Jag hade lyxen att hänga med Natalia igår, som bjöd på middag, isändsk finchoklad och te. Under kvällen fotade hon för att publicera på Instagram och när jag såg fotot visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Kanske var det första gången på länge som jag verkligen såg ett foto på mig själv. Kanske var det belysningen, dagsformen, tiden på året eller månader av alldeles för hårt arbetet eller summan av allt som satt sina spår – men som jag såg ut. Det var ingen vacker syn, stora gråa hål under väldigt trötta ögon, utväxt frisyr, glåblek hud och en look som var allmänt sliten.

Det var hårt att se sig själv i det här skicket, att jag kört mig själv så hårt så länge att det nu syns på hela mig att jag inte riktigt hänger ihop. Jag funderar på en quickfix, köpa med mig lite hemmabehandlingar och unna mig, eller rent utav boka in mig någonstans… Försöka boosta lite liv i ansiktet, kanske kan jag få med mig T på en spa dag någonstans?