Kärlek
-
Att välja kärlek
Ni har ju fått följa min resa med Mr T på väldigt nära håll, så jag fortsätter. Det är säkert så att ni som har lite distans till det kunnat förutse hans drag och reaktioner mycket bättre än vad jag kan, som liksom är insmetad i det.
Det är ju nu tre veckor sen jag en lördagkväll åkte dit och satte ner foten. Under promenaden därpå bad jag honom bestämma sig, en gång för alla. Mer eller mindre energi på oss, mig och vår relation. Det status quo som rått de senaste veckorna och månaderna kunde inte fortsätta. För sen ganska exakt en vecka sen när han inte visat tillstymmelse till ökat intresse och absolut inte gjort något försök att öka kontakten meddelade jag honom att jag vill ha radiotystnad. Tills dess att han bestämt sig tänker jag bestämma att jag jobbar på att minska hans inflytande över mitt känsloliv.
Träffade Karro igår över en kopp te och lite småkakor, försökte avhandla sista veckans känslostormar för oss båda och landa lite inför resan. Då säger hon…
Du väljer kärleken Happy! Ditt val kommer oavsett om det blir ni eller inte innebära ett steg närmare den kärlek som du vill ha och förtjänar!
KarroDet ska jag ta med mig och påminna mig om de dagar som det känns extra jobbigt. För de är där, stunderna när jag undrar varför jag utsätter både mig och honom för det här. För visst är det lättare att bara fortsätta att vara? Leva i veligheten och osäkerheten. Då vet jag åtminstone vad jag får, och inte får.
Men nej, för att välja kärleken måste jag ta mig igenom detta. Mr T måste bestämma om han vill ha mig som sin vän eller flickvän, och fattar han inget beslut så är beslutet att jag vill ha mer än vad han kan erbjuda.
-
Nu händer det, del 2
Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.
Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.
Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.
Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.
-
Nu händer det
Jag påbörjade det här inlägget i mitten av november, då hade jag en mental breakdown på Mr T. Vi fortsatte träffas men som vänner tills jag insåg (igen) att det inte kunde fortsätta, för om våra dejter är 8-10 på en 10 gradig skala, så är tystnaden däremellan en – 5 på samma skala. Så här skrev jag i november…
Jag tagit tjuren vid hornen och haft ett avgörande samtal med mr T. Min energi har på riktigt tagit slut med hans icke handlande i vad han kallar vårt ”dejtande”. Två år utan förändring eller ens att han visar ambitioner att se mig, ge mig, prioritera mig utan endast ger mig dimridåer för att fortsätta sitt beteende. Två år men nu har mitt oändliga tålamod med honom tagit slut. Nu har hinken med kärlek tagit slut, den är inte bottenlös. När den inte längre fylls på så sinar den. När prioriteringarna alltid är andra och väldigt sällan jag, när känslan är att jag bara prioriteras när det allt klaffar. När barnen är snälla, Mr T är på humör, inga kompisar vill träffas och bilen är tillgänglig.
Dessutom är jag satans trött på hans enorma rädsla för att hantera konflikter eller andra känslor än glädje. Tror han baserat på vad jag skriver eller inte skriver, att jag är arg eller ledsen så gömmer han sig. Han undviker i allra största utsträckning att behöva hantera känslor eller prata med mig när jag är arg.
Till sist den lilla detaljen att 90% av vår kommunikation går via skrift och hans meddelandes består till mer än hälften av emojis. Han ringer inte, han svarar inte om jag ringer. Messar inte jag en dag frågar han varför jag är en ”tystis”, ingen reflektion kring att han kanske kan ta initiativet i en dialog.
Trots samtalet i november där han orkade ta sig i kragen i kanske en vecka efteråt så sjönk han återigen tillbaks till sitt vanliga passiva jag. Det jag nu gör har bearbetats länge men kanske jag äntligen är nog stark i mig själv att jag kan ta steget bort från den här “relationen” där jag agerar som en medberoende? Karro som är i sin egen relationsprocess ställde några förlösande frågor i lördagskväll och stärkte mig i min resa.
Lördagen för snart två veckor sen rann bägaren över igen och jag åkte till T och förklarade att han hade ett val att göra. Han kan välja att lägga mer eller mindre tid och energi på oss. Nuläget är inte hållbart för mig. Med mer tid menar jag en relation och med mindre tid så backar jag, för jag behöver en paus för att kunna frigöra mig från mina känslor för honom. Ingen är väl förvånad om jag skriver att han inte gett mig något svar, nu snart två veckor senare? Däremot kanske ni blir fövånade över att jag verkligen inte tar kontakt med honom, inga sms, inga telefonsamtal, inga roliga Instagram-delningar. Ingenting. Nu ska jag bara hålla i detta.
Imorgon kväll ska jag träna och se På Spåret. Lördag är det löpning med ett gäng tjejer och sen middag med Josse. Söndag är än så länge öppen, men Vinterstudion och en promenad med Karro kanske? Eller ett besök på gymmet? Sen är arbetsveckan igång igen och dessutom den seriösa nedräkningen till avresan på fredag.
Hjälp mig nu, håll era tummar för att jag lyckas!
-
Midsommar
I år blev midsommar ett riktigt antiklimax. Ett bröllop dagen innan midsommar där jag hade fantastiskt kul, och nog drack alldeles för många GT’s, innebar att jag var mer död än levande. En midsommarkrans, dekorering av en tårta och en pizza till middag var höjdpunkterna på årets längsta dag.
Väldigt förtjust i kransbindning, det hör till att få göra minst EN om året! 
Bröllopet i torsdags var dock en riktigt trevlig tillställningen fem barer, härliga gäster, ett mycket charmerande och gästvänligt brudgumspar (heter det så?) och det bästa sällskapet. Jag är en riktig softis när det kommer till bröllop, och när de läste sina löften för varandra rann mina tårar. Jag älskar bröllop, för mig är det en fest för kärlek, hopp och tilltro till kärleken man delar!
Vinbaren 
Vårt ”presentkort” en miniatyr med beach boys Trädgårdsfesten hade kanske varit lite behagligare i maj, men med lager på lager metoden, drinkar och tripods hölls värmen under hela kvällen. Partytält och paraplyer höll regnskurarna i schack och som jag tidigare nämnt var det ett socialt och härligt gäng att hänga med, så även om T fastnade i jobb hade jag en toppenkväll. Och som T konstaterade, lika roligt som jag tycker att det är att gå på fest och utan känna någon (eller väldigt få) lika hemskt och obehagligt tycker han att det är.
-
En lapp
Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.
Hur hade du tolkat lappen?
-
Sommarplaner
Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.
Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.
I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”
Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!
Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.
-
Mad not sad!
Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.
-
Samtal pågår
Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.
Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!
Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…
Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.
Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.
Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?
Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.
Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.
-
Bröllopssommar!
I sommar ska jag fira kärleken. Ja, det är ju lite si och så med statusen på min kärlek. Eller jag har ju mycket kärlek att dela med mig av, men objektet för min kärlek är ju lite tveksam till om han vill ta del av den. STRUNTSAMMA! Det var inte min kärlek jag skulle skriva om, det var mina kompisars kärlek. För just den här sommaren verkar vara sommaren det händer. Jag är inbjuden på tre bröllop och en bröllopsfest. Det är vänner och en släkting, ingen som är yngre än 35+ och de har inte varit gifta tidigare.
Helt galet. Det fick mig att fundera på om 40 är det nya 30 när det kommer till bröllop och giftermål? Är vi xennials sådan att innan vi gifter oss ska allt annat vara fixat? Vi ska ha hängslen och livrem och garantier på att det håller INNAN vi säger ja, oavsett om det är framför prästen i kyrkan eller en vigselförrättare i rådhuset/annan lokal. Jag hittade en artikel här där grafen nedan finns – och visst är det så att det ser ut som vi “xennials” är mindre bnägna att binda oss än generationen före oss?
Tillbaks till ämnet, bröllop! Det ska firas i Östersund, hembygden, på västkusten och i Canada. Det ska bli extremt häftigt och roligt, att få delta i så många olika festligheter och firanden. Träffa nya och gamla vänner och klä upp sig. Ja, ser fram emot att lösa klänningsmysterierna!! -
Alla ❤️s dag
Ja vad gör man med en dag som denna? Jag befinner mig i Indien och T är tillbaks hemma i Sverige efter en blixtvisit i Tyskland igår. Vi hade en mysig söndagskväll, vi sa hejdå i måndagsmorgon. Han messade igår så någon radiotystnad råder inte. Vi vet inte var vi är, vad han känner eller var vi är på väg – men jag vet ju att jag älskar honom.
Så medans jag åt min frukost här i solen på det femstjärniga hotellet som företaget inkvarterar oss på så försökte jag skicka en hälsning till honom. En neutral, inte pushande men ändå med omtanke. Gissa hur många omskrivningar det tog? Resultatet?
Med hopp och kärlek från andra sidan jorden, hoppas du får en fin alla ❤️s dag.
Han får en present också, men den ligger fortfarande på ett Schenker utlämningsställe. Kanske kan be honom åka och hämta ut det själv ?
I övrigt fick jag det finaste sms:et i natt av min vän E. Att vara saknad två dagar efter avresa känns ändå i hjärteroten, även om det är en vän och inte kärleken som skriver det.
Och igår (hihi) fick mamma och pappa blomsterbud, en stor fin tulpanbukett från den lokala floristen beställt via Facebook i väntan på att planet skulle lyfta Sverige och betalt i samma situation på Frankfurt. Bra service som i ett nötskal!