-
Fest, ex och feministiskt möte
Varje sjätte juni har några vänner till min familj fest. De är lixom lite mer än vänner för alla barn är lika gamla och vi är lixom uppväxta parallellt och tillsammans.
Jag älskar de här festerna för de är så himla mysigt. Jag är så trygg och alla (typ) känner mig och älskar mig så jag kan slappna av och bara vara oavsett vad som pågår runt omkring mig.
Jag har under typ en vecka när jag var 15 år dejtat sonen i den här familjen. Han krossade mitt hjärta så där som hjärtan blir krossade bara i tonåren. Så det har varit konstigt mellan oss i typ 15 år men de senaste åren har vi kunnat umgås mer lättsamt. Kanske för att hon nu är gift, han var singel innan med en annan kvinna som heter Alexandra. Jag hatar att umgås med folk som har samma namn som jag. Känner mig typ förnärmad på något konstigt sätt men den här Alexandra är så sjukt trevlig.
Vi hade i alla fall ett så fint möt igår, för se har också fått sitt första barn för några månader sedan, och vi började direkt prata ärligt om allt vad det innebär och hur olika mammor och pappor bemöts.
Är så fylld av värme både av festen och mötet med Alexandra.
Nu ska jag iväg på fortbildning med jobbet!
-
De relationer jag vill ha
Att flytta, det spelar egentligen ingen roll hur långt man flyttar men att man lixom flyttar så långt så att vardagen blir annorlunda, är en prövning för relationerna. När jag flyttade från Sthlm första gången hade jag massa kompisar och bekanta. Nu har jag max 10 kompisar (med respektive) kvar i stan. I början så stressade jag runt som en galning för att hinna träffa alla vänner de få stunder jag var hemma i stockholm och kom hem mer slut än någonsin. Sedan insåg jag att jag måste prioritera. Ett tag prioriterade jag väldigt fel: de som inte kom och hälsade på och som inte hörde av sig mer än sporadiskt de träffade jag i Sthlm för annars hördes vi ju inte av.
Men sedan insåg jag ju, att de är de vänner som hälsar på, som smsar, ringer och mailar de är ju de jag ska träffa även i Stockholm. De prioriterar mig och jag prioriterar dem. Så de blev färre.Sedan, med åldern?, insåg jag att jag fortfarande inte hann med alla vänner. Vilket i-landsproblem. Eller är alla vänner?
Jag insåg att det var ju faktiskt några som det kändes lite bättre att umgås med. Vi skrattade lite mer, pratade om lite djupare saker, luftade alla möjliga frågor, hade samma grundvärderingar och vi var ärliga mot varandra. Det är inte alltid lätt. Att hitta de där vännerna är inte svårt. och “att göra slut” med de vänner som faktiskt inte är bra är inte heller lätt. men det är så skönt när det är gjort. och att flytta hjälper dig faktiskt på traven.