning för efter det så blir tillvaro kämpigare och tårarna mer frekventa. Jag är så glad att jag har träningen och att jag verkligen känner att den hjälper. Att jag inte bara blir starkare utan även slipper äta antidepressiva. Effekten av träning blir säkert mindre markant när jag mår bättre, när lägsta nivån är högre. Eller hey, kanske när det väl är vår och ljuset äntligen kommer fram.

     

    Ps. Nej, någon PT förälskelse har det aldrig funnits. Däremot har det funnit väldigt mycket hatkärlek. 

    Kommentarer inaktiverade för Träning som antidepp
  • Känslor

    Mat

    Cheese

    Det här med mat. Vi har en sedan några år en ganska komplicerad historia mat och jag. Min pappa har alltid tyckt att jag var för tjock. När det sedan tog slut med min första pojkvän när jag var 17-18 så blev allt så jobbigt. Jag var ledsen så jag halkade efter i skolan. Pressen från lärarna och föräldrarna växte. Samtidigt hade minst två tjejer per klass någon form av ätstörning. Jag minns inte riktigt hur det började men jag kände att det bara var två saker jag kunde kontrollera; träning och mat. Jag började kräkas upp den mat jag åt. Sedan slutade jag äta för jag läste att tänderna tog skada av magsyran. Jag vet inte om jag någonsin blev frisk men jag blev bättre. Jag tror inte man någonsin blir frisk utan att man lär sig avstå. Ett tag åt jag helt normalt och kräktes inget. Någon gång innan jag träffas han som nu gjorde slut så hade det börjat igen. Samma sekund som jag berättade för honom om mina ätstörningar så visste jag att jag var tvungen att skärpa mig. Speciellt eftersom vi blev sambos så fort. Det går självklart att bulimi även som sambo i en ganska liten lägenhet men det är lite omständigare. Så till slut blev jag nog så frisk som man kunde bli. Det har väl hänt någon gång att jag känt att jag ätit för mycket och kräkts upp det men det har varit ytterst får gånger under dessa sju år.

    Så kom detta. Uppbrottet från helvetet. Eller bantningskuren från himlen. Jag får inte i mig mat och skulle jag få i mig mat så mår jag så illa att jag kräks upp den. Matbristen och sömbristen gör såklart inte tillvaron lättare. Tvärtom såklart. Men jag vet inte riktigt vad man ska göra. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag mår så här. När man är destruktiv så spårar det så lätt iväg. Vissa dagar är det kanske mitt destruktiva jag som spökar men de flesta dagarna har jag bara mått illa och inte kunnat äta. Jag läste på Sandras blogg att hon hade köpt cheeseburgare och taggit små tuggor på lite då och då. Det tycker jag låter helt genialt. För någonstans handlar det ju om att hitta något lättsamt som inte väcker för många smaklökar eller känns för mäktig.

    Kanske är det det jag ska satsa på. Kaffe och kolsyrat vatten börjar bli lite tröttsamt. Liksom så mycket annat.

    Kommentarer inaktiverade för Mat