G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Author: happy (page 1 of 43)

Trött och sliten

Sitter på ett flyg sådär någonstans två timmar från Tokyo och tycker livet är lite tungt. Det här är min vanliga, trötthetskänsla. Jag blir känsligare, sårbarare och lite blödig. Så ville bara skriva av mig lite. Jag vet att det hår inte är en rättvisande bild av verkligheten. Tre timmars sömn på ett trångt och jäkligt kallt flygplan gör det här med mig. Saker jag älskar med Mr T just nu

  • Att jag fått låna hans noice reductionhörlurar, gör flygresorna så mycket behagligare och filmupplevelserna bättre!
  • Att han gett mig ett bonus kort som ger mig access till lounger. Oj så mycket behagligare väntetiden på flygplatserna blir.

Jahapp det var allt, ska försöka fokusera på film nummer tre nu, innan det blir dags för landning, visumkö och transport till hotellet innan jag träffar mina kollegor.

Ett tillägg, jag uppskattar att jag inte är hemma. Där har de ironiskt nog fått magsjuka 😝

Några snapshots från veckan

Sett från bilresorna till och från jobbet, för tredje resan i rad. Dessa usla presenning hem där barn leker i refugen på en stor genomfartsled.

En man ovan och kvinnorna nedan är klädda som den lite enklare befolkningen. Med det har jag inte sagt att de är fattiga – långt därifrån.

Från ett möte på jobbet. Älskar att de indiska kvinnorna fortfarande vår traditionella kläder!

Tack ❤️

Vilken dag! Nu står resväskan packad en trappa upp. Det enda som saknas är en sminkväska och en necessär. I morgonbitti kommer taxin tidigt för att köra mig till flyget. T har just krupit upp i säng och jag har slagit över till “Så mycket bättre”. Den här dagen har varit… underbar!

Jag vaknade när T smög ut genom ytterdörren för att ta en morgonjogg. En morgonpuss och varsitt träningspass senare tog vi oss in till stan och en promenad med avslutande lunch. Där insåg jag att… T mår bättre. På riktigt. Alltså det går inte att beskriva lyckan i den lunchen. Det var som förr. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vårt härliga samtal, ögonkontakt, hålla handen, god mat och vi var där. Båda två. Tillsammans. Damn. Det var vi. Där.

Tårarna rinner. Jag är lycklig och olycklig, på samma gång.

Lycklig för att T mår bättre, för att han varit här med mig idag. Olycklig för jag vill inte åka imorgon. Nu vill jag vara här med honom. Tillsammans med honom.

Dagen fortsatte med samma genuina känsla. Jag har packat, vi har lagat mat och sett på gemensam tv serie. Nu smög han upp i säng, han vaknade fyra i morse så han behöver de här timmarnas sömn.

I eftermiddags, medans han var i mataffären fifflade jag ber lite hemliga lappar med söta budskap i hans kavajer, på hans laptop, i hans rockficka och shake. Om två veckor är jag hemma igen – det är bra med saknad, eller hur?

En fredagskväll…

Imorgon ska jag packa. Idag hänger jag i soffan. T har redan somnat. Han sov när jag kom från jobbet, så jag lassade in middagen i kylen och efter ett varmt bad kröp jag ner under täcket och väckte honom. Usch vad jag saknar honom når han är borta, samtidigt oj vad jag njuter av min egentid.

Nu har vi myst i soffan med tapas och rödvin. Sett på Vår tid är nu och hängt. Förresten, Vår tid är nu. Se den. Den är historisk, charmig och välspelad. Dessutom inspelad i Göteborg, men förtäckt till Stockholm och så är en av tjejerna från förra årets midsommarfest med och håller i trådarna. 

Så medans jag förmedlar hyresgäst/boende och slötittar på fotbollskväll har T krupit till sängs och snarkar så gott.

Trötter

Jag har blivit trött, riktigt höst-trött och det var med nöd och näppe jag drog mig ut genom dörren och iväg till gymnastikträningen i tisdags. Igår var det på håret att jag ställde in en middag och konsertupplevelse för att det kliade i ögonen och gäspningarna var irriterande många under eftermiddagen. 

Jag tog mig dit, till båda aktiviteterna, och hade två bra kvällar, men det har tagit ut sin rätt och ikväll känns det som att ögonen går i kors. Jag skippar träningen, har  städat lite, tagit ett långt varmt bad och pussat lite på en hemkommen mr T.n

Jag hoppas det bara är lite vanlig trötthet, och att jag inte är på väg att bli sjuk. Självklart tar det mer energi att vara ny på jobbet än att göra sånt man kan utantill. Så jag ser verkligen fram emot helg, vila och besök!

Äppelkaka

Det är söndag och regnet har piskat mot rutorna sen vi vaknade imorse. En tur till mataffären resulterade i två stora pumpor och material till en äppelkaka. Pumpalyktor eller Jack O’Lanterns antar jag att ni vet hur man fixar men den här äppelkakan var så smaskig så det receptet måste jag bara dela med mig av. Ursprunget hittade jag i Aftonbladet här.

Anna Sylvans Äppelkaka

Smält 150 gr smör i kastrull, blanda med 1 1/2 dl socker, låt svalna. Rör i 3 dl mjöl, 2 tsk bakpulver och 1 1/2 dl mjölk.

Grovriv ca 150g mandelmassa och blanda ner i smeten.

Bröa formen, häll i smet, skala och skiva äpplen och tryck i smeten. Ös på med kanel, hackade hasselnötter och pärlsocker.

Grädda i ugnen på 175 grader i ca 30-40 minuter.

#metoo

Ja, den här hashtaggen har verkligen trendat sista veckan och visat är det tragiskt vad flickor, tjejer och kvinnor dagligen utsätts för. Självklart har jag också utsatts. Allt ifrån tafsande på bröst och rumpa i barer och dansgolv till fingrar som hamnat innanför underkläder och glidit in. Sist det hände var på en fest och det var en 45+ man och jag var 35+, och vi satt under en filt och väntade på soluppgången. Det satt vänner bredvid oss i soffan och jag minns att jag frös till is. Vem fan bjöd in honom innanför mina trosor? Jag minns också att jag kröp till säng och var lite orolig att han skulle följa med efter mig in i stugan. Hade jag bjudit ut mig? Varit tillgänglig eller vad sjutton hade jag gjort?

Nu får vi fan sluta tänka så!!! Det är VÅRA kroppar. Ingen har rätt att tafsa på våra kroppar utan att be om lov! Elisabeth Höglund har trampat rejält i klaveret här, och här har Brita Zackari svarat. Jepp min idol Brita. Tack!

Nytt jobb!

Efter virka en månad med dubbeljobb, dvs att jag utförde uppgifter som var ämnade för två helt olika delar av företaget så har jag sedan i måndags lyckats kasta av mig en del av min ryggsäck. Jag är nu “bara” chef, leveransansvarig och ansiktet utåt mot våra kunder. Ja, och så strategiskt ansvarig för en handfull system inom bolaget.

Över gången från projektledare till linjechef kommer bli spännande. Jag har de sista sju åren jobbat med team medlemmar som jag “lånat” från andra delar av företaget, eller utifrån konsultbolag. Det har varit andra chefer som satt deras löner, haft utvecklingssamtal och varit den som “skyddat dem” från överarbete eller konstiga projektledare (mig). Nu är det min roll. Nu ska jag vara den som värnar om och skyddar min personal osv. Det ska bli en jättespännande resa som jag precis har påbörjat.

Vad har jag nu för strategi för att komma på banan? Ja, det här tycker jag är lite trixigt. Det är ju personer som i många år arbetat inom företaget, de är till stor del medelålders, har hittat sin roll och kanske stagnerat lite. De har sina grupper, sina vänner och sina agendor. Vad kan JAG göra? Mitt första mål är att lära känna dem. Jag har bokat in längre möten med dem, helt utan någon annan agenda än att lära känna varandra. Vem är de? Vad vill de ha av mig? Vilket stöd, hjälp, guidning? Jag småpratar med dem, visar intresse för det de gör, deras arbetssituation, får dem att skratta, ser dem och nu har jag även blivit inbjuden till deras fika. Jag är en social varelse och tror att jag genom att bygga en bra relation med dem kan få komma lite närmare, få ett lite större förtroende och ha en öppnare dialog. Låt oss hoppas!

Hur jag ska göra med mina medarbetare i Indien är en annan utmaning. Jag ska dit i mitten av november och träffa dem. Jag ska även med dem ha längre initiala möten, dessutom ska jag anställa en till när jag ändå är på plats så tid ska finnas till intervjuer, sociala middagar med teamet (41 st) så jag känner redan nu att jag inte kommer att hinna med. Så en ny resa har jag redan tänkt mig efter årskiftet – för att finnas där i deras vardag i närmre två veckor. Det tror jag krävs om jag sen ska leda på distans…

Det ska bli en spännande resa och jag hoppas att jag kan bli en bra chef och ledare.

Vinresa i Toscana

I slutet av september var jag och J på vår årliga Italienresa. I år hade vi tagit sikte på Toscana och köpt billiga flygbiljetter in och ut ut Pisa. 

Efter att ha hämtat ut vår lilla Fiat 500 tog vi sikte på Florens där vi spenderade eftermiddag och tidig kväll. Vi strosade runt, tittade på gamla byggnader, den charmiga staden, kände på atmosfären och shoppade handväskor.

Ponte Vecchio, Florens

På kvällen var vi framme vid hotellet i den lilla byn Volterra där vi bokat boende för hela vistelsen. Fredagen spenderade vi delvis på hästryggen, delvis på en vingård där vi åt trerätterslunch och slutligen utforskande den lilla byn San Gimigiano. 

På hästrygg bland vinrankor

Folkvimmel runt den gamla bybrunnen


Lördagsmorgonen vaknade vi som vanligt tidigt och vi hade bestämt oss för att återbesöka en gammal favorit. Två timmars bilresa senare parlerade vi precis utanför stadsmuren till vinpärlan, Montepulciano. I Montepulciano ligger vinkällarna skyddade innanför stadsmurarna och si kan lätt gå från den ena vinkällaren till nästa. Här besökte vi gamla favoriter och provade på lite nytt. Den här byn kan sina viner och fyra flaskor att lagra fick jag med mig därifrån.

Att lagra 5 respektive 10år!


Efter en mycket trevlig utflykt hamnade vi på en solig terass och avnjöt såväl en fantastisk caffe latte som bubblande prosecco. Sen drog vi på oss middagskläder och drog upp till byn för en äkta italiensk middag med anti-pasti, biff med tryffel olja och en god choklad fondant allt serverat med goda lokala viner.

Volterra är det också en gammal by med stadsmur. Den började byggas lång innan Jesus gick i kortbyxor och är nu en het turistmagnet som omnämnd i True Blood serien. Här finns trånga gränder, mysiga torg, en gammal amfiteater och ett museum för etruskerna. En fin by, men inte favoriten bland de besökta byarna… ska du till EN by, är rådet Montepulciano (för vinet) eller San Gimignano (för de många tornen och dramatiska landskapet).

Volterra

Bröllop på västkusten

I mitten av september var vi bjudna på bröllop, T och jag. Ett par, där  brudgummen är en tidigare kollega och vän till mig och hans blivande fru som han funnit på Happy Pancake för ett par år sedan. De hade bjudit in och varit tydliga med att det varit svårt att dra gränsen för hur stort bröllopet skulle vara och det gjorde mig extra glad när inbjudan trillade in. T var nyfiken och tyckte vi skulle tacka ja, fastän han endast träffat paret vid ett tillfälle. Jag blev glad, särskilt med tanke på att han varit så oangelägen om att träffa folk generellt.

Så närmade sig helgen och vi enades om att det bästa vore att bjuda ner Farmor som barnvakt och T erbjöd sig att köra hem efter festen för att vara på plats söndagmorgon. När så helgen närmade sig började T prata om att han inte kunde med att fråga Farmor, hon lät så trött och sliten. Så kvällen före bröllopet klarlades det att jag skulle få gå själv på bröllop och jag krävde att T fick lösa situationen, för jag ville inte gå på bröllop och tänka på alkoholen, för att köra hem mitt i natten på småvägar i en mörk höstnatt. Så T fick boka ett hotellrum åt mig och jag bestämde mig för att åka iväg och ha det riktigt skoj. Jag kände inte NÅGON på bröllopsfesten förutom brudgummen, så jag plockade fram det allra bästa partyhumöret, fick på mig en grön långklänning och snofsade till mig.

Bröllopsfesten började redan vid hotellet, där en ångbåt låg förtöjd vid bryggan. Ett sällskap hade börjats samlas framför den och jag anslöt, började småprata med ett sällskap som huttrade lite bredvid mig och gick på. Väl på båten hittade jag ett nytt sällskap, jag sträckte fram handen presenterade mig och sa som det var – att jag inte kände en enda själ och frågade om jag kunde hänga med dem under båtfärden. Den frasen skulle jag använda vid ett par tillfällen till under kvällen och inte en enda gång gick det fel. Det var inkluderande, varma, glada och sociala människor som pratade, var nyfikna och hade skoj.

 

Båten gjorde en liten tur innan den tjugo minuter senare anlade bryggan invid festlokalen. Båten tömdes och vi hängde av oss i ett kapprum och då såg jag att de hade satsat sina pengar på  helt rätt sak. Ett Liveband! En mysig borgerlig vigsel höll, med efterföljande riskastning, gratulationer, bubbelmingel och mycket god tre rättersmiddag med havstema och underhållning i form av slipade tal. Sen drog festen igång. Mitt lite lätt svårpratade bordssällskap började mjukna och jag hittade glada själar som gärna sällskapade på dansgolvet. Och där röjde vi i tre timmar till musik á la after beach/ski/work.

Efter att nattamaten serverats vid halvtvå tiden var det bara att ta sina ömmande fötter och promenera de ca 3km av dåligt upplyst grusväg och kullerstensgator tillbaks till hotellet. Och jag var själaglad att jag inte låtit Ts bristande intresse eller problem att lösa barnvakt hindra mig. Det är ibland bara SÅ SKOJ att gå på fest där man inte känner någon och bara ta ansvar för att ha så jäkla skoj det går. Med rätt människor, humör och musik går det alldeles utmärkt!

Older posts

© 2017 G i r l y t a l k

Theme by Anders NorenUp ↑