Mitt främsta mål för året är ju så klart att överleva graviditeten och att inte skilja mig från V pga sömnbrist eller att han är dum i huvudet. 

Mitt andra mål är att släppa taget om bäbisen. 

Först och främst vill jag säga att jag beundrar kvinnor (eller män) som är hemma med sitt barn länge. Jag är feminist i den meningen att jag tycker att det är upp till varje par/familj/person att bestämma hur de ska leva sitt liv. Om en kvinna vill vara hemma 10 år eller 10 dagar så är det lika rätt i mina ögon. 

Jag däremot har inget sug att vara hemma med barn och jag är rädd för att vara en levande napp, därför vill jag tidigt öva mig, V och barnet på att vara i olika konstellationer. Jag vill absolut amma barnet men redan i början lämna barnet med V för att handla mjölk, duscha eller andas en stund. Från början kanske 15 min för att det ju äldre barnet är ska bli längre och längre stunder. 

Jag vill dock poängtera att “släppa taget om barnet”-målet gäller till V. Jag tror att anknytningen är superviktigt och även fast vi har många fina vänner runt oss så handlar det här första året om mig och V. Jag vill inte släppa barnet till “alla andra” utan då får vi anpassa våra planer. Vi vet redan nu två tillfällen under hösten då vi behöver barnvakt och då har vi engagerat min absolut bästa vän. 

Jag räknar också med att jag kommer bli knäpp i samband med förlossningen och anse att barnet är mitt och enbart mitt och att utan mig i fem sekunder kommer barnet dö, troligen bli uppäten av lejon. Därför är det så viktigt för mig att detta är just ett mål, som jag och V självklart är överens om.