G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Författare: natalia (sida 1 av 62)

Räktacos

Det är fredag och då passar det ju utmärkt med tacos. Som någon som inte är superförtjust i kött nuförtiden så vill jag gärna tipsa om goda räkor som passar fint på tacosbordet. De går superfort att förbereda. Servera med hemmagjord mangosalsa och blanda ihop en göttig vitlökssås också så blir det perfekt! Börja med vitlökssåsen (kan med fördel göras kvällen innan), gör sedan mangosalsan så den får gotta till sig och avsluta med fixa räckorna. Samtliga recept är hämtade från min favorit Elle Mat & Vin.

Kall vitlökssås
3 dl gräddfil
1 vitlöksklyfta (riven)
1 tsk flytande honung
salt

Blanda alla ingredienser, smaka av med lite salt.

Mangosalsa
2 mango
1/2 gurka
250 g körsbärstomater (delade)
1/2 chili (urkärnad och finhackad)
1/2 rödlök (finhackad)
1/2 lime, saften
1 tsk salt
1 tsk socker
1 kruka färsk koriander

Skala och kärna ur mango och gurka och skär i fina bitar. Blanda med delade körsbärstomater och finhackad, urkärnad chili och rödlök. Rulla limen rätt så att du får ut mycket limesaft. Pressa över saften från limen och smaka av med lite salt och en nypa socker. Avsluta med att strö över rikligt (!!!) med färsk koriander. Salsa går utmärkt att förbereda

Lime- och vitlöksfrästa räkor med koriander
400 g skalade räkor (jag köpte frysta färdig skalade)
2 msk olivolja
1–2 chilifrukter
1 vitlöksklyfta
1 lime
1 kruka färsk koriander

Fräs räkorna hastigt i olja i en rundbottnad stekpanna. Blanda ner urkärnad, finhackad chili och vitlök. Pressa över limesaft och klipp över koriander. Om du är typen som gillar att förbereda så kärna ur chilin och hacka den samt hacka vitlöken. Bland dom två och ställ undan. Då är det bara att steka räckorna, hälla över blandning och klippa koriander direkt från krukan.

Happy taco dinner!

Lärdomar från Lill-Babs

Såg att mitt inlägg om Lill-Babs bortgång fastnat i utkorgen. Jag tänker ofta på det som Lill-Babs var för mig. Speciellt när det känns kämpigt. Lill-Babs är för mig vad maratonpetra är för Happy. En trygghet om att livet ordnar sig. Jag tycker Petter sammanfattar det så bra i hans Instagram inlägg.

Tycker det har varit svårt att skriva om din bortgång Barbro eller ens klä känslorna i ord. Jag saknar dig på riktigt. Jag saknar att jag inte spenderade mer tid med dig men så glad över den tiden vi fick. Jag kan inte påstå att vi var makalöst nära men med dig så blir man snabbt väldigt nära. Som när jag och min familj på väg från Åre passerade ditt hem i Järvsö och du bjöd in på middag och hela rubbet. Som en stor familjefest. Du omfamnade nämligen varenda själ och människa runt dig på ett sätt som jag sällan skådat. Du satte alltid andra i första rummet. Vi sågs på en TV inspelning, kan låta ytligt men jag pratar om både dig och Lasse Berghagen nuförtiden som stora inspirationer. Kanske inget jag som 25 årig rapkille i Stockholm hade trott 95-96 att jag skulle säga 2010? Men murar är till för att rivas och saker behöver motbevisas. Vissa kanske tycker det är främmande men för mig föll alla bitarna på plats när jag träffade dig. Det kommer med ålder, mognad och erfarenhet. Det finns så mycket att lära sig om man öppnar ögonen och inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster. Jag lärde känna dig på Gotland och jag vart snabbt platoniskt kär i dig på ett märkligt sätt för du spred så mycket värme och omfamnade alla i din omgivning inklusive mig samt att din och Lasses arbetsmoral var på en annan nivå. Något jag skulle vilja att andra fick se och förstå. Det gav mig energi. Jag menar folk tycker att jag är flitig och lojal i mitt artisteri men det går inte att jämföra med er. Jag har på senare tid lyft fram just den arbetsmoralen som praktexempel på vad det krävs och hur man kan välja att hantera sitt yrke som bygger på passion. Du levde för det! Det var hela du! Jag gör det också och lika många gånger som du blivit ifrågasatt kring ditt sätt att leva och arbeta förstår jag dig. Kanske just därför vi fann varandra direkt där på Gotland. För vi hade en bra grej Barbro, du och jag. Det var en speciell kemi. Kommer aldrig glömma den. och jag kommer sakna dig enormt men jag vet att jag har massor av lika tagna människor i världen som jag kan dela den saknaden med. ❤️ P

A post shared by petteralexis (@petteralexis) on

“Det finns så mycket att lära sig om man inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster”. Det lutar jag mig tillbaks på ofta. Lill-Babs klarade sig och hittade sin lycka. Lill-Babs var min typ av kvinna. Min typ av feminist. Den typen som inte skriker och ropar om att livet är så orättvist, att män får bete sig på ett visst sätt men inte kvinnor. Hon var den som gjorde saker annorlunda men aldrig pratade om det. Gjorde skillnad genom handling istället för snack. Sådant beundrar jag. Sådan vill jag vara. Självklart blir jag ängslig ibland, som när jag 60-års krisar vid 35, men jag vet ju också att det är vad det är. Livet kan förändras fort. Jag kan försöka styra det i en viss riktning men längs vägen finns det alltid så mycket okänd som jag inte kan ta med i beräkningarna. Och det, det är ju vad livet är.

Varför Norge? Varför på landet?

Det har nog varit lite av en jobbig vår. Mycket tid och tankar (oro) har ägnats åt flytt. Nu är det bättre, nu känns det bättre. Idag är också första gången på långt över en månad som jag öppnar min dator för att blogg, föreningsjobba och… börja titta efter jobb.

Vi börjar trivas här i Norge. Icey kanske lite mer än jag men så är han också mycket lättare som människa. Vi visste tidigt att vi ville flytta till Norge. Det kändes som ett bra första steg. Vi har inte varit tillsammans så länge, Norge är nära både Sverige och Island och det är inte allt för många kulturkrokar att hantera. När beslut om att flytta kröp närmare så hade vi möjligheten att välja mellan Holland och Norge. Holland lockade. Jag gillar att vara i mitten av Europa, ha nära till allt. Samtidigt så vi i en plats i livet där fokus i mångt och mycket ligger mer i att bilda familj än spontana shoppingresor med tillhörande utekvällar i Paris. Att bilda familj och det stödet som behövs var det som i slutändan vägde tyngst. Jag må vara kaxig och tycka att jag är bra på det mesta men jag är fullt medveten om hur tufft det är med barn. Kanske speciellt första när man faktiskt inte alls vet vad som väntar. Vi ville båda vara nära våra familjer. Att sidan inte bo i Oslo utan utanför, på landet som vissa tycker, var självklart. Varken min sambo eller jag är stadsmänniskor. Vi gillar att vara nära men att bo i smeten lockar inte. Det är inte så vi är uppväxta. Vi har bägge alltid haft mycket grönt runt om oss, lite betong och inte allt för mycket trafik. Anledningen till varför det blev just här är för att en av mina allra bästa och min äldsta vän bor här. Jag kände att jag ville vara nära henne för att hjälpa henne med allt från barnpassning till att finnas nära. Som hon så klokt sa om att ta hand om och uppfostra barn; “it takes a village”. Jag ville inte bli mamma och vara ensam. Jag ville inte hon heller att hon ska känna sig ensam som mamma. Nu några veckor in så känns det lite som vi är en sådan där modern family. En familj som är så mycket större än en kärnfamilj. En familj där vänner är familj. Det gör mig genuint varm i själen.  Det känns så bra. Vi hänger, äter middag, brunchar och allt annat. Helt kravlöst, helt avslappnat – precis som i en familj. Så glad att det  blev  ute på landet i Norge. Det var helt rätt beslut.

SaveSave

Måndag!

Det har varit en strålande helg med bra häng, fint väder och en himmelens massa planerande och budgeterande. Nu känns det som vi har läget under kontroll. Inte helt men lite än för en vecka sedan. Tänkte uppdatera er lite mer ordentligt men jag kan verkligen inte hitta min laddare till datorn. Tar en snabbdusch och återkommer om en stund.

60!

De som känner mig har nog väntat på detta ett tag. För det var ett tag sedan sist. Senaste var när jag var fyllde 21. Då slog den till: 50-års krisen. Jo för visst, vid 21 hade jag avhandlat både 30- och 40-års kris. Väldigt tätt inpå varandra. Effektivitet kallas det. Sedan dess har det var stenlugnt på åldersfronten. För i all ärlighet, vem orkar bry sig?!?! Jag får dessutom ta fram en miniräknare om någon vill veta hur gammal jag är. Ska man kunna sådant utantill? Nå väl, inte jag. Har heller aldrig känt mig som min ålder. Mycket i mitt liv är bak och fram.

Nu är den här 60-års krisen. Fy fan vilken pärs. 50-års krisen var ju coolers i jämförelsen med denna. 60 år och tankar som livsarv, pension och barnbarn snurrar runt som små regnmoln. För dramatik och teater är två av mina främsta grenar. Kul ibland men ibland bara jobbigt. Nu är det lite knivigt. Det är så stora frågor. Mycket större än bröllop och barn. Det är sådant som antingen händer eller inte händer. Kanske borde jag jobba lite mer aktivt på det men nej, för jag känner mig paralyserad av skräck för framtiden.

Det började med att Lill-Babs dog. Denna underbara kvinna som alltid funnits och som för mig alltid varit älskad. Så dör hon. Tusentals sörjer henne eller åtminstone tänker lite extra på henne. Och en enorm familj lämnar honom bakom sig. En familj som verkar avgudat henne. Det gör ont för jag är rädd för att min familj och släkt ska dö. Det väcker tankar som vad jag kommer lämna efter mig. Hur många kommer sörja mig och vilka är dom? Jag kanske inte vill ha barn just nu men jag vill ha barn när jag dör.

Tankarna snurrar jättemycket om livet och hur det är upplagt. Hur lite av ett arv de flesta av oss lämnar. Barn är väl undantaget då. Jag kommer att tänka på min pension och mitt sparande och får fullständig panik. Inser att jag dels måste hitta ett jobb men också sätta mig in mer i mitt sparande. Jag vill bli bra på det. Var ju faktiskt till och med med på listan över mina mål för i år. Jag dividerar mycket med mig själv om jobb. Väldigt mycket. För vissa är det så självklart att ha ett jobb men för mig att det så självklart att ha ett syfte. Vissa dömer mig och tycker det är knepigt. Men jag är rädd. Rädd för mycket som är jobbrelaterat. Men det är en annan historia.

När Tim, Avicii, dör så späs livsfrågorna på. Jag är inte speciellt rädd för att bli en musikalisk världsstjärna. Blir jag det så tycker jag alla ska ta sig en fundering om vart världen är på väg. Jag blir däremot livrädd för att hamna i ett maskineri. Om det så är på ett jobb, i hemmet eller vart den än må vara. Att hamna i positioner där man inte längre har kontroll. Trots all den tragik som omger hans död så lämnar Avicii efter sig ett fantastiskt musikartist och jag hoppas, många viktiga tankeställare om ångest och maskineri. Jag är tillbaks i 60-års krisen; vad kommer jag lämna för arv och vad vill jag lämna för arv? Jag vill inte bara jobba för att tjäna pengar. Alla år på privatskolor har gett mig insyn och hur mycket man än vill tro annat så blir man inte lyckligare av pengar. Man kan hitta på mycket (mer) skoj men man kan inte komma från obotliga sjukdomar. Man kan bli populär men att bli älskad kan vara desto klurigare. Man kan köpa sig snygghet men pengar gör inte att man per automatik har en härlig personlighet. Pengar är bra och nödvändigt men jag vill så starkt göra skillnad på något sätt. Inget storslaget. Inget uppmärksammat. Bara något hållbart. Kan jag inte göra det genom ett avlönat jobb så måste jag hitta en balans så jag kan göra det på min fritid. Balansen måste finnas där. Det är väl nyckel ut från maskineriet?

När jag väl är 65 vill jag vara glad, lycklig, älskad av nära och kära och ha ett gott samvete för min insats som människa. Jag vill att mina nära och köra tycker jag varit närvarande även om jag inte alltid varit fysiskt på plats. Jag vill visa mina barnbarn världen och dela med mig av en massa klokheter.

Nu känns mycket lite väl förvirrande. Jag tappade fotfästet. Självklart kommer jag hitta det igen men tills dess vill jag snubbla runt i mina tankar. Jag älskar att bli gammal men har mycket kvar att arbeta med tills jag känner mig redo. Ja, sen var det ju det där med att det inte är säkert jag blir 60 ens. Om du tror att jag som den dramatiska människa jag är inte tänkt på det så har du fel. Död och min begravning talar vi om kring middagsbordet minst en gång i månad. Jag är helt on top of it. Blommor, låtar, mottagning. Det löser sig. Just detta – livet – är bra mycket svårare att planera och styra och hitta rätt i.

På plats!

Så folks. Nu känner jag att jag är på plats och flytten är komplett. Inget mer flyttlådor eller IKEA besök. Visst behövs det lite mer förvaring och utemöbler men vi väntar och ser vad som känns rätt.

Vi har en del att ta igen här. Det har ju varit stiltje här. Ofrivillig tystnad. Det närmaste tiden blir det lite hyllningsinlägg och något inlägg om varför vi flyttat till Norge, varför man ska våga testa nya vänkonstellationer och något litet Reykjavik tips som ligger och väntar. Men först tänkte jag bjuda på några bilder från kamerarullen som kanske sammanfattar de senaste veckorna.

Jag fick nya vårskor i försenad namnsdagspresent av Icey. Ser ni? Det är Hello Kitty skorna från Puma.

Våren höll sig dock borta läääänge och kom nog fram på riktigt för 2 veckor sedan. Regn, regn och mera regn såg till att snön till slut försvann.

Förra veckan hade vi vår första helgfrukost i lägenheten. Lite omatchade men sådär charmigt nyinflyttat när man inte riktigt hittar allt.

Jag var på en färgsprakande damfest med en massa främlingar. Istället för namnplacering så hade värdinnan satt ut en symbolisk sak vid varje tallrik och gästerna skulle hitta vilken pryl som symboliserade dom. Kul idé!

Jag åkte ner till svenska västkusten. Cirka 30 timmar var jag borta. Kändes som 3 dagar.

Icey har skickat massa söta bilder på hundar som ibland gästar hans nya kontor.

Välkomnande Happy och Miss J till ett strålande Oslo. Vi tog tåget in till Oslo för lunch innan jag åkte hem för att fixa inför kvällens middag. Så kul med första middagen i hemmet!

Början på en bubblig middag.

Sömnlösa tankar

Är nere i Sverige på blixtvisit. Hade möte idag och inser att jag förändrats. Engagemang och dedikationen som en gång var min drivkraft är borta. Ändå ligger jag här sömnlös och försöker landa i ett bra beslut. Främst för mig men helst med så lite negativ påverkan som möjligt. Kommer inte längre än att det vore lämpligt att skriva ett mail och tacka för mig.

Tänker också på Icey som är kvar i Norge. Vilken klippa han här. Min alldeles egna klippa. Som han fick kämpa för mig och vad omständig och svår jag var. Himla tur jag hade som fick just han som orkade vänta. Som orkade tro på mig och oss när jag inte kände speciellt mycket alls.

Det går inte att inte tänka på dom. Mina vänner. De är familjen jag valt. Att se dom må dåligt tycker jag är svårt. Känner mig otillräcklig.

Överlag känner jag mig ledsen. Flytten blev inte alls som jag tänkte. Trivs inte i lägenheten sådär mycket som jag hade hoppats. Den känns tom och opersonlig och visst kan det ha något att göra med att vi faktiskt inte bott där en vecka. Det är rörigt och opersonligt. Trots två doftljus. Det känns bara inte bra. Boven till detta kallar jag vita väggar. Inte min melodi. Hatar vitt.

Hela flytten har tagit mer energi och tid än jag räknat med. Således är jag inte alls där jag tänkt vara i jobbsökande. Det stressar, såklart. För mig stressar det. Han klippan är lugnet själv och stöttar alltid. Jag känner lite som jag hamnat på fel spår men resa har gått så långt att det inte går att vända och byta till rätt spår. Och så är det väl antar jag. Man måste arbeta med dagens förutsättningar. Kan ju inte göra så mycket åt allt annat som hänt i livet.

Nä. Grubblerierna är många denna natt. Och som alltid då saknar jag mina föräldrar.

Inflyttningslista

Vi börjar bo in oss och börjar känna efter vad som saknas och vad vi skulle vilja ändra. Det blir inte inflyttningsfest än på ett tag men skulle vi ha en nu så är detta några av sakerna vi skulle önska oss.

En Stuva bänk med förvaring gärna ihop monterad skulle vi bli väldigt glada för och evigt tacksam för den/de som levererar en sådan helt utan bruna platta förpackningar.

En eller två Skogsolvon kuddar som är fasta skulle göra sängen lite mysigare.

En kaktus (okej, det är mest jag som vill ha den).

Krukor såsom två mörkgrå mini Cloudy

… och en gul Copenhagen kruka från Bergs Potter

Ytligare en förvaringsmöbel står på önskelista, nämligen Granits geniala sittpuff.

Sist men inte minst, skulle vi önska oss värmeljus och stearinljus från Liljeholmens. Jag försöker så gott jag kan att plastbanta hemmet och försöker undvika produkter med palmolja.

Första natten

Så hände de äntligen! Vi sov en natt i vår nya mini-lägenhet och vaknade upp till en soliga och kylig dag. Jag kan konstatera att jag har mycket saker. Jag skäms inte ett dugg för det för det är alla alla saker som skänker glädje. Däremot så skäms jag lite över röran som det skapar när två bohag blir ett mini hem. Det är inte för evigt och vi ska flytta till något större men tro mig, det blir inte imorgon. Jäklar vad jobbigt det är att flytta. Tack snälla K för att vi fick bo hos dig tills vi hade säng och lite golvyta att röra oss på.

Överlag är vi ganska nöjda. Jag är inte nöjd med sovrummet. Sängen med en bredd på 160 är egentligen för stor för rummet. Just nu känns det tomt och opersonligt. Inte alls min melodi. Kanske hjälper det när vi fått upp lite tavlor. Jag hoppas det löser sig. Vi saknar även ett skrivbord och plats för ett skrivbord så det behöver vi fundera lite på. Men nu, nu ska vi njuta av vår första fredag i vårt nya hem.

Køben!

Vilken helg! Jag har så fantastiska vänner som inte bara är mina vänner men som även blir varandras kompisar. Uppskattar och älskar det så mycket. Sedan är dom helt knäppa och hysteriska. Bäst är dom!

Bjuder på ett hett flyttips också: rym till Köpenhamn med sambo och kompisar och nämn inte flytt en enda gång. Gör susen för allt!

Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑