• Förhållanden

    Ärret och sammanbrottet

    I torsdag hade jag ett sammanbrott av större sort. Det finns vissa saker från mitt tidigare förhållande som jag inte riktigt bearbetat. Inte för att jag inte vill bearbeta det utan för att jag tänkte att det löser sig. Det är inte bara kopplat till mitt ex, det är nog kopplat till min liverfarenhet.

    Generellt har jag svårt för väldigt onyktra människor. Detta beror säkert delvis på att jag sällan är den där väldigt onyktra människan. Jag har inget emot om man håller sig på nivån salongsberusad men att bli jobbigt onykter är bara sjukt irriterande. Mitt ex drack inte så ofta men när han gjorde det så var det med målet att bli ful. När han var ful så var hans omdöme så oerhört dåligt. Det jag kanske ska ha i åtanke var att han ofta gick över gränsen även som nykter. Det jag kanske också ska ha i åtanke är också att en stor anledning till varför jag inte litade på honom när han var ute och onykter varför ganska simpelt för att jag inte litade på honom alls, oberoende av alkoholhalt.

    Icey vet att jag inte gillar när han dricker för mycket och för mig är det ingen uppoffring alls att inte dricka för mycket. Det är liksom inte ens en grej. Samtidigt så är jag mycket väl medveten om att vi är ett fåtal som kan gå ut en kväll och inte dricka en droppe alkohol. I torsdags gick Icey ut och jag kommenterade inte alkoholen för jag ville inte vara den tjejen som håller på så. Jag tänkte, han vet vad jag tycker och jag litar på honom.

    Kollaps. Total kollaps. Två ganska sömnlösa nätter, allmän stress och oro i livet kanske inte gjorde det bättre. Men jag vaknade med jämna mellanrum av sådana starka panikattacker. Jag märkte ganska fort att han hade druckit. Jag vet också att man inte kan ha ett vettigt samtal med en människa i det tillståndet så jag försökte sova. Han kom hem vid 2 och kunde knappt stå upp. Då rasade allt.

    För det som händer är att tilliten är som bortblåst vilket gör mig ledsen. Han gör det då ännu värre genom att ljuga och säga det som han tror jag vill höra istället för att ta diskussion och säga som det är. Då försvinner allt. På millisekunder. Tilliten, mitt största ärr som funnits med i så så många år. Jag klarar inte när folk sviker. När jag var liten blev jag ledsen. Nu blir jag förbannade och klipper.

    Med ett stundande bröllop så klipper jag hellre innan jag lovat att jag inte ska bryta upp. Jag blev då dessutom rädd, orolig och fick panik över att behöva ställa in ett bröllop. Men man kan ju inte gifta sig om man inte tror det ska fungera?

    Jag blev hemskickade från jobbet dagen efter Icey kom hem dygnrak. Jag hade då knappt sovit på tre nätter och var trött, ledsen och kunde inte fokusera. På vägen hem ringde jag min bästis Kris som inte blandar in känslor, som säger som det är, som inte nödvändigtvis tar mitt parti. Jag kom fram till att jag behövde sova, på riktigt utan avbrott. Så då gick jag till doktorn. Jag fick antihistamintabletter och åkte hem där möttes av en bakis fästman och sa att jag var så arg att jag inte ville prata. Jag tog mina tabletter och somnade. Vaknade vid 9 men gick bara upp och borstade tänderna och gick och lade mig. Dagen efter är ett annat kapitel.

    Kommentarer inaktiverade för Ärret och sammanbrottet
  • tankar

    “… Och så ett litet glas rosé.”

    En sak jag har reflekterat över sedan jag flyttade från Sverige är alkoholkonsumtionen i Sverige på sommaren. 

    Jag tycker att den märks överallt just nu i bloggar, på instagram och övriga sociala medier. Var och varannan bild/inlägg innehåller alkohol och det på ett “slentrian mässigt” vis. Man slänger in det lite så där i förbi farten så att det låter naturligt som något man gör dagligen “sedan satte vi oss i solen med en öl”. Vilket det ju inte är för de flesta det är därför vi känner oss tvingade att visa upp det. Men vi vill ju inte verka som att vi har problem eller är ovana vid kultur eller att vi inte är världsvana där av slentrianen. 

    Och jag funderar på vad detta gör med unga människors syn på alkohol. För alkoholreklam är ju förbjuden till människor under 20 (?) men när din favoritbloggare skriver några gånger i veckan att det dricks både det ena och det andra. Jag läste i en blogg att hen inte ville skriva när hen bar bakis för att inte romantiserar bilden av alkohol, hen skrev alltså om varje gång det dracks men inte när hen var bakis? Tror snarare att det beror på att bakis inte är lika glamouröst som alkoholintaget. 

    Jag dricker också alkohol och tycker att det är gott. Men behöver jag skryta om det varje gång? Nej. Kanske är dags att ta sig en funderare på vad vi vill förmedla med detta eviga skrivande om alkohol. 

    (Att skriva om alkohol då och då är inget jag tycker är fel, men att x antal gånger i veckan skriva att man tar sig ett glas det är vad jag filosoferar över.) 

    Kommentarer inaktiverade för “… Och så ett litet glas rosé.”