Förhållanden
-
10 dagar
Så länge har jag varit ledig. Jag trodde det var mer tre veckor. Det känns som det var 100 år sedan min sista dag på jobbet.Nu är vi hemma i Oslo igen efter att egentligen varit på resande fot i 10 dagar. Vi stannar bara några dagar, sedan flyttar vi vår bas till västkusten för att kunna förbereda bröllopet utan stress.
Tills dess tänkte jag dela med mig att ett Skåne tips, berätta hur absurt mycket pengar man kan lägga på hårprodukter och göra en liten bröllopsuppdatering. Ni kanske vill veta om alla mardrömmar jag har inför att säga hejdå till mitt ogifta jag?
-
Delad emotionellt ansvar
Ända sedan Happy bloggade om det här med emotionellt ansvar så har jag funderat lite, hur är jag i relationen och måste någon ta ansvar?
Jag tror jag kommit till slutsatsen att jag inte bär det största ansvaret men jag vet inte om jag tycker att min partner tagit burit det största ansvaret heller. Har vi missat något?
I mina relationer är när det är bra då ser jag till att vi båda njuter av det och maxar det. För sådan är jag, en livsnjutare som gillar att maxa. Jag försöker lägga in små romantiska gester här och där. Inte för romantikens skull men för att han ska känna sig uppskattad. Det är superviktigt tror jag. Man måste känna sig uppskattad, sedd, hörd och älskad – annars går det inte. Tar jag det största ansvaret? Nja, jag tar väl mitt ansvar tänker jag. och så länge han tar sitt så är allt fint.
Men det är väl kanske när det inte går bra som det märks tydligaste hur man fördelar det där ansvaret. När jag mår dåligt i relation så är jag väldigt tydlig med att säga det och säga vad jag tycker ligger på mig och vad som ligger på han. Jag fixar inte åt honom. Nej nej, börjar jag med det så tror jag risken är stor för att man till slut är den som bär det största ansvaret. För det är väl så som med allt annat. Vanor är svåra att bryta.
Jag är väldigt direkt i min kommunikation. Så här mår jag, det här behöver jag, detta måste du ge mig. Min nuvarande snubbe är inte den mest kommunikativa men jag märker ju och då frågar jag. Ungefär hur mår du, vad behöver du och vad kan jag göra. Det löser sig alltid. Jag brukar alltid se till att följa upp efter några dagar (alltid mindre en än vecka). Går det inte åt rätt håll så är det något som inte fungerar.
Trixigt är väl egentligen när ingen orkar eller kan ta det större ansvaret trots att det behövs. Det var väl lite det som hände med mitt ex. Det fungerade inte och vi orkade inte ta tag i det. Då föll det. Det tror jag också jag sagt till min nuvarande sambo, att en av oss måste orka ta det större emotionella ansvaret vid kriser. Eller medvetet veta att vi måste hjälpas åt under en period. En tidsbegränsad period. Allra bästa, att man inte hamnar där. Att man håller sig på en balans.
-
Bli sams igen
Jag blir arg när jag blir arg. Jag kan absolut kompromissa men inte när det gäller saker som jag tycker är viktigt. Då måste det kännas rätt.
Icey fick tillbaks förlovningsringen dagen efter den där natten. Jag sa att jag inte ville han den. Till saken här hör att han sagt att han har tycker att han kan ha ett problem med alkohol. Så där att han inte gillar det själv. Då tycker jag att man tar tag i det. Är det så att man inte kan hålla det rimligt så är det kanske bättre att helt avstå? Men det där är hans beslut.
Vi pratade och jag sa att jag klarar inte av en till lögn. Det spelar ingen roll att det är ord jag vill höra. Är det inte sanningen så är jag inte intresserad. Visst, det kanske är en vit lögn men när allt stormar så lämpar det sig inte med vita lögner. För om han ljuger om små saker, hur vet jag då att han inte ljuger om stora saker. Vi är olika. Jag tycker inte nödvändigtvis att konflikter är dåliga. Han undviker dom till varje pris. Han har så svårt att säga saker som han vet sårar men bortser från att det som sårar mest av allt är oärligheten. Säger han något som jag inte tycker om och som sårar så går det över. Bryts tilliten är det ta mig fan kämpigt.
Han läste på. Funderade över vad som var viktigt för han. Jag sa att jag inte ville ha tomma löften. Vill han supa sig dyngrak så får han åtminstone stå för det. Han kan inte lova att avstå från saker som han vill ha kvar i sitt liv. Han måste få vara han och jag måste få vara jag. Utifrån det får han och jag välja om vi vill vara tillsammans eller inte. Han kom fram till, igen, att han ville försöka hitta ett bättre förhållningssätt till alkohol och tillägnade tid åt att läsa på om just varför alkohol lockar, varför det är svårt att sluta och hur man kan sluta.
Jag har lugnat ner mig. Idag tog jag på mig förlovningsringen. Det känns inte 100% än men jag vill få det att fungera. Vi måste bara hitta ett sätt att kommunicera som han inte upplever är en konflikt och jag inte upplever bara är en massa lögner. Vi måste förstå varandra och vad och varför man reagerar starkt på. Mina allergitabletter har nu gett mig två nätters oavbruten sömn. Känner mig lite som Blondinbella som tar en insomningstablett hit och dit. Jag vet att om sömnen inte finns så får jag inte ihop det andra. Just nu är det mycket. Det är mycket tankar, funderingar, planering, stora beslut och känslor. Shit, jag är bara mänsklig. Ibland rinner det över. Då får man ta den hjälp som funkar bäst.
-
Ärret och sammanbrottet
I torsdag hade jag ett sammanbrott av större sort. Det finns vissa saker från mitt tidigare förhållande som jag inte riktigt bearbetat. Inte för att jag inte vill bearbeta det utan för att jag tänkte att det löser sig. Det är inte bara kopplat till mitt ex, det är nog kopplat till min liverfarenhet.
Generellt har jag svårt för väldigt onyktra människor. Detta beror säkert delvis på att jag sällan är den där väldigt onyktra människan. Jag har inget emot om man håller sig på nivån salongsberusad men att bli jobbigt onykter är bara sjukt irriterande. Mitt ex drack inte så ofta men när han gjorde det så var det med målet att bli ful. När han var ful så var hans omdöme så oerhört dåligt. Det jag kanske ska ha i åtanke var att han ofta gick över gränsen även som nykter. Det jag kanske också ska ha i åtanke är också att en stor anledning till varför jag inte litade på honom när han var ute och onykter varför ganska simpelt för att jag inte litade på honom alls, oberoende av alkoholhalt.
Icey vet att jag inte gillar när han dricker för mycket och för mig är det ingen uppoffring alls att inte dricka för mycket. Det är liksom inte ens en grej. Samtidigt så är jag mycket väl medveten om att vi är ett fåtal som kan gå ut en kväll och inte dricka en droppe alkohol. I torsdags gick Icey ut och jag kommenterade inte alkoholen för jag ville inte vara den tjejen som håller på så. Jag tänkte, han vet vad jag tycker och jag litar på honom.
Kollaps. Total kollaps. Två ganska sömnlösa nätter, allmän stress och oro i livet kanske inte gjorde det bättre. Men jag vaknade med jämna mellanrum av sådana starka panikattacker. Jag märkte ganska fort att han hade druckit. Jag vet också att man inte kan ha ett vettigt samtal med en människa i det tillståndet så jag försökte sova. Han kom hem vid 2 och kunde knappt stå upp. Då rasade allt.
För det som händer är att tilliten är som bortblåst vilket gör mig ledsen. Han gör det då ännu värre genom att ljuga och säga det som han tror jag vill höra istället för att ta diskussion och säga som det är. Då försvinner allt. På millisekunder. Tilliten, mitt största ärr som funnits med i så så många år. Jag klarar inte när folk sviker. När jag var liten blev jag ledsen. Nu blir jag förbannade och klipper.
Med ett stundande bröllop så klipper jag hellre innan jag lovat att jag inte ska bryta upp. Jag blev då dessutom rädd, orolig och fick panik över att behöva ställa in ett bröllop. Men man kan ju inte gifta sig om man inte tror det ska fungera?
Jag blev hemskickade från jobbet dagen efter Icey kom hem dygnrak. Jag hade då knappt sovit på tre nätter och var trött, ledsen och kunde inte fokusera. På vägen hem ringde jag min bästis Kris som inte blandar in känslor, som säger som det är, som inte nödvändigtvis tar mitt parti. Jag kom fram till att jag behövde sova, på riktigt utan avbrott. Så då gick jag till doktorn. Jag fick antihistamintabletter och åkte hem där möttes av en bakis fästman och sa att jag var så arg att jag inte ville prata. Jag tog mina tabletter och somnade. Vaknade vid 9 men gick bara upp och borstade tänderna och gick och lade mig. Dagen efter är ett annat kapitel.
-
Tankar om förlovning
Bild: Getty images När Icey kom hem med den där glittrande ringen så var det inte bara glada tankar som bubblade upp till ytan. Nog var jag glad men jag var också rädd. Det kändes som ett slut. Jag tyckte ringen var som ett par handfängelsen. Förlovningen var som en dödsdom. Ha gärna i åtanke att dramatik är en av mina paradgrenar. Ändå, det kändes som ett slut. Det är det ju också, tycker jag. Det är slutet på ett kapitel. Förvisso också början på ett annat kapital. Jag vet inte men jag såg framför mig hur det roliga var slut. Nu har jag inte varit singel på ett tag men jag har alltid alltid alltid älskat vara singel. Jag har aldrig känt någon stress eller oro över det. Tvärtom, jag har verkligen njutit. Å andra sidan har jag alltid kämpat lite med tvåsamheten. Jag ogillar att kompromissa och anpassa mig. Nu är ju tack och lov Icey inte den mannen som kväver mig, vill att jag är någon annan eller ogillar några av mina sidor. Han skulle aldrig begränsa mig, det enda han begär är att jag inte sårar honom.
Sedan var det där här med risken man tar. Nu bloggar jag med två faktiskt frånskilda bloggvänner. De är både skilda och fortfarande vid liv och jag tror inte någon av dom hade tänkt skilja sig. För mig, i mitt huvud och hjärta är det så fundamentalt att jag inte ska skilja mig. Den principen sätter skyhöga förväntningar på mig, Icey och på vår relation. Jag har till och med föreslagit att vi ska gå i terapi innan bröllopet för att vara säkra på att vi går in i äktenskapet med samma principer, värderingar och tankar om äktenskap. Min kompis Robert ska till mig att äktenskap ska vara en risk. Det ska kännas ända in i skelettet att man tar en risk och att det är läskigt. Det gör jag. Redan innan vill jag säkra upp att det kommer gå bra. Det har inte ens börjat men för mig är det viktigt att vi ger det alla det bästa förutsättningarna och där tror jag det krävs mer än bara kärlek. Eller jag vet att det krävs mer än bara kärlek. Sedan är det ju det där med att när det är officiellt är det desto läskigare om det inte funkar i slutändan.
Nu har det gått några veckor sedan jag fick ringen och allt blev officiellt. Det känns faktiskt bättre och bättre för varje dag. Tryggheten, säkerheten, kärleken och inte minst kommunikationen finns där. En fin grund att stå på och att bygga vidare på. Jag tar i trä men hoppas att detta håller livet ut. Det måste ju ända vara en av fördelarna med att gifta sig efter +35, man har säkerligen statistiskt har lite färre år att leva haha. Nä, nu kör vi väl igång med lite planering. Det vankas ju fest och det om något gillar jag. Framförallt, det om något kan jag.
-
Nykär
Kanske är det sköna majs intåg, våren, grönskan och att flyttkaoset lagt sig men visst är jag lite nykär i min Icey. Den största anledning till nyförälskelsen är nog egentligen något helt annat. De senaste veckorna har vi hängt mycket med två av mina bästa vänner. Många kvällar och helger har det varit tre av oss. Kanske något som många pojkvänner skulle tycka var lite småjobbigt. Min pojkvän vet dock att a) mina vänner betyder mycket för mig b) dom uppskattar inte alltid att vara helt ensamma just nu och han bryr sig såpass mycket att han vill hjälpa där han kan. Han ställer upp, gör sitt bästa för att ingen som ska känna sig som tredje hjulet, bjuder in till middag eller häng, ser till att dom äter och ser till att de inte behöver känna sig ensamma. Det värmer att se. Jag blir så glad att han tycker om dom. Jag blir tacksam över att han vill att dom ska vara glada. Hans intentioner grundar sig från början i att han älskar mig och vet att mina vänner är min andra familj. Då anstränger man sig så klart. Men nu tror jag det är omtanke för mina vänner som gör att han bryr sig. För det är skillnad mellan att vara snäll och att aktivt vissa ett intresse för någons välmående.
Jag är ändå lättad över att det klickar. Icey är kanske inte den mest sociala, precis som jag faktiskt, men han är till skillnad från mig inte så svår. Jag blir glad att mina vänner välkomnat honom. Fått honom att känna sig som hemma. Tack vänner! Och tack Icey för att du är lika snäll mot mina vänner som du är mot mig.
-
Ett års cyklande
Igår hade när jag lade in min temperatur i min Natural Cycles (NC) app så kom det upp ett meddelande att jag nu använt NC i ett år. Ett år! Hjälp, vad fort det gick tänkte jag och sedan tänkte jag att det är lite absurt, surrealistiskt att jag i ett år tagit tempen varje morgon. Det var två månader då jag inte tog tempen, de två månaderna efter aborten.
Jo, för så är det ju, jag blev gravid. Men det är på inget sätt på grund av att NC inte funkat för oss. Tvärtom. Enligt appen var det en väldigt röd dag när vi hade sex. Det var vi båda införstådda med. Vad vi inte räknade med och en stor grund till beslutet var att det skulle gå så lätt. Därför tog vi det beslutet som vi tog.
Visst har jag tyckt att det varit lite omständigt, speciellt när jag rest, men överlag så tycker jag att det fungerar bra. Detta trots att jag ofta har sovproblem och sover väldigt lätt och småvaknar lite då och då. Framförallt har det fungerat trots att jag har väldigt oregelbundna morgonrutiner och tider. Nu känner appen mig så väl att är det något avvikande så säger den ifrån. Och visst, vissa morgnar har det inte blivit bra men jag har ändå mätt och lätt in som avvikande temp. Jag tror att det är lite av anledning till att det inte känns så omständigt. Det gäller att komma i en rutin. Att mätta även om man är sjuk, sovit för mycket eller lite eller vad det än nu kan vara. Mätt och lägg in som avvikande istället för att inte mätta alls. Ibland har jag kommit ur rutinen och då brukar vi hjälpas åt. Icey brukar väcka mig när han vaknar och säga åt mig att ta tempen. Eftersom jag verkligen inte är en morgonmänniska så brukar jag ofta somna om efter jag tagit tempen så vanligtvis lägger jag inte tempen innan jag går och lägger mig på kvällen. Vissa tycker termometern låter väldigt högt men jag som ibland somnar till medan jag har tempen tycker inte alls den låter så speciellt högt.
Jag måste säga att jag är nöjd men Natural Cycles. För mig, för oss, har det fungerat. Visst, det är några dagar då man behöver använda extra skydd men ju bättre man mäter desto färre röda dagar får man. Under de röda dagarna så använder vi ofta kondom. Vi har hittat nya favoriter som är bättre än de jag tipsade om sist. True Feeling från RFSU är definitivt snäppet bättre, tycker vi både.
-
Tankar om Icey
Under helgen så kunde jag komma på mig själv med att titta på Icey. Denna man som blivit en sådan stor del av mitt liv. Mitt lugn, min ankare, min stöttepelare och såklart min vän och älskare. Det var inte kärlek vid första ögonblicket, det var det inte. Det tog tid. Dels tid för mig att bli redo att förbinda mig till en relation och dels för känslorna att bli det rätta. Det var inga fjärilar i magen och inget pirr men ibland kan jag verkligen bli tokkär i den människan. Han gör mig hel. Han älskar mig inte bara trots mina svagheter men kanske på grund av mina svagheter. Jag är tacksam över att ha honom och jag uppskattar att han alltid försöker vara den bästa mannen han kan vara, för vår skull. Medan jag sparar alla de extra söta meddelanden så sparar han alla mina arga meddelande för att påminna sig själv om att inte ta mig eller oss för givet.
Jag är lycklig med honom, genuint genomlycklig. Jag älskar att han är så annorlunda från mig. Jag finner det tryggt att han värdesätter familjen. Att han är en familjeman (som många islänningar tror jag faktiskt). Att på riktigt stadga sig och skaffa familj känns inte längre läskigt. Jag gillar att vi pratar, att han gått från att hata att prata till att kunna prata i timmar. Jag värdesätter att han alltid lyssnar. Jag uppskattar att vi alltid pratar och att vi kan lyfta allt med varandra. Vad som än sägs så är jag hans och han är min.
Attraktionen ligger i personligheten, i den han är. Visst är han stilig ibland men det är inte det som attrahera mig. Jag tycker det är sexigt att han är trygg, stabil men också medveten om sina osäkerheter och svagheter. Det är attraktivt att han vill bli bättre. Även om jag har mycket bättre självförtroende än han så står han på en trygg grund. Att han kan erkänna sina svaga sidor gör honom stark i mina ögon. Sedan är han den mest omtänksamma mannen jag träffat, han ser mig alltid och tänker alltid på mig.
Efter mer än ett år (ja, jag vet det är inte så mycket) så känns det fortfarande kul att se honom. Ni vet, man ler lite utombords och inombords när man ses efter jobbet. Han gör mig varm inombords, varm, trygg och glad. Det känns så fantastiskt skönt att vara lycklig. Det känns så lyxigt att förhållandet är så lätt och fritt från drama. Det känns lite märkligt att vara så här lycklig, så lycklig att jag nästan aldrig gråter. Skulle det rinna tårar med Icey så är det ofta med mitt eget fel. Jag har sällan gråtit så litet som jag gör nu. Vilket också gör mig väldigt (väldigt!) blödig.
Det är en oväntad kärlek men vår kärlek har vuxit sig stark och växer sig bara starkare och starkare. Fortfarande lite ärrad av ett dålig kärleksuppbrott så vågar jag inte tänka för mycket framåt. Vi tar en dag i taget men är båda förväntansfulla över att ha varandra en lång tid föröver. Jag är hemma.
-
En begravning och en massa logistik
Igår natt dog Iceys morfar. Helt odramatiskt och väntat. Han har varit dålig ett tag och fick sedan för någon dag sedan lunginflammation och ville inte ha behandling. Han kände nog att han levt sitt liv.
Icey valde att inte åka hem då han inte ville att hans sista minne av hans morfar skulle vara från en sjukhussäng. Förståeligt kanske och nu kanske jag generaliserar för mycket men jag tror det är ännu vanligare att män än kvinnor resonerar så. Det som efterföljer är att jag blir, inte helt otippat, väldigt självisk. Jag var inställd på at begravningen skulle vara när det är takt att vi ska vara i Sverige men var inte riktigt att det skulle vara så snart. När jag får veta att det trolig är på torsdag eller fredag nästa vecka så blir jag ledsen. För jag hade sett framemot att få åka hem med Icey, i mångt och mycket för att jag inte riktigt orkar träffa mina föräldrar på egen hand. Dels det och att jag inte är speciellt förtjust i att få överraskningar som jag inte har något annat val än att finna mig i. Och jo då, jag är helt med på att döden är svår att planera och allt det där. Förstår också att det är en sorg. Man jag fick ändå känslan av att vara bortprioriterad och att inte komma först. Till skillnad från min fina vän Happy har jag noll tolerans för det. Ska jag vara i ett förhållande där jag ibland måste kompromissa så är det minsta min partner kan göra att alltid sätta mig först, eller åtminstone ge mig den känslan. Nu har ni väl förstått att Icey är världens snällaste? Så vi pratade om det och kom fram till att vi skulle lösa det ihop. Att han inte skulle ta en massa beslut utan mig. Sådan hjälper, att bli inkluderad. Och att filosofera om extrema scenarion som vem skulle man rädda om ett hus brann och man bara hann rädda en person.
Nu har gårdagens irritation lagt sig. Min betydligt mer rationella halva har kommit med nya reseförslag och jag är lugn igen. Jag har valt nya dagar och tider för resor och behöver inte ändra på några Sverige planner. Ja, ett förhållande med mig är både krävande och dramatiskt men mina fantastiska sidor väger upp. Det svär jag på.
-
Helgen som gick och min älskare
Om man någonsin kan känna att bubblan, nyförälskelsens bubbla vill säga, spricker så gjorde jag det den här helgen. Från att ha sett varandra en helg varje månad till att nu ha bott med varandra i nästan två månader gör ju att förhållandet utvecklas. Vardagen, kärlekens största bov, gav mig en rejäl slapp på kinden i veckan. Helt plötsligt såg inget ut som det gjort. Ni har jag valt en man som är stabiliteten själv. Han är mitt ankare när hela havet stormar. Men han är också väldigt ovan med relationer. Han är tillräckligt smart för att inse att relationer är livets tuffaste skola och jobb. Jag som vill ha konstant uppvaktning slutade se det fina i de små gesterna, glömde bort vad jag tycker om med Icey och tyckte nog i allmänhet att jag diggar singelliv mer än parliv. Tråkigt, klaustrofobiskt och alldeles för ansvarsfullt kände jag att parlivet var. Och det sa jag. Det måste ju ha gjort ont men vi tog en helg och listade ut varför jag inte tyckte det var kul längre. Det är för det mesta bara småsaker och jag är verkligen inte oskyldig i detta. Tror också att mailkontakten med mitt ex snurrade till det lite i huvudet. Tog bort fokus. Och jag har börjat pilla alldeles för mycket med min mobil igen. Den älskade men hatade älskare som min mobil faktiskt är.
Så vi tog en helg. Funderade på vad som är bra. Vad som är mindre bra. Mycket hänger nog ihop med att jag känner mig lite instängd och mer som en duva än en flamingo. Och jag är en flamingo. Jag är ensam en del men får inte utrymme för att vara jag. Den där galna, spontanta, roliga tjejen som jag älskar och Icey blev kär är lite bortglömd här. Jag gillar inte det. Jag gillar inte känsla av att av Mr Icey tar mig för givet, att han inte uppskattar mig och att passionen är som bortblåst. Mr Icey tar inte mig för givet. Inte ett dugg faktiskt men det kändes så. Vårt förhållande var plötsligt lite för likt mitt förra och det är (nästan) allt jag inte vill ha. Gällande passionen och attraktionen så läste jag någon gång att ibland måste man låtsas för att hitta tillbaks. Det testade jag och det funkar. I övrigt gjorde vi vårt bästa för att bara vara. Åt frukost i sängen vilket egentligt är himla mysigt men också irriterande för det blir smulor överallt, tog det väldigt lungt, promenerade, var nära, pratade, pratade, åt toksena luncher. Mycket ögonkontakt. Det fungerade. Vi är tillbaks. Jag vet varför jag älskar Mr Icey. Nu längtar jag till Happy kommer och hälsar på så att flamingon kan få luftas lite också. Alltså, jag dansade lite på IKEA när vi var där i fredags så flamingon är inte helt död.