Under helgen så kunde jag komma på mig själv med att titta på Icey. Denna man som blivit en sådan stor del av mitt liv. Mitt lugn, min ankare, min stöttepelare och såklart min vän och älskare. Det var inte kärlek vid första ögonblicket, det var det inte. Det tog tid. Dels tid för mig att bli redo att förbinda mig till en relation och dels för känslorna att bli det rätta. Det var inga fjärilar i magen och inget pirr men ibland kan jag verkligen bli tokkär i den människan. Han gör mig hel. Han älskar mig inte bara trots mina svagheter men kanske på grund av mina svagheter. Jag är tacksam över att ha honom och jag uppskattar att han alltid försöker vara den bästa mannen han kan vara, för vår skull. Medan jag sparar alla de extra söta meddelanden så sparar han alla mina arga meddelande för att påminna sig själv om att inte ta mig eller oss för givet.

Jag är lycklig med honom, genuint genomlycklig. Jag älskar att han är så annorlunda från mig. Jag finner det tryggt att han värdesätter familjen. Att han är en familjeman (som många islänningar tror jag faktiskt). Att på riktigt stadga sig och skaffa familj känns inte längre läskigt. Jag gillar att vi pratar, att han gått från att hata att prata till att kunna prata i timmar. Jag värdesätter att han alltid lyssnar. Jag uppskattar att vi alltid pratar och att vi kan lyfta allt med varandra. Vad som än sägs så är jag hans och han är min.

Attraktionen ligger i personligheten, i den han är. Visst är han stilig ibland men det är inte det som attrahera mig. Jag tycker det är sexigt att han är trygg, stabil men också medveten om sina osäkerheter och svagheter. Det är attraktivt att han vill bli bättre. Även om jag har mycket bättre självförtroende än han så står han på en trygg grund. Att han kan erkänna sina svaga sidor gör honom stark i mina ögon. Sedan är han den mest omtänksamma mannen jag träffat, han ser mig alltid och tänker alltid på mig.

Efter mer än ett år (ja, jag vet det är inte så mycket) så känns det fortfarande kul att se honom. Ni vet, man ler lite utombords och inombords när man ses efter jobbet. Han gör mig varm inombords, varm, trygg och glad. Det känns så fantastiskt skönt att vara lycklig. Det känns så lyxigt att förhållandet är så lätt och fritt från drama. Det känns lite märkligt att vara så här lycklig, så lycklig att jag nästan aldrig gråter. Skulle det rinna tårar med Icey så är det ofta med mitt eget fel. Jag har sällan gråtit så litet som jag gör nu. Vilket också gör mig väldigt (väldigt!) blödig.

Det är en oväntad kärlek men vår kärlek har vuxit sig stark och växer sig bara starkare och starkare. Fortfarande lite ärrad av ett dålig kärleksuppbrott så vågar jag inte tänka för mycket framåt. Vi tar en dag i taget men är båda förväntansfulla över att ha varandra en lång tid föröver. Jag är hemma.