Uppsittarkvällen tillbringade jag i soffan och sov. Japp, det finns ingen hejd på mig. Jag är svintrött. Det ska kanske noteras att det även har varit ett skitår rent sovmässigt också. Så jag har liksom en del att ta igen. Med en del menar jag en massa.

Julen är ju sista etappen på detta år av sorg. Det första året då det blir en första gång ensam av allt. Förra dan förre dan så var han och jag på bio. Julafton var han hos hans familj och jag var ensam. Vi var fortfarande väldigt förtjusta i varandra och tyckte situationen var svår och så skär. Han visste inte vad han ville, jag tyckte jag ville tillräckligt för oss bägge. Tills julaftonsnatten. Då jag insåg att hon varit hos honom (eller ja, hos oss) på natten. Det rättfärdigade jag för mig själv igenom att säga att det är så han gör när saker är jobbiga. Han har sex med någon lättillgänglig. Jag hittade gamla sms igår från förra julen. Det var inte förrän i mars som han insåg att han snurrat in sig och jag insåg att jag inte kunde få loss honom. Där någonstans började nog min bearbetning av att det var slut, förmodligen för en del av mig kunde inte förlåta honom mer. Där lärde jag mig att gör jag någonsin slut så ska jag kommunicera det tydligt. Och inte vela så som han gjorde. Det var så oerhört elakt. Men hela februari och mars trots att de officiellt var ett par på Facebook så var det lite för snälla sms från hans sida. Eller i alla fall lite för tvetydiga sms.

Nu är jag i alla fall här, på sista etappen. Hur lycklig och bra jag än mår så är det klart det känns. Så lång tid har det inte gått. Det sticker allt till lite i hjärtat. Speciellt igår när jag hittade gamla sms. Allt som har hänt och att vi idag inte är vänner är sorgligt. Speciellt när jag vet att vi verkligen skulle ha nytta av vänskap. Men, det är som det är. Och är det något jag lärt mig under året så är det att vissa saker måste man bara acceptera, ibland utan att man får en förklaring.

Nu är det julafton. Jag ska precis som förra året vara ensam tror jag. Exets bästa kompis mamma jobbar nämligen med min mosters man. Så dom vet egentligen precis allt, i alla fall den lyckliga delen. Den olyckliga delen tror jag exet döljer väl. Nu är den delen av min släkt ganska framfusiga, de skulle alltså kunna fråga något i stil med “hur känns det att exet ska bli pappa”. Jag skulle kunna precis som det känns; att det känns förjävligt att han ska bli pappa under rådande omständigheter. Men gör jag det så måste jag också förklara omständigheterna. Det spelar ingen roll hur illa han gjort mig, hur mycket han må hata mig för jag kommer alltid göra allt i min makt för att skydda honom och prata väl om honom. Det är väldigt viktigt för mig.

Nu ska jag öppna min strumppresent, funderar en vända till om vart jag ska vara och sedan ska jag göra mina naglar julfina. Hoppas ni alla får en fantastiskt fin julafton!