• livet,  Mr T,  T

    Gravid?!

    Min mens var fem dagar sen och jag fick lite panik. Jag och T har sex, ganska mycket och vi har förlitat oss på avbrutet samlag efter som han inte alls litar på Natural Cycles. Min kropp har känts konstig, som om jag varit åksjuk och varm. De första dagarna brydde jag mig mest om att en sen mens skulle innebära kletigt sex men också skönt för min menscykel känns som den blir kortare och kortare och ett par dagar extra skulle liksom inte göra något.

    Men efter ett par dagar fick jag nog, kroppen känns inte som att den är i närheten av mens och jag ville åtminstone dela med mig av situationen till T. Natalia som varit min allierade de senaste dagarna rekommenderade mig att göra testet först, men jag envis som jag är ville att han skulle vara med och oroa sig. Jag var så säker på min sak, min kropp har bara betett sig så här en gång tidigare – när jag var gravid för fem år sedan.

    Så, över en pizza sa jag det till honom. Att vi borde kanske oroa oss över att min mens är fem dagar sen. Därefter låg vi på soffan och kramades och pratade i många timmar och T var väldigt tydlig med att han “kan inte bli pappa” nu han klarar knappt av att ta hand om de tre han har. Jag tyckte att det kändes som att välja mellan två onda, antingen förstöra T’s liv eller mitt. Och helt ärligt jag kan inte välja att förstöra någons liv till förmån för mig själv och min vilja, det finns inte i mig – inte ens då där på soffan när mitt livs dröm var inom räckhåll. Ett barn.

    Så morgonen efter gjorde jag testet, jag var inte gravid. Det fanns inte ens tillstymmelse till gravidhormon i mitt urin. 

    Jag gjorde även ett andra test av ett annat märke. Lika supertydligt, inte gravid! Jag andades ut, messade T och det kändes som en högsta lottovinst, att inte vara gravid.

    Jag insåg att jag inte vill försätta mig i en situation där valet måste göras (igen) och exekveras. Så när mensen kom senare samma dag tog jag ett minipiller från en sparad karta och bestämde mig för att satsa på en sak i taget. Jag kan inte ha två alternativ gående parallellt och känslan är så bra mellan mig och T att jag satsar. 6 månader ger jag oss sen blir det en ny utvärdering.

    Kommentarer inaktiverade för Gravid?!
  • livet,  tankar

    En sån där dag

    Alltså jag har suttit med den här sidan öppen och försökt skriva ett inlägg i några timmar nu, men jag har verkligen allt för många tankar i mig eller är det för få? Inget som riktigt vill hamna på “papper” i alla fall.

    Jag försöker (återigen) har korrespondens med både VHS (verket för högskoleservice) och skatteverket. Gah! Nog för att inget land (?) har lätta myndighetskontakter men ibland driver Sverige mig till vansinne! Det är så omständigt och ibland får jag, som sagt var, känslan av att svenska myndigheter behandlar alla som flyttar från Sverige som eko-brottslingar.

    Jag har också fått problem med min hy. Jag har aldrig problem med hyn mer än någon finne (i ansiktet) då och då typ vid mens men nu har jag fått pormaskar över allt! alltså på ryggen, axlarna, benen, ja ni fattar! Jag kopplar det till stress. För jag har samma tvättmedel, tvål, schampo, äter samma sak… Nu är ju inte detta hela världen men ni förstår.

    Att lösa saker med pengar och myndigheter ger mig alltid en klump i magen, det är så skönt när det är över så jag hoppas att detta löser sig typ idag. Med ett sista svar på mailet och sen slipper jag detta.

    Visar en bild på min nya fina lampa för att muntra upp er (mig):
    IMG_0066

     

    Kommentarer inaktiverade för En sån där dag
  • livet,  tankar

    Dum i huvudet och stolt över det!

    Jag är en person som inte skäms så mycket. Jag är också en person som ångrar mycket lite.
    Det finns en låt som jag lyssnade på mycket när jag var yngre och som har återkommit i mitt liv som jag tycker beskriver det så bra:

    “I don’t get many things right the first time,
    In fact, I am told that a lot
    Now I know all the wrong turns the stumbles,
    And falls brought me here”

    Jag har gjort mycket dumheter i mitt liv, tro inget annat. Jag har fått hjärtat krossat och litat på H E L T fel människor, men jag har så klart också svikit både mig själv och andra. Men jag ångrar inget. Självklart är det tråkigt att göra människor ledsna men jag har lärt mig av det och jag har aldrig gjort om samma misstag två gånger. Jag har vågat lita på människor och det tycker jag är en fin egenskap. Varje dum sak, så klart också de bra sakerna, har gjort mig till den jag är idag. Och jag tycker verkligen om den personen.

    Det tjänar heller ingenting till att ångra sig, man kan be om ursäkt och säga förlåt, men att älta det gamla är onödigt för det är ju något som man faktiskt inte kan göra något åt. Gjort är gjort, så att säga.
    Alla gör misstag och dumheter men det är inget man ska släta över, nej stå för det. Säg som det är: jag gjorde ett misstag. Istället för att lägga skulden på andra: hon blåste mig. Med den inställningen kommer du ingenstans, du lär dig inget utan går bara runt och känner ånger.

    Kommentarer inaktiverade för Dum i huvudet och stolt över det!
  • kropp,  mode

    Mitt största i-landsproblem

    20131112-211618.jpg

    Jag kan fundera ihjäl mig på mitt hår. Och jag tycker sällan att det är riktigt bra. Naturligt har jag rakt och väldigt blondt hår. Idag har jag mörkat det lite så där är halvbrunt, eller vad den färgen nu kan heta…

    Håret går långt ner på ryggen och känns förbannat tråkigt, hösten är här och då tycker jag både hy och hår blir torra och tråkiga. Världen kanske speglas i mitt hår?

    Ska jag klippa det kortare? Axellångt? Vad finns det för frisyr där jag har den här längden? Klippa lite? Klippa lugg? Färga håret mörkbrunt? Eller blondare?

    Min sambo tycker jag är galen, eller knäpp, som alltid funderar på håret när jag ändå är en sån tjej som gärna sätter upp håret i en hästsvans på jobbet för enkelhetensskull.

    Kan man ha kroniskhårångest?

    Kommentarer inaktiverade för Mitt största i-landsproblem
  • Förhållanden

    Paniken

    20131031-020253.jpg

    Fy fan vad jag kämpar. Idag fick jag höra av två olika personer att jag aldrig sett fräschare ut. Är det ett skämt tänkte jag först. Sedan tänkte jag, förstår dom inte att det är misstänksamt? I mer än en månad har jag knappt sovit eller ätit. Flera nätter i veckan gråter jag mig till sömns. Att säga att det är tufft är inte ens att vara i närheten av vad jag känner. Värst av allt är väl att där det gör som mest ont, i själen, dit når inga värktabletter.
    Ibland kommer den. Den fysiska smärtan. Panikattackerna. Smärtan i brösten är hemsk och de oregelbundna andetagen blir om möjligt ännu mer oregelbundna. Förra veckan blev jag bara helt rädd. Man blir lite extra rädd när man är ensam. Ibland behöver man höra att hjärtat är krossat men fullt fungerande utav något proffs. Det fick jag. Fick även order om att sova och äta. Vi pratade hjälpmedel till sömn men som det fegis jag är gråter jag mig hellre till sömns än att ta något piller. I alla fall så länge jag är ensam.
    Nu ligger jag här och kämpar mot tårar och bröstsmärta och undrar varför jag inte bara utforskade möjligheten att få piller.

    Och ni som undrar om han är värd det så är mitt svar: ja. Han, jag och vi är värda alla försök i världen.

    För er som undrar om det inte är något mer som tynger än bara en man så är mitt svar: det finns alltid något mer.

    Kommentarer inaktiverade för Paniken