• Gravidtankar,  livet

    Representation

    Jag är på konferens i Danmark och inspireras, kommer med input och framförallt representerar.

    Resan var planerad sedan länge men hjärtat och hjärnan är helt frånvarande och jag tycker det är rätt tufft. Egentligen vill jag vila och vara själv med mina tankar. Men det går inte. Istället ska jag le, vara alert, galet social och trevlig. När en nybliven mamma idag frågade mig om jag hade barn så brast det nästan för mig. Lustigt ändå. Barn har aldrig varit en känslig, stor och inte heller en aktuell eller pressande fråga för mig men sörjer jag graviditet. Att det blev så dumt.

    Ska sova nu. Rekordtidigt för att vara mig men mitt känslotillstånd blir inte bättre av den ökända sömnbristen som finns på dessa konferenser. Ska smita iväg på en promenad imorgon med. 30 minuter med bara tystnad. Havet, vågorna och tystnaden.

    Kommentarer inaktiverade för Representation
  • Gravidtankar,  livet

    För lite blod

    Måndagen var fysiskt smärtsam, ingen tvekan om den saken. Det gjorde ont. Värkarna var vidriga. Kanske gjorde det ändå inte så ont som jag trodde. Jag är bra på att oroa mig för det absolut värsta. Eller kanske ska jag tacka migränenen för all smärta den utsatt mig för genom åren. Men alltså, det gjorde ont. Sammandragningrna gjorde ont och gjorde allt obekvämt. Ingen position var skön. Eventuellt på knäna och med Iceys varma hand på ryggen. Trots alla sammandragningar som höll på i fyra timmar så kom aldrig speciellt mycket blod. Vi hade lovat att ringa sjukhuset vid 13 för att ge en statusrapport och berättade att jag inte blödde så mycket. Framemot eftermiddagen var sammandragningarna borta och värken var hanterbara.  Då ringde vi igen. Denna gången ville de att vi skulle komma in så jag kunde få två tabletter till. Först väntade vi lite men inget hände. Jag somnade för jag var så slut. Vaknade vid 5, gav in och tog tabletterna. Då kände jag att jag vill ha ut allt och kände mig pigg för att klara smärtan. Jag fick erbjudandet att läggas in men jag ville hem. Timmarna gick och gick.  Läkaren trodde värkarna skulle komma vid 20 och att de skulle hålla på till senast midnatt. Det kom aldrig någon smärta eller något blod. Vi ringde och blev ombedda att ringa på morgonen.

    På morgonen igår sa det att vi skulle vänta och att de skulle kolla med en läkare. När dom sedan ringde på eftermiddag sa de att vi skulle avvakta till torsdag morgon. Så igår och idag så försöker jag gå omkring. Få igång blodet. Om inget händer kommer jag få en tid för att träffa en läkare antingen imorgon eller på fredag.

    Fysiskt mår jag bra. Huvudet och hjärtat har lite svårare att hänga med bland alla känslor och hormoner. Lite rädd är jag väl också för att något gått fel och att jag kommer behöver skrapas. Så jag försöker tänka på annat. Hösten, planerna, shoppingen, böcker jag vill beställa, mat jag måste beställa, fester att ordna och om det är för mycket begärt att än en gång be Alex köpa smink i USA?

    Kommentarer inaktiverade för För lite blod
  • Gravidtankar

    Sista tabletten

    Det var en omtumlande helg med mycket känslor. Stundtals mycket sorg, stundtals med rädslor men alltid mycket kärlek och värme.

    Nu har jag precis tagit de sista tabletterna som ska stöta ut graviditeten. Jag är väldigt rädd för det som komma skall. Väldigt rädd. Jag vet inte alls hur mycket blod och smärta som kommer och det skrämmer mig.

    Vill bara att idag ska vara över.

    Kommentarer inaktiverade för Sista tabletten
  • Gravidtankar

    Samtal & undersökning

    Igår när vi kom till sjukhuset fick vi först prata med socialtjänsten. Som mest ville veta att det var mitt beslut och att jag inte blev tvingad till det så större delen av samtalet fick Icey vänta utanför.

    Hon gick sedan igenom hur det fungerade och sa att jag skulle få ett piller samma dag och sedan ta fyra piller på söndag. Samt ta smärtstillande. Dock bara Ipren och alvedon. Till slut fick vi fylla i ett formulär och jag kunde inte riktigt smälta de står bokstäver högst upp som läste “ABORTION”. Modern fick fylla i en del och fadern en annan. Då brast det.

    En timma senare fick vi träffa en läkare som förklarade att jag inte kunde få första tabletten förrän lördag (idag). För om något gick fel ville de ha en plats till mig och det var full under helgen. Jag fick även göra ett blodprov så de hade min bildtyp i fall något skulle gå fel. Därefter fick jag lägga mig på den underbara gynstolen. Det konstaterades att jag var gravid och cirka i vecka 6. Hon frågade om jag verkligen ville göra det här eftersom jag flyger hem på onsdag och ska ta sista tabletterna på måndag. Jag sa ja.

    Till slut fick vi träffa en sjuksköterska som gick inom allt med oss ytligare än gång. Och nu har jag precis varit på sjukhuset för att få tabletten som avslutar graviditet. Bröt ihop igen. Båda av oss. I mångt och mycket tror jag Icey tycker detta är jobbigare än vad jag tycker det är. Jag har nog stängt av det känslomässiga och försöker förbereda mig mentalt för måndag när jag ska ta tabletterna som ska stötta ut graviditeten. Tills dess håller vi oss upptagna för att inte tänka på aborten.

    Kommentarer inaktiverade för Samtal & undersökning
  • Bästa vänner,  livet

    Ikväll…

    …går alla mina tankar till Natalia som skriver om det kanske svåraste beslutet någonsin här. Det är aldrig lätt att vara klok. Inte ens i efterhand. Jag vet inte om det är extra svårt när man är två. Jag vet bara att det är djävulskt smärtsamt och att jag anklagade mig själv något så enormt. Jag vill bara skicka med en tanke ut till alla, man är två om att ta risken och man är två om att fatta beslutet och stå för konsekvenserna, oavsett vad man bestämmer sig för.

    Jag är, mitt i allt det jobbiga, glad att Natalia har Icey med sig. Han är en stabil och varm person med ett stort hjärta. Jag vet att han kommer att ta hand om henne, jag önskar ändå att jag var närmre och kunde vara ett bättre stöd.

    Kommentarer inaktiverade för Ikväll…
  • Gravidtankar

    Abort

    Idag kl 13:00 har vi tid för abort. Först har vi en timma med socialtjänsten för att prata om det. De tar även ett beslut på om vi får eller inte men i teorin så säger de inte nej. Kl 14:00 är det sedan dags för själva aborten. Att säga att vi båda är helt säkra vore att ljuga men vi tror att detta är det bästa beslutet. Vi tycker både det är väldigt svårt och såklart även ledsamt, väldigt ledsamt. Jag hade fram tills idag slutat tänka på att det är sorgligt och istället vara mer orolig för själva aborten. Men idag är det rörigt bland tankar och känslor.

    Jag ogillar blod så jag tror mig veta att detta kommer bli tufft både mentalt och fysiskt. Det blir inte bättre av att jag vet att det här eventuellt kostar oss 9000kr, som vi kanske får tillbaks men kanske inte. Vi har ändå valt att göra det här i Reykjavik så att Icey kan vara med mig och för att vi nu varit inställda på det och jag tror inte vi kan vänta två veckor till.

    Vi har såklart pratat igenom detta så väldigt mycket. Det finns inte en anledning till varför vi väljer abort. Det finns inte heller nödvändigtvis starkare eller bättre argument för abort. Ska jag vara ärliga så är väl alla argument för abort dåliga. Och går vi igenom med det så är det absolut sista gången. Och går vi inte igenom med det så är det okej, då löser vi det. Jag tänker på allt jag läst om abort och hur det ofta står tillsammans oönskad graviditet. Det är den inte, den är inte oönskad men inte heller önskad.

    Idag är jag både ledsen, osäker och förvirrad. Arg är jag också. Arg för att vi inte skyddade oss. Naiv kanske jag också är som inte trodde det skulle gå på första försöket. Vi gjorde fel helt enkelt. Efter det är det svårt att göra rätt.

    Kommentarer inaktiverade för Abort
  • Girlytalk

    Jag också!

    Lady Dahmer Skriver om abort. För mig är rätten till abort helig och grunden i rättigheter för kvinnor. 

    Jag har gjort abort två gånger. Den första gången var jag och min då varande pojkvän inte alls redo för barn. Och den andra gången ville både jag och min exman inget heller än att ha barnet men min kropp var inte redo efter min Bäckenskadan. 

    Jag ångrar inte någon av aborterna. Det var skamligt eller det är det till viss del fortfarande men alltså lättnaden när de var gjorda var så ljuvlig. Jag fick inga fysiska komplikationer efter mina aborter, det gjorde fruktansvärt ont, men läkte fint. Däremot så var den andra aborten början på slutet för vårt äktenskap. 

    Vi kunde lixom aldrig riktigt komma över sorgen av att vi inte fick just det där barnet och hamnade i en negativ spiral som vi inte tog oss ur. Blev elaka och bittra Mot varandra och tog fram varandras sämsta sidor, helt enkelt. 

    Jag önskar precis som Lady Dahmer skrev att abort skulle bli mer normaliserat. Inte att det ska användas istället för preventivmedel eller tas lättvindigt på utan att man inte ska behöva skämmas eller må dåligt av en abort. 

    Jag är uppvuxen i Italien där abort är mord typ så jag förstår absolut de andra argumenten också men jag tycker det är fel. I vår värld har vi brist på föräldrar och inte barn. Det är mitt starkaste argument för abort att du ska vara redo för barnet och att bli en bra förälder. Är du inte det, av vilken anledning det än må vara, så ska du ha rätt och möjlighet att göra abort. 

    Kommentarer inaktiverade för Jag också!
  • ex,  familj,  Kärlek,  livet

    En ettårsdag som inte firas

    Är på väg på en vinkväll med en vännina då det slår mig. För exakt ett år sedan var en hemsk dag. Hemsk för det gjorde så fysiskt ont. Ett par dagar innan julafton hade min kropp börjar protestera. Jag mådde smått illa, favoritmaten smakade inte speciellt gott så jag klämde lite på mina bröst. Jodå, misstanken att jag var gravid bekräftades när jag hade möjlighet att ta mig till ett apotek där inte hela samhället skulle veta om det fem minuter efter att jag lämnat butiken. Så väl tillbaks i stan bokade jag in en tid på abortkliniken. En evighet senare. Ja, alltså nio dagar. Så den här lördagen för ett år sen alternerade jag att ligga på soffan och sitta dubbelvikt på toaletten. Smärtorna, illamåendet, magen som var upprörd, det är verkligen inget jag vill göra om.
    Beslutet var inte direkt svårt att fatta. Min X-man och jag hade kämpat i 9 månader utan ens tillstymmelse till framgång. Jag och sambon missade skydd en gång och jag blev gravid. Även om jag gärna vill ha barn, så är det en familj jag strävar efter. En familj bygger man inte med en djupt deprimerad som tvivlar på sitt eget liv och relationen.
    Men nu vet jag att kroppen fungerar, och jag hoppas att jag inom kort ska hitta rätt man att skapa min familj med ❤️

    Kommentarer inaktiverade för En ettårsdag som inte firas
  • barn,  kropp,  tankar

    Min abort

    Jag har tidigare nämnt att jag gjort abort och nu när vi försöker (hoppas på) bli gravida så funderar jag över den. Jag har slutat ångra det och vet att vi gjorde rätt men jag funderar ändå på varför jag blev gravid då (trots p-piller) men inte blir det nu när jag vill? Ni förstår dilemmat. Så här var det:

    Jag har krossat bäckenbenet. Och ca 1 år efter det blev jag gravid. Jag gick runt och mådde skitdåligt, det var verkligen den sämsta perioden någonsin i mitt liv. Jag hade mängder av problem. Vantrivdes verkligen med livet och min familj vände mig ryggen. Så jag mådde dåligt, för att sammanfatta detta.

    Jag blev också fysiskt sjuk. Jag frös. Hade ont i kroppen. Var trött hela tiden. Och jag klagade (fler gånger än jag kan minnas säkert) för en god vän. Hon sa tillslut, men ta ett gravtest.
    jag gjorde det, hemma hos en kompis som jag bodde hos, och efter typ en sekund var det positivt. Min goda vän kom över och vi satt och pratade och pratade. Jag visste varken ut eller in men direkt så kände jag att “jag ett barn är väl kanske bra?”. Men min man tyckte inte det. Han fick panik (minst sagt). Och jag gjorde abort för hans skull mer än min. Även om mina läkare rådde mig att inte bli gravid (göra abort) för att mitt bäckenben inte var tillräckligt läkt och jag skulle isf ha spenderat hela graviditeten på sjukhus.

    Jag ångrade mig, hela tiden. Och det var en av anledningarna till att vi till slut gick isär.
    Det tog två år för mig att komma över det. Sluta tänka “nu skulle jag haft ett barn som var så och så.” eller “tänk vad mysigt nu hade vi haft ettårskalas”.

    Men jag vet idag att vi gjorde rätt. Att han var klar nog i huvudet att fatta rätt beslut. För hade jag fått barn då hade jag troligen inte kunnat gå nu. Inte träffat V. och kanske, vem vet, varit i ett olyckligt äktenskap. Jag är nöjd med beslutet och är verkligen för fri abort. Men det var nog det psykiskt värsta jag gjort.

    Kommentarer inaktiverade för Min abort