G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Författare: happy (sida 1 av 49)

Samtal pågår

Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.

Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!

Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…

Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.

Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.

Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?

Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.

Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.

Konstvandring

Under påskhelgen kidnappade jag Natalia på en roadtrip. Hon har levt, andats och knarkat flyttlass alldeles för länge och jag kände att en paus från såväl det som sambon skulle vara en perfekt påskutflykt. Efter lite beslutsångest vilken konstrunda vi skulle delta på löste vi det logistiska och jag plockade upp henne på tågstationen i Uddevalla. Vi började med ett stopp på Två Fröknar där vi laddade batterierna med go’kaffe och något ätbart. Jag smakade på deras lime mynta cheesecake med chokladpajskal – så himla god!

Vi strosade självklart igenom deras mysiga butik innan vi åkte mot Ellös och stop nummer 1. På väg dit gjorde vi en spontan avstickare till Kungsviken och konstnären Barbro som målade vackra akvareller med västkustmotiv.

Och i Hälleviksstrand hittade vi parkering vid en vacker och annorlunda kyrka…

…och en kort promenad senare hittade vi magiska lasyrer hos keramiker Hanna Järlehed Hyving. Med oss från Hann följde det små vita skålar, eller förvaringskärl, mina ska få organisera bomullspads och tops i badrummet!

I en liten stuga intill hittade vi hennes pappa som gjorde utsökta detaljerade skåp i vackra träslag. Fina hantverk och vackra ting, men svårplacerade i gemene hem enades vi om.

Sista stoppet på rundan blev utanför Henån, där vi besökte en konstnärsateljé som samlade många olika hantverk. Här var det lera, gips, tavlor och mobiler. Natalia förälskade sig i lerfigurer som var avbildningar av en övning i kroki – de var dock inte till salu så vi tittade på hennes annorlunda samling konst och förundrades över bredden innan vi hoppade in i bilen och for hemåt.

Konstvandring var en ny upplevelse för oss båda och visst sjutton gillade vi det, men det hade underlättat om konstnärsateljéerna som deltog hade varit bättre sorterade på kartan. De hade kunnat guida lite mer i konstform, rekommenderade turer osv. som det var nu fick man gissa, gå på känn eller vara väl förberedd. Vi lärde oss massor, och nästa år har vi lite mer koll på vad vi vill och vad man hinner!!

🐣 Glad påsk 🐥

Jag sitter i solen och njuter, så länge man håller sig borta från vinden är det riktigt skönt nu frampå eftermiddagen. Det verkar som att min helg ska kunna landa i en bra blandning av familjer, vänner, träning, god mat och sol på näsan.

Långfredagen inleddes precis som skärtorsdagen avrundades med en tur i skogen. Solen sken och jag älskar hur fler och fler stigar blir tillgängliga nu när snön och isen börjar smälta.

Frampå eftermiddagen tittade T förbi, efter löften om att inte vara arg på honom, hans skärtorsdag hade varit allt annat än harmonisk och han laddade inte för en bättre fortsättning på påsken. Vi pratade, kramades och myste någon timma innan han åkte till huset igen. Planen är att ses på måndag igen, för lite påsk-grill. Sen hittade jag en påskpresent till Natalia som kanske var att pusha hennes fågelfobi ett steg för långt… men de var så fina! Hoppas att hon gillar dem…

Imorse tog jag bilen till min syster. Jag kom lagom till en lekplatspromenad, som efterföljdes av en korvlunch i uterummet och en promenad i solen. Vi har hunnit äta påsktårta och dricka irish coffey (okej, jag drack Kaffe Karlsson eftersom jag verkligen ogillar whiskey).

Nu ska jag återgå till att njuta innan vårt knytkalas ska dukas fram.

Bröllopssommar!

I sommar ska jag fira kärleken. Ja, det är ju lite si och så med statusen på min kärlek. Eller jag har ju mycket kärlek att dela med mig av, men objektet för min kärlek är ju lite tveksam till om han vill ta del av den. STRUNTSAMMA! Det var inte min kärlek jag skulle skriva om, det var mina kompisars kärlek. För just den här sommaren verkar vara sommaren det händer. Jag är inbjuden på tre bröllop och en bröllopsfest. Det är vänner och en släkting, ingen som är yngre än 35+ och de har inte varit gifta tidigare.

Helt galet. Det fick mig att fundera på om 40 är det nya 30 när det kommer till bröllop och giftermål? Är vi xennials sådan att innan vi gifter oss ska allt annat vara fixat? Vi ska ha hängslen och livrem och garantier på att det håller INNAN vi säger ja, oavsett om det är framför prästen i kyrkan eller en vigselförrättare i rådhuset/annan lokal. Jag hittade en artikel här där grafen nedan finns – och visst är det så att det ser ut som vi “xennials” är mindre bnägna att binda oss än generationen före oss?

Tillbaks till ämnet, bröllop! Det ska firas i Östersund, hembygden, på västkusten och i Canada. Det ska bli extremt häftigt och roligt, att få delta i så många olika festligheter och firanden. Träffa nya och gamla vänner och klä upp sig. Ja, ser fram emot att lösa klänningsmysterierna!!

En nygammal hobby!

Jag har i åratal närt en önskan efter längdskidor. Sen jag skaffade bil för ett par år sedan såg jag plötsligt möjligheten i att ta mig till skidspår utanför stan och i närheten, sen har liksom längtan aldrig övergått i faktisk handling. Den främsta anledningen är nog priset, det är en dyr hobby att skaffa. Själva åkandet är inte speciellt dyrt – men att köpa längdskidutrustning är ingen billig affär. Så i år, när jag vid flera tillfällen suttit och tittat på skidtävlingar på TV, följt OS via sociala media och hört kollegor och vänner som hittat fina skidspår runt om i länet så har denna skidlängtan övergått till faktisk handling. Veckan innan Vasaloppet började jag mer seriöst googla skidutrustning och längdskidpaket och jag besökte sportbutiker som informerade mig om att deras lager av skidor skickats norrut där säsongen är längre.

Till sist hittade jag skistart.com där jag lyckades plocka ihop ett paket av längdskidor, pjäxor, stavar och bindningar. Priset gjorde sved lite, så jag lämnade ordern utan att klicka på beställ för att fundera genom det lite. Men i samband med att jag satt och tittade på Johanna Ojala och Brita Zackari kämpa sig fram sista milen på Vasaloppet tryckte jag på beställ knappen. Nästa dag ringde man mig från skidverkstan och ställde lite kontrollfrågor och under torsdagen levererades paketet hos mina föräldrar.

Premiärhelgen lyckades jag åka 25km och förra helgen provade jag två olika spår på västkusten och fick ihop ytterligare 20km. Fördelen med skidåkning i mars är vårsolen – nackdelen är isiga spår (om det finns spår).  Nu har det varit för många varma och regniga dagar för att det ska kunna erbjudas bra skidåkning så här långt söderut, men jag känner mig redan lite mer pepp på att det kommer en vinter i höst igen.

Privat leasing

När det blev klart att jag kunde hämta ut min Volvo tog jag kontakt med Fiat centret i stan för att förstå vad som krävdes för att återlämna min provatleasade pärla. Jag hade försökt få lite information mailledes medans jag var i Indien men misslyckats, så den här gången försökte jag via telefon. Tjugo minuter senare stod jag helt chockad och utskälld för att jag försökt förstå vad som krävdes i samband med en återlämning. Vad innebar en återlämningsservice, när gjordes det, hur bokades det mm. Jag blev UTSKÄLLD för att jag försökte göra rätt för mig och ingen information hade delats från bilförsäljaren. Jag stod och stirrade på min telefon och gick in i ett jobbmöte lätt skärrad. En halvtimma senare hade jag två missade samtal från en försäljare som bad om ursäkt med ord, men fortfarande med en otrevlig ton.

Jag skulle återkomma under fredagen så skulle han förbereda förslag på servicetider, men han det hade han inte hunnit. Så han lovade att ringa mig i början av veckan därpå. När jag under onsdagen inte hört något från honom mailade jag på nytt och frågade. Den här gången lyckades vi boka in service och återlämning av bilen endag kl11:40 med mig skulle jag ha vinterhjul (hehe sommarhjulen menar du, inget skratt) och bilen skulle vara tvättad på såväl utsida som insida.

Så bar det av, jag kom lite tidigt och tog försäljaren med förvåning. “Jag borde ha fått ett sms” säger han i en rätt otrevlig ton. Jag försökte ta på mig skulden att jag kanske var där på fel dag, men han klagade på systemet tog bilnyckeln och gick för att köra bilen till serviceverkstan. Han bar mig sitta ner, det skulle ta 45 minuter. 1h och 15 minuter senare vågade jag mig bort till honom för att kolla status, han tittar först förvånat och sen argt på mig när jag frågade om han visste status. Innan han konstaterade hur lång tid som gått. Efter ett kort besök i verkstan förmedlar han att det tar 20 minuter till, för de har haft problem med systemen. Så jag meddelade att jag får avboka något möte men sätter mig ner för att vänta.

Så 1h 40 minuter efter ankomst är min bil färdig. Servicekillarna har hittat en stor buckla bak på höger (visade sig vara en liten touch), ett litet stenskott och att motorn läckte glykol – men rapporten var ju inte färdig men det gjorde ju inget jag skulle ju inte lämna tillbaks bilen idag! Ehm jo, det var ju det vi gjort upp mumlade jag. Återlämningsbesiktning och återlämning. “Ja, men hur ska du ta dig härifrån då?” frågar han i otrevlig ton. Jo men jag har ju en bil ståendes här, så att jag kan åka till kontoret svarade jag.

Så nu går det helt plötsligt att maila mig serviceprotokollet och han behöver bara min mail och mitt telefonnummer. Jag åker därifrån med en stark känsla att jag nog suttit där i onödan och hade försäljaren bara bemödat sig med att uppdatera sig på mitt ärende hade jag kunnat lämna bilen och sen åka. För det andra, kommer jag aldrig igen kommer använda mig av den bilfirman. Fy sjutton för dålig service och besk eftersmak!

Nu väntar jag på serviceprotokollet och förväntar mig inget annat än en stor fet nota som grädde på moset. MIn käsnla just nu är att jag helst av allt vill krypa ner under skrivbordet och gråta en skvätt. Jag har en gång för alla fått bekräftat att jag ska inte ha med bilar att göra.

Ett måndagsexemplar?

Som Natalia skrev här har jag nu fått hämta ut min alldeles nya bil. En Volvo XC40 som liksom förgyllde vardagen lite. Jag lade beställningen i mitten av oktober och  tyckte att jag väntat tillräckligt länge i mitten av mars. Så jag drog iväg ett mail till kontoansvariga och fick till svar att jag kunde hämta ut bilen senare samma vecka. Rättare sagt en fredag förmiddag.

Så kom fredagen. T körde mig till Volvo-handlaren och deltog i genomgången av all den avancerade teknik som det innebär att få en ny och utrustad bil idagsläget. Så efter genomgång av funktion x, y och z var det dags att brumma iväg. Jag körde ut från parkeringen så började en varningslampa för batteriet lysa – jag svängde runt och gick in och frågade om det var “normalt”. Säljaren förklarade det med att det kan ha varit för att vi stått och demat den och att han tittat en del på morgonen innan jag kom eftersom det var deras första XC40. Så jag satt mig bakom ratten igen och körde iväg, kom 100m längre sen kom ett varningsmeddelande att batteriet inte laddades. Jag svängde runt igen och gick in till säljaren. Nu kände jag mig som arketypen av en kvinnlig dum, blondin utan bilvett. Han blev lite fundersam och vi körde till bilverkstan vägg i vägg. Verkstadschefen blir med ut till bilen, pillar på lite kablar i motorhuven och funderar. Men han ger mig klartecken att köra ner till huset och hämta mina väskor, sen skulle jag ringa honom innan jag påbörjade min 35mila resa till hembygden.

Jag satte mig bakom ratten för tredje gången och körde iväg. Efter ett par hundra meter kom batteri-felmeddelandet tillbaks, sen dök det i rask takt upp fyra nya felmeddelanden om nedsatt parkeringsassistans, nedsatt servofunktion, nedsatt funktion i växelspaken och till sist nedsatt bromsfunktion. Nu hade jag fått kalla kårar och bestämt mig för att köra av på första bästa avfart, väl där hittade jag en liten väg där jag stannade. Bilen dog. Så Volvo on Call knappen fungerade inte, jag hittade ett telefonnummer och ringde. På tredje försöket fick jag tag i Volvo Assistans som meddelade att bilen inte var påställd än (konstigt, den hade inte ens varit min i en halvtimma!!??!) Jag fick snällt sitta och vänta och fick under de fyrtio minuter det tog innan bärgaren kom flertalet frågor och kommentarer om att jag stod olämpligt till. Och ja, det gjorde jag men det var ändå inte mitt på motorvägen…

Så jag var inom kort tillbaks hos Volvo-försäljaren, fick ut en hyrbil och lämnade min pärla. Här var min energi helt slut och jag började storgråta. T försåg mig med pizza och kramar så snart jag kom till huset och sen bar det av mot hembydgen. En vecka senare var problemet fixat, en från fabrik felmonterad säkringsbox gjorde att batteriet inte laddades och de var tvugna att byta ut hela mackapären.

 

I’m back!

Hej där, förlåt att min blogginspiration dog. Den dog helt i samband med att februari tog slut och jag fortsatte livet in i ovissheten. Det känns delvis som ett stort misslyckande att acceptera att leva sitt liv halvdant. Hade jag varit singel hade jag gått på dejter och sökt kärleken igen, men nu befinner jag mig i ingenmansland där jag vill vara med en man som bara har ork att träffa mig då och då.

Just idag är ingen bra dag. Jag flippade på honom igår och jag  får idag skäll av Natalia för att jag är så usel på att vara arg och markera. Att jag försnabbt ber om ursäkt och ber om ursäkt för att jag finns och ställer  krav. Livets balansgång är inte min grej helt enkelt. Jag mår fysiskt dåligt när jag ställer krav som jag inte  tycker att jag har rätt till (tid, kärlek, omsorg) på bekostnad av hans välmående.

Men jag är tillbaks, och jag hoppas att ni inte alla har försvunnit. Kanske ska försöka ge er en uppdatering av vad som hänt under månaden som gått. Hej och hå – nu kör vi!

Restaurangtips: Natur

Igår var jag med min partner in crime Gourmet-Jörgen (mer om honom här) på Restaurang Natur här i staden. Vi skulle egentligen ha gått till en vinbar, men eftersom det var måndag höll de stängt och vi bokade i sista minut in oss på Natur och oj vad de levererade.

Restaurangen ligger på en avstickare från Avenyn och när jag klev in genom dörren möttes jag av en värme, både vad det gäller temperatur (älskar restauranger där jag slipper sitta och frysa) och känsla, lokalen utstrålar en välkomnande och mysig atmosfär.

Jörgen var redan på plats och satt med ett glas vin, och jag fick snabbt service och ett glas vin stod framför mig inom tre minuter. Vi fick oss tilldelad varsin meny och fick information om att kvällens specialare var lammbog från en närliggande gård, serverat med potatis och vitlökskräm och en rödvinssås. Jag dregglade lätt när jag läste menyn och hade svårt att välja bland det goda som erbjöds men jag gjorde mitt val.

Först ut var en rätt med betor, sen åt jag lamm och så avslutade vi med ost. Timmarna snurrade förbi i ett raskt tempo vi åt god mat, drack goda spännande naturviner och pratade oss helt tomma. Jag gick från Natur med en härlig känsla av att jag vill komma tillbaks. De har verkligen potential att bli en ny favoritrestaurang och jag har en rekommendation. Gå Dit!

Gå dit med vänner, på en romantisk middag, på vardagslyx en måndag eller med ett större sällskap. Natur förtjänar ett besök och du förtjänar att gå dit!

Ett charmigt budskap på en vägg nära dig!

På besök i Jaibeemanager

I denna mångmiljonstad i Indien där vi har vårt kontor har jag många gånger reflekterat över skillnaderna mellan “teknikkvarteret” där vi har våra kontor och stora delar av staden utanför. Eftersom jag numer har anställda på kontoret här kände jag att det är dags att skrapa lite mer på ytan och försöka förstå lite mer vilka förutsättningar som mina anställda kommer ifrån, så inför denna resa bokade  jag en Culture walk.

En tre timmars upplevelse guidning med information om var, vad, varför och hur Indien utvecklats och blivit vad det idag är. Det sista stoppet var i slumkvarteren i Jaibeemanager, precis bredvid tågrälsen in till staden. Tåg åkte förbi 6-8 gånger per dygn men med ökad frekvens. Bara häromveckan hade en man dött då han på morgonkvisten gått ut för att pinka och ett tåg kommit farande.

I området bor ca 500 personer i små skjul byggda av plåt, enklare byggmaterial men även mer bestående sådana. Problemet är att dessa bostäder när som helst kan rivas, utan förvarning då de är byggda utan avlopp och rinnande vatten på ett område där de inte har tillåtelse att bygga. Väl på plats i området ringde vår guide en lokal kvinna som kom för att visa oss hemmen till två kvinnor och deras familjer. Det första hemmet låg en trappa upp i en byggnad, trappan upp var extremt smal, knappt axelbred och väl uppe för trappan befann vi oss i ett minimalt rum där det fanns en väggfast brits, lite golvutrymme och en skrubb som de kallade kök. Den totala golvytan var mindre än vårt minsta badrum i huset. Totalt kanske 2*3m och utan både dörr och fönster. På denna minimala yta bodde en familj med föräldrar och fyra barn.

I de två närliggande kåkstäderna finns en offentlig toalettbyggnar. Det kostar 5 rupier per gång du behöver nyttja toaletterna och med tanke på deras kosthållning och generella hälsonivå förstår jag om det måste kännas som om magen exploderar då de endast har råd att gå till faciliteterna en gång per dag. Vatten kommer via tankbilar två gånger i veckan till området. Då måste alla familjer gå till tankbilen med ämbar för att hämta vatten att fylla upp de egna tunnorna. Så trots denna brist på vatten upplevde jag att de kvinnor vi träffade var rena och hela, väldigt fascinerande när varje droppe vatten värderas innan den används.

Det andra hemmet vi besökte var ett plåtskjul. Detta plåtskjul var ett hem för en kvinna och hennes tre barn, då mannen hade lämnat familjen för en ny kvinna för en tid sedan. Plåtskjulet var rörigt, det såg ut som skjul mest gör. Olika saker i högar till höger och vänster. Kvinnorna i båda familjerna jobbade som hembiträden i familjer och tjänar 2000 rupier i månaden (ca 200kr). Problemet med att jobba i andra människors hem i ett land som Indien är att det saknas respekt mot människor som inte tillhör rätt kast eller rätt folkslag och de blir behandlade där efter.

För att stärka de utsatta kvinnorna i kåkstaden har ett gäng fruar till expatriater gått in för att stötta. De har samlat in pengar till att bygga en samlingslokal där kvinnorna kan träffas och hantverka. De tillverkar väskor av återvunna kartonger av festis storlek. De tvättar, klipps sönder och flätas samman. Dessa väskor säljer kvinnorna sen via sina kontakter utanför och tupperware liknande partys. Fruarna erbjuder hjälp men inte utan arbetsinsats och väskorna säljs och pengarna går direkt till den kvinnan som tillverkat den.

Det var en känslostorm att vara i Jaibeemanager. Att komma dit och titta på kvinnor som fötts in i denna misär. Att jag, född i ett rikt, europeiskt land med gratis skolgång och satsande föräldrar på tjänsteresa i detta land är på gränsen till vad jag klarade av. Denna helt absurda form av voyeurism. Jag försökte förklara min känslostorm för vår guide Kaverei som tröstade med att sen vi “europeer” upptäckt slummen i staden har de fått det många gånger bättre.

Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑