G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Author: happy (page 1 of 37)

Mot målvikten

Det kanske är någon där ute som är nyfiken på hur det går med min 16:8 metod? Ja, men tack som frågar, det går faktiskt väldigt bra! Det är ju nu två månader sen jag drog igång testerna och på den tiden har jag gjort avvikelser för skidresa (då måste jag äta frukost), någon utekväll när det intagits lite föda frampå småtimmarna och sen faktiskt en lördag för någon vecka sen när jag var tvungen att äta frukost för att inte hugga huvudet av mr T.

I övrigt kör jag faktiskt på, både med 16:8 och med Lifesum. Eftersom min träning varit begränsad till styrketräning (som jag tyvärr) tycker rejält illa om och rehab träning har jag inte kunnat boosta förbränningen som önskat. Inte ens korta promenader har ju varit tillåtet förrän den sista veckan.

Sen har det varit en period med mycket god mat, en del vin och frekvent intag av lösgodis – så jag hade verkligen inga höga förhoppningar när jag klev upp på vågen i går efter att ha undvikit den i säkert två veckor. Så jag var osäker på om jag skulle tro på vågen i måndags, men igår förstärktes trenden och när vågen även idag efter tre konsekutiva försöka visade på -3,4kg så känns målvikten på -5kg inte så långt bort.

Och ja, jag har provat mina klänningar som hängt lite på undantag ett par månader och de passar nu igen! Så när sommargarderoben nu plockas upp från förvaringen så ges mycket större möjligheter 🙂

 

Bon voyage!

Så har dagen kommit när min bästa vän sticker på långresa, det känns lite tufft. Det känns lite som att jag tappar en del av mig själv, en tokig, rolig, stöttande och fantastisk kroppsdel som försvinner lite längre bort. Självklart är jag jättepepp på att Natalia vågar ta det här stora steget och jag förstår ångesten som hon skriver om här.

Så istället för att vara lite depp och sorgsen tänker jag vända det här till något skoj och roligt! Det är ju värsta chansen för Natalia och jag önskar nog ingen person med framgång och lycka än vad jag tycker att hon förtjänar. Vi träffades i ett gemensamt mörker och har de sista tre åren både gråtit och skrattat ihop, jag tänker inte tappa bort henne bara för att hon sticker till Island, men jag hoppas så klart att de landar i Oslo inom kort. Oslo känns ju närmre, mer tillgängligt och har ett språk man med lite vilja kan förstå 😉

 

 

Superkinkig

Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.

Klädkoder

På lördag ska jag på en tillställning där klädkoden är mörk kostym/aftonklänning. Det finns ingen formell klädkod som heter så, men arrangören har skickat ut en länk till en självutnämnd stilexpert som skriver så här:

Utformning och färg

Smokingklänning eller aftonklänningen består av en kjol och jacka eller annan överdel.

Vid Smoking kan du välja mellan klänning/kjol eller festlig byxdress.

En smokingklänning ska inte vara lika festlig i sin utformning som en frackklänning.

En lång smokingklänning blir finare, just genom sin längd – ankellång.

Klänningen ska om den är lång vara lagom urringad och då får den gärna vara försedd med en ärm. Det kan även vara lång ärm, men bör då vara i ett enklare material.

Då kan den inte förväxlas med frackklänning.

Valet av din smokingklädsel beror på vilken typ av fest du skall gå på.

Är det en stor smokingfest med dans då tar du på dig en finare klänning eller byxa.

Färger är samma som vid frackklänning.

Finare material som siden, sammet eller crepé.

Genom en mindre urringning och den lång ärmen sjunker nivån.

Om du väljer en kortare klänning, men den ska inte vara över knäet, så kan du låta den bli mer urringad.

Vill du ha en mer glittrig och bararmad variant, så väljer du också en kortare modell (vilket betyder en kortare klänning, knäkort, inte kortkort som täcker knäet).

Därmed blir den inte lik en frackklänning.

Ehm jag blev mer förvirrad än upplyst av den texten, men summerar i min hjärna det till en långklänning, gärna inte för urringad om den är lång och inte för fint material (men inte heller bomull). Sen fick jag och T i veckan inbjudan på bröllop i september, det skulle vara väldigt praktiskt om jag kunde använda samma klänning…

Så, jag har sökt, sökt och sökt och hittat två favoriter. En ljusblå (funkar inte så bra i september) och en dimgrön (bättre va, med andra accessoarer?) 


Sen kommer jag behöva höga klackar om jag inte ska snubbla på klänningskanten, vilket är ytterligare ett plus för den gröna – den skulle jag kunna lägga upp. Vad säger ni, är jag rätt ute vad det gäller klädkoden? Och vilken är er favorit?

(Och nuhålöer jag tummar och tår att båda klänningarna hinner levereras innan helgen kommer!)

Vilken seger!!!

 Har nu blivit utskriven från min sjukgymnast. Fina, härliga Sofia. Hon berättade idag att hon också är bonusmamma, till en liten sexårig pojke. Hennes egna barn är vuxna,  har flyttat hemifrån för studier stora. Vi utbytte lite erfarenheter och gav varandra stöd. Hon är en magiskt fin kvinna kommer att sakna våra möten.

Jag är väldigt glad, för jag har lyckats med en (för mig) stor utmaning. Jag har småpratat och hängt i tre timmar med Mr Ts fru. Eller exfru, men det är fortfarande fru… tillhör inte den här historien. Vi har med gemensamma energiansamlingar uppfört och betett oss i ett och samma hem (vårt) under paketöppning, tapasmiddag och efterrätt. Vi småpratade, skrattade och försökte ha en så trevlig stund som vuxna med endast fyra gemensamma nämnare. Ja, det är klart att jag efteråt råkade fokusera på det som gjorde ont och skavde. Men efter att ha sovit på saken känns det bättre, det var inte perfekt – men en perfekt första gång!

Nylonstrumpbyxor

Fascinationen hos Fnatte och Tjatte över nylonstrumpbyxor är obeskrivlig. Min jobbklädsel är oftast klänning med nylonstrumpbyxor och en kofta eller kavaj. När våren gjorde antåg gick jag från mörkblåa, gråa och svarta strumpbyxor till hudfärgade och de två yngre familjemedlemmarna är otroligt fascinerade över detta. De tycker inte att strumpbyxorna syns, bara att benen ser extra glansiga ut. Söta reflektioner om att det endas syns för att det ser ut som jag har simhud mellan tårna, de tycker de är halkiga att känna på osv. Otroligt hur ett klädesplagg som för mig är vardag, kan vara så spännande för någon annan!

Födelsedagsmånad

Jag vet inte om det beror på att båda föräldrarna själva är vårbarn som de var så extremt förtjusta i att producera fler majbarn, men i min nya familj fyller samtliga inom 40 dagar med början i söndags.

Vi smygstartade firandet redan i fredags, med vuxenfirande. Det var en strålande försommarkväll men vi smög in på en mysig restaurang som heter Bon och som erbjuder en härlig stämning oavsett kväll på året. Vi började kvällen med deras söta, ekologiska prosecco innan vi smög in på en charktallrik. Vi åt varsin smarrig huvudrätt och avslutade med en osttallrik. Det var härligt att komma ut, byta miljö och bara prata vuxenprat. Inga små öron som tjuvlyssnade, ingen telefon som surrade eller dator som pockade på uppmärksamhet – bara tid för att prata.

I söndags hade vi födelsedagsfirande nummer 2, där vi delade ut paket och sjöng. Firade med grillmiddag och hyllade mannen i familjen. Så idag var det dags för Fnatte, mellankillen, som idag fyller 11. Det är fortfarande aningens oklart, men jag tror att jag ikväll kommer att äta middag med barnens mamma. Första tillfället som vi vistas i samma lokal någonsin. Mr T är så stressad att han har inte ens förstått att det är en stor grej för mig, beslut har inte ens fattats kring om det blir på restaurang eller hemma hos oss.Så himla stabilt för någon med min kontrollerande personlighet…

 

Är det mitt fel?

Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.

Jag börjar bli gammal

Jag har så mycket tankar som snurrar och så lite utrymme för att bli av med den frustration som byggs upp. Allra helst skulle jag vilja bege mig ut i skogen och springa bort det. Låta tankarna snurra och ge utrymme för att bli ordentligt trött, grotta ner mig i funderingar och kunna släppa dem. Inse att jag inte kan förändra situationer, kan inte hjälpa alla osv. Tyvärr får jag inte springa. Jag får knappt gå enligt sjukgymnasten, så jag kan inte ens njuta av allt underbart vårväder med fågelkvitter genom att strosa runt på måfå en stund.

För snart tre månader sen började jag få ont i höften, ni kanske minns? Tror att jag nämnt det tidigare… det påverkade min löpning så klart. Jag minns ett tillfälle när jag stod på gymmet och skulle springa intervallet, taggad och peppad. Efter uppvärmningen fick jag ge upp, hela området vid min högra höft protesterade och gjorde ont. Jag försökte självmedicinera med inflammationshämmande och vila. Vila från löpningen då, inte promenader. Det blev bättre och jag provade att springa igen – såklart med efterföljande smärtor. Värst var det att gå in och ur bilen, att sova på höften och att springa/gå. Jag kunde absolut inte utföra strechövningar som annars rekommenderas i samband med löparknä, då gjorde det så ont att jag började gråta.

Efter alldeles för lång tid kontaktade jag vårdcentralen och fick en tid hos en sjukgymnast. Mitt allra första besök hos en sjukgymnast och shit vilket resultat! Hon mätte, klämde, tryckte, strechade mina muskler och kände på motstånd i olika rörelser. Sen gav hon mig bindvävsmassage så jag trodde jag skulle börja gråta av smärta – men när jag reste mig upp på britsen var smärtan borta. Borta! Det snurrade i huvudet och jag var helt slut resten av dagen, men sen dess har höften mått mycket bättre. Tydligen är det muskeln tensor som protesterar. Mot asfalt, mot ett kortare högerben (0,5cm) mot stress som satt sig i höften och säkert andra saker.

Efter en veckas vila och att ha bott i joggingskor är jag nu inne i fas två, rehabövningar. Såååå tråkigt, men jag kämpar med att göra dem dagligen. Allt för att få börja promenera och springa igen. Som jag längtar.

Glad Valborg!

Ibland blir det slut på ord. Jag känner att jag upprepar mig själv. Jag skulle vilja klaga över situationen på jobbet och de manliga psykopater som jag tyvärr har oturen att jobba med (läs: rapportera till). Jag skulle vilja klaga på min situation hemma och hur Mr T ännu inte kontaktat en terapeut eller psykolog. Men det har ni också läst om. Hur jag fått utbrott och varit arg över Mr Ts oförmåga att avsluta äktenskapet med sin fru, 9 månader efter att ansökningshandlingarna skickades in och 18 månader sedan vår första dejt. Eller hur jag skulle vilja klaga på min syster oförmåga att besöka oss i vår “nya” hem, hur jag och minstingen röjt i trädgården idag och grillat i kvällssolen. Men allt det har jag redan skrivit om, så ikväll blir det vara ett god natt. Och glad Valborg, låt oss hoppas på en glad, varm och lyckosam maj. Kärlek till er alla!

Older posts

© 2017 G i r l y t a l k

Theme by Anders NorenUp ↑