Relationer
-
Lästips: Attached
Anknytningsteori, har ni läst, hört eller kan något om den? Okej, jag är nu 105 sidor in i en bok som jag borde ha läst för 12år sen. Oj vad mycket känslouppbrott, otillräcklighet, sårbarhet och dåliga relationer jag hade sparat mig.
Jag är en solklar Anxious/Ambivalent någon som lägger mycket tid och energi på att analysera mina relationer. Som noterar exakt hur längesen det var sedan Mr T svarade på mina meddelanden, om han läst dem men inte svarat osv. Jag läser oerhört väl av förändringar i sinnesstämningar hos min partner och drar (ibland eller ofta) förhastade slutsatser om varför och vad jag gjort för att orsaka det eller kan underlätta det. Jag behöver regelbundna bekräftelser på att det är vi två mot världen. En kram, hålla handen, pussar och ömhet.
Mr T däremot är med största sannolikhet en Avoidant/Undvikande och med det någon som inte kan knyta an, öppna upp, sätta ord på känslor eller säga ”jag älskar dig”. En aviodant/undvikande har ett stort behov av egen tid och distans i relationer, de har också svårt att svara på varför deras tidigare relationer tog slut och är i större utsträckning singlar/separerade än Trygga och Ambivalenta.
Det är som att läsa en handbok för mig. Den är skriven för att hjälpa oss Ambivalenta att lyckas hitta den lyckliga kärleken, för vi söker och behöver den. och hur vi undviker att hamna i destruktiva relationer med undvikande. Nästa kapitel handlar om ifall vi redan är i en sådan relation, tips och trix för hur vi kan hantera det. Jag läser vidare med stort intresse!!
-
Emotionellt ansvar
I morse hamnade jag i en länk-stafett där jag började med att läsa i GP om en ung tjej som fått pris för sin film om emotionellt ansvar. Det fick igång min hjärna och jag började fundera på vad de satte för mening bakom orden, googlade och hamnade här Hur delar man på det emotionella arbetet? av Jeanette Öhman. Därifrån började det snurra än mer, för jag känner igen mig så oerhört!
I samtliga mina relationer har jag tagit det större ansvaret, såväl för att upprätthålla vår relation som relation till andra familjemedlemmar och eventuellt gemensamma vänner. Att dela på ägandeskapet har varit en utopi något som jag vetat om aldrig kommer att uppnås och samtidigt har jag dragit det tyngre lasset och när min energi tagit slut då har relationen skrumpnat ihop och torkat. Jag ser mitt mönster, jag ser att jag gjorde det med min exmax och jag har gjort det nu med T. Jag ger, ger och ger. Jag möjliggör och planerar, jag säkerställer att vi har tid för mys och andra relationsbyggande aktiviteter.
De senaste halvåret är det den biten som åkt på stryk. Jag har inte kunnat lyckas ta ansvaret för känslorna sen jag flyttade. Att göra det på distans, med extremt begränsad tillgång till mannen är det svårt att underhålla eller bygga någonting. Jag upplevde samma sak när jag gifte mig, mannen försvann bort som till ett annat universum och jag stod där kvar som den som försökte få saker att fungera.
Är det ett generellt problem många män har att de inte förstår att relationer intefungerar om man inte investerar tid i dem? Relationer byggs av gemensamma mål, planer, gester, tankar osv. Relationer kräver att man bryr sig om hur den andra människan i relationen mår och att man tar ett visst ansvar för att den personen mår bra.
Vad tänker ni, har ni samma utmaningar i livet?
-
I mitt påskägg…
…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.
Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.
Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?
Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.
Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.
Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi, men jag har ögonen på målet – en familj!
-
Vänskap
Sitter på ett plan hem från Kanada i detta nu och reflekterar hur rikt mitt liv är. Jag må ha problem att hitta rätt man i mitt liv, men vad jag har är en än större skatt. Här finns så många storhjärtade, varma, givmilda, omtänksamma och underbara vänner.Sista veckan har jag tillbringat i Kanada på bröllop. Jill som gifte sig är en tjej jag träffade genom den internationella förening som både jag och Natalia är medlemmar i. Året var 2010 och vi var i Japan av alla världens länder. Vi nätverkade, festade, sjöng karaoke, somnade på en McDonaldsrestaurang och besökte Universal studios. Där i suset och ruset klickade vi, letade upp varandra i sociala medier och fortsatte hålla kontakten. Vi höll kontakten såväl man kan när man bor på varsin sida av jorden, fann vår kärlek till löpning och yoga och i maj 2014 kom hon till Sverige. Vi sprang halvmaraton, lagade mat och besökte skärgården. Deras kärlekssaga hade precis börjar spira då och sedan dess har jag följt den på distans och i samband med förlovningen skickade jag grattishälsningar.
Sen hamnade en inbjudan till bröllop i min brevlåda och jag tvekade aldrig en sekund. Jag skulle hit! När jag nu summerar resan är jag så oerhört glad att jag gjorde den. För den samlingen med människor som jag haft den stora glädjen att hänga med i helgen gör mig alldeles varm. Jag har skrattat så att mina kinder krampat, dansat tills mina fötter smärtat, skapat interna skämt i en grupp av fem personer som i fredags var främlingar och i söndags sade hejdå med stora varma kramar och innerliga önskningar om att återförenas när vi är på samma kontinent.
Bara en vecka innan jag reste var jag på tjej-AW där E blandade kvinnor i grannskapet och bjöd med sig av fantastiska, inspirerande kvinnor. Natalia delar mer än gärna av sig och bygger starka team av vänner och får oss att träffas ofta. För mig är det den vackraste gåvan.Att dela med sig av sina vackraste ädelstenar, de personer man mött, klickat med. Den samlade livsskatten.
-
Barn
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?
T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.
Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?
Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.
-
Mad not sad!
Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.
-
Samtal pågår
Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.
Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!
Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…
Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.
Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.
Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?
Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.
Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.
-
Bröllopssommar!
I sommar ska jag fira kärleken. Ja, det är ju lite si och så med statusen på min kärlek. Eller jag har ju mycket kärlek att dela med mig av, men objektet för min kärlek är ju lite tveksam till om han vill ta del av den. STRUNTSAMMA! Det var inte min kärlek jag skulle skriva om, det var mina kompisars kärlek. För just den här sommaren verkar vara sommaren det händer. Jag är inbjuden på tre bröllop och en bröllopsfest. Det är vänner och en släkting, ingen som är yngre än 35+ och de har inte varit gifta tidigare.
Helt galet. Det fick mig att fundera på om 40 är det nya 30 när det kommer till bröllop och giftermål? Är vi xennials sådan att innan vi gifter oss ska allt annat vara fixat? Vi ska ha hängslen och livrem och garantier på att det håller INNAN vi säger ja, oavsett om det är framför prästen i kyrkan eller en vigselförrättare i rådhuset/annan lokal. Jag hittade en artikel här där grafen nedan finns – och visst är det så att det ser ut som vi “xennials” är mindre bnägna att binda oss än generationen före oss?
Tillbaks till ämnet, bröllop! Det ska firas i Östersund, hembygden, på västkusten och i Canada. Det ska bli extremt häftigt och roligt, att få delta i så många olika festligheter och firanden. Träffa nya och gamla vänner och klä upp sig. Ja, ser fram emot att lösa klänningsmysterierna!! -
Tårar
Jag kom ner till huset igår. Det jag räknade med skulle vara ett tomt hus var fyllt med tre barn och deras pappa var och “hjälper mamma med något”. Jag blev helt ställd eftersom de skulle vara bortresta för att ta adjö av en döende släkting.
Barnen blev minst lika förvånade som jag men vi sa hej och kramades och pratade lite och jag la mig på soffan och tittade på OS. När T kom hem bad jag om ett samtal. Hade han ljugit för mig för att slippa träffas? Eller varför var de inte bortresta? Jag var förvirrad och fundersam.
Det visade sig att T under veckan blivit osams med såväl sin mamma som sin exfru. Han hade precis försökt landa diskussionen med sitt ex och han kunde inte åka till släktingen utan att ha någon att lämna barnen till, sin mamma. Så han hade en tuff dag och haft en väldigt tuff vecka.
Jag frågade om jag fick stanna, tillbringa lördagen och kvällen tillsammans men det skulle bli konstigt för barnen. Sen vet jag inte hur, men på något sätt landade samtalet i det tunga ämnet oss, relationen, framtiden. Han har varken kommit framåt eller bakåt sen i December. Han hade gjort ändringar i december, det hade känts bättre. Sen hade jul och nyårskaoset kommit. Därefter hade jobbet dragit igång återigen med tjänsteresor, extremt hög press och stress. Så nej. Han mår till och med sämre än när vi blev särbos.
Insikten gör ont. Han vet inte vad han vill men eftersom han inte gör någonting för att förbättra sitt eget liv, ge sig en chans att hitta balans och må bra – så kommer det aldrig att bli vi igen som jag vill.
Jag grät igår. Jag grät massor. Jag grät stilla och lugnt. Intensivt. Hejdlöst. Hjärtskärande och snorigt. Tårarna rinner än. För logiken är enkel och oundviklig även för mig.
Jag åkte därifrån och idag åker jag tillbaks och packar för min tjänsteresa. Sen vet jag inte, orkar jag stanna kvar ikväll när de kommer tillbaks från dagsresan? Orkar jag sova under samma tak i samma säng? Det börjar bli slut på hopp.
-
Jag har beställt en bok
Natalia tipsade mig om en länk till en artikel i DamernasVärld idag. Jaha tänkte jag, vad är det nu för tokroligheter hon hittat. Tji fick jag. Det var lite jobbigt att läsa. Det var kanske nästan för nära sanningen för att jag till fullo skulle kunna ta till mig av budskapet, men någonstans där inom mig hoppades jag att en Daniella Gordon skulle rycka mig i örat och ruska om mig. Säga att jag inte kan bete mig som jag gör, att jag också är en del av problemet. Kanske till och med grunden till problemet, för vad är enklare (och svårare?) än att ändra sig själv? Enklare för jag kan ta det i mina egna händer, agera och se framsteg. Svårare, för om jag gör fel vem är jag då?Jag läste artikeln på mobilskärmen under bordet på ett Management möte med min chef och andra chefer. Jag fick lite ont i hjärtat, jag spjärnade emot och tänkte “men så är det ju inte för oss, det är ju Mr T som är den skadade, den som inte kan verbalisera, den utmattade”. Jag fortsatte läsa och så växte sig tanken starkare, tre klick senare låg boken i en beställning hem till mig. Det blir reslektyren i Indien. Sol, ensamhet, en bok och jag hoppas – många tips.
