G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Författare: happy (sida 1 av 48)

snart!

Jag har ett inlägg på gång, men dagarna är just nu intensiva – liksom min förkylning har blivit en riktigt “full blown” förkylning med heshet, rinnande/igen svullen näsa, huvudvärk och feber. Så just nu går jag på indisk nässpray, svenska ipren och järnvilja. Snart dags att åka hem till Sverige och då ska jag vila.

Men inlägg kommer. Om mitt besök i Black temple, Cow Village, ett shiva tempel och indisk slum.

Så. Många. Iintryck.

En glimt av charter

Jag har haft en riktigt grym helg. Fredagkvällen innehöll jobbmöten ganska sent, men jag tog de sista två på hotellrummet. Därefter ringde jag upp lite room service och slappade i soffan framför OS rapporteringar. Room servicen är grym, inte farligt dyr och dessutom har de många olika varianter på paneer. Paneer är en indisk variant av keso, men mer i form av en mjuk ost som de använder i grytor eller göra tikka paneer av. Väldigt god!

Lördag morgon vaknade jag med kittlande näsa, så mitt dagliga träningspass blev lite lugnare men ändå 4km på löpbandet. När jag ändå var på gymmet bokade jag in en aroma massage på Spaet. Därefter körde jag på att avnnjuta frukostbuffé i solen och därefter flera timmars poolhäng. Klarblå himmel, lätt svalkande vind och ljudbok – det var inte alls tokigt.

Vid fyra plockade min privata chaufför upp mig och körde mig via en indisk sötsaksbutik till kontoret för att peppa mitt team lite. De jobbade lördag då vi hade saker som skulle produktionssättas och jag var där och hejade på dem lite. Sen tog jag min bil hem och preppade mig för massage. Såååååå skönt. Kvällen avslutades alldeles inoljad och mjuk med en pizza, kall öl och FaceTime med Em.

I söndags fick jag sällskap vid poolen, en kollega anslöt och vi hängde i solen och pratade nästan i munnen på varandra. På eftermiddagen hade vi bokat in chauffören som körde oss till ett indiskt köpcentrum där vi shoppade billiga Levis jeans (japp, har inte haft Levis sen mitten av 90-talet!) och strosade runt i ett extremt högljutt mall.

Ska man nu åka på tjänsteresor är det väldigt grymt när man kan låtsas vara på charter resa under de helger man måste tillbringa på resande fot!

Förra sekelskiftet knackade på…

…och undrade om de kan få tillbaks sina saker. En annan sak som fascinerar med Indien är kontrasterna. Jag tittar ut från mitt femstjärniga hotell med ac, pool och frukostbuffé och ser kvinnor och män som förtjänar sitt uppehälle genom att sälja varor från vagnar som jag inte trodde fanns längre.

De lägger på sina varor på morgonen. Det är meloner, citrusfrukter, nötter eller kokosnötter. Vad de än har staplas det på vagnen.

Ett litet axplock av bilder ifrån dagens tur till kontoret..

En fundering mindre…

Natalia det här är ett inlägg till dig. Jag vet inte om ni märkt, men Natalia är helt bedårande osvenskt förtjust i stora djur, som hästar, älgar och kossor. Här i Indien finns det ju kossor lite överallt, allra mest på gatan gåendes mitt i trafiken eller ätandes på sopor.

Helt plötsligt insåg jag att jag bara ser korna på väg till kontoret på förmiddagen (ja, de börjar sällan före 10 här) och aldrig på kvällen när jag åker hem och det är mörkt ute. Så jag frågade, var är korna på natten. Vi kan väl bara lätt nämna att den indiska staden som jag är i har upp mot 9 miljoner invånare. Alltså en stad med lika många invånare som hela Sverige. Daligen kommer det ut 2000 nya motordrivna fordon på vägarna och de ska trängas på redan fulla gator. Tillbaks till korna. Enligt mina kollegor (som började med att asgarva åt mig) så börjar kossorna dagen med att bli mjölkade i sitt “hem”. Sen släpps de ut för att äta, och eftersom jag hittills inte har noterat speciellt stora gräsytor, buskar med blad eller annat för kor naturlig föda driver de omkring på gatorna och äter folks rester och sopor. Sen när klockan börjar närma sig 17 på kvällen går de hemåt för dagens andra mjölkning och sova i sitt “hem” över natten.

Kollegorna förklarade också att det så klart ser annorlunda ut i de mindre städerna och byarna utanför stan. Där går kossorna inte längre än till en liten bit åkermark eller gräsplätt och äter sig mätt, men här i storstan får de nöja sig med vad som erbjuds. Och heliga som de är aktar trafiken på sig och släpper fram dem där de går i sakta mak.

På tisdag ska jag få gå på “culture walk” här i stan och förhoppnignsvis lära mig mer om Indien, indisk kultur och levnad. Jag är supertaggad!

Jag vet att det är en dag i kalendern som vilken annan dag på året. Jag vet att livet fortsätter, men alla hjärtans dag är en dag som det gör extra ont att inte få något.

Jag är så glad för att både Natalia och Alex fick uppmärksamhet. Jag är glad över alla fina buketter och kärleksfulla middagar jag såg på Instagram, söta meddelanden som delades på Facebook, jag är till och med glad över de överdådiga firanden som delades i andra sociala medier.

Jag är fantastiskt glad över de meddelanden jag fick via sms och mail, men det tar ändå inte bort smärtan i att Mr T skickade mig ett kort och opersonligt meddelande som inte innehöll ett enda känslo-ord. Nej, han ljuger inte för mig. Han förställer sig inte och han ger mig inga falska förhoppningar. Men det hindrar det inte från att göra ont.

Jag vill i alla fall avrunda den 14e februari med ett meddelande till mina vänner där ute. Jag är så glad att ni ingår i min “squad” jag tänker inte släppa taget om er.

Alla ❤️s dag

Ja vad gör man med en dag som denna? Jag befinner mig i Indien och T är tillbaks hemma i Sverige efter en blixtvisit i Tyskland igår. Vi hade en mysig söndagskväll, vi sa hejdå i måndagsmorgon. Han messade igår så någon radiotystnad råder inte. Vi vet inte var vi är, vad han känner eller var vi är på väg – men jag vet ju att jag älskar honom.

Så medans jag åt min frukost här i solen på det femstjärniga hotellet som företaget inkvarterar oss på så försökte jag skicka en hälsning till honom. En neutral, inte pushande men ändå med omtanke. Gissa hur många omskrivningar det tog? Resultatet?

Med hopp och kärlek från andra sidan jorden, hoppas du får en fin alla ❤️s dag.

Han får en present också, men den ligger fortfarande på ett Schenker utlämningsställe. Kanske kan be honom åka och hämta ut det själv 😂

I övrigt fick jag det finaste sms:et i natt av min vän E. Att vara saknad två dagar efter avresa känns ändå i hjärteroten, även om det är en vän och inte kärleken som skriver det.

Och igår (hihi) fick mamma och pappa blomsterbud, en stor fin tulpanbukett från den lokala floristen beställt via Facebook i väntan på att planet skulle lyfta Sverige och betalt i samma situation på Frankfurt. Bra service som i ett nötskal!

Tårar

Jag kom ner till huset igår. Det jag räknade med skulle vara ett tomt hus var fyllt med tre barn och deras pappa var och “hjälper mamma med något”. Jag blev helt ställd eftersom de skulle vara bortresta för att ta adjö av en döende släkting.

Barnen blev minst lika förvånade som jag men vi sa hej och kramades och pratade lite och jag la mig på soffan och tittade på OS. När T kom hem bad jag om ett samtal. Hade han ljugit för mig för att slippa träffas? Eller varför var de inte bortresta? Jag var förvirrad och fundersam.

Det visade sig att T under veckan blivit osams med såväl sin mamma som sin exfru. Han hade precis försökt landa diskussionen med sitt ex och han kunde inte åka till släktingen utan att ha någon att lämna barnen till, sin mamma. Så han hade en tuff dag och haft en väldigt tuff vecka.

Jag frågade om jag fick stanna, tillbringa lördagen och kvällen tillsammans men det skulle bli konstigt för barnen. Sen vet jag inte hur, men på något sätt landade samtalet i det tunga ämnet oss, relationen, framtiden. Han har varken kommit framåt eller bakåt sen i December. Han hade gjort ändringar i december, det hade känts bättre. Sen hade jul och nyårskaoset kommit. Därefter hade jobbet dragit igång återigen med tjänsteresor, extremt hög press och stress. Så nej. Han mår till och med sämre än när vi blev särbos.

Insikten gör ont. Han vet inte vad han vill men eftersom han inte gör någonting för att förbättra sitt eget liv, ge sig en chans att hitta balans och må bra – så kommer det aldrig att bli vi igen som jag vill.

Jag grät igår. Jag grät massor. Jag grät stilla och lugnt. Intensivt. Hejdlöst. Hjärtskärande och snorigt. Tårarna rinner än. För logiken är enkel och oundviklig även för mig.

Jag åkte därifrån och idag åker jag tillbaks och packar för min tjänsteresa. Sen vet jag inte, orkar jag stanna kvar ikväll när de kommer tillbaks från dagsresan? Orkar jag sova under samma tak i samma säng? Det börjar bli slut på hopp.

Lördag

Det är dags för årets första resa. På måndag ska jag iväg till mina kollegor i Indien och det år dags att packa. Så dagens plan är att åka till huset och packa. Dra fram förvaringslådorna med sommarkläder och plocka fram lite lättare kontorskläder, ett par shorts och även en bikini. Det är 25-30 grader till staden jag ska och jag har planerat resan så jag får två nästan fulla arbetsveckor på plats och en helg i solen och värmen.

När jag kommer hem är det inte många dagar kvar av februari och jag hoppas att dagarna i Indien kommer att hålla hjärnan upptagen och fokuserad på annat än analysera.

Helgen började med en AW, mycket bubbel i dubbel bemärkelse. Nu har jag avklarat första OS loppet och första maskinen med tvätt snurrar. En rätt bra lördag med andra ord.

Fundersam?

Igår fick jag ett bekymrat sms med information om att min ex-man ligger  på sjukhus. Enligt hans Facebook status har han efter tre veckors influensa blivit inlagd på sjukhuset förlamad sen slutet av januari!

Relationen till min exman är problematisk. Tyvärr. Efter flera års relation gifte vi oss och skilde oss inom ett år. Jag var så besviken på hans tomma löften om hur han skulle fylla vår relation med tid och energi “snart”. Efter skilsmässan lyckades vi ha en stabil relation i ca ett halvår därefter träffade en ny tjej, en kinesiska. Där gick saker och ting åt helvete. Hon började ringa, smsa, hota om att dyka upp vid min port, ställde krav på mig något som jag tyckte var helt utom kontroll och jag klargjorde att jag överhuvudtaget inte ville ha kontakt med henne, jag hade ingen relation till henne! Som ni kanske förstår skyddade han henne och förklarade hennes beteende med att “så var det i hennes kultur”. Där skar det sig mellan oss. Totalt.

Det hindrar mig inte från att bry mig om honom. Vi hade fantastiska år tillsammans, han är i grunden en bra man. Och nu vill jag höra av mig, fråga hur han mår, visa lite omtanke – men sist jag gjorde det blockade han mig från Facebook. Som ni märker är han inte speciellt bra på att hantera separationer… Kan man skicka ett anonymt krya på dig kort?

Hur hade du gjort?!

Jag har beställt en bok

Natalia tipsade mig om en länk till en artikel i DamernasVärld idag. Jaha tänkte jag, vad är det nu för tokroligheter hon hittat. Tji fick jag. Det var lite jobbigt att läsa. Det var kanske nästan för nära sanningen för att jag till fullo skulle kunna ta till mig av budskapet, men någonstans där inom mig hoppades jag att en Daniella Gordon skulle rycka mig i örat och ruska om mig. Säga att jag inte kan bete mig som jag gör, att jag också är en del av problemet. Kanske till och med grunden till problemet, för vad är enklare (och svårare?) än att ändra sig själv? Enklare för jag kan ta det i mina egna händer, agera och se framsteg. Svårare, för om jag gör fel vem är jag då?

Jag läste artikeln på mobilskärmen under bordet på ett Management möte med min chef och andra chefer. Jag fick lite ont i hjärtat, jag spjärnade emot och tänkte “men så är det ju inte för oss, det är ju Mr T som är den skadade, den som inte kan verbalisera, den utmattade”. Jag fortsatte läsa och så växte sig tanken starkare, tre klick senare låg boken i en beställning hem till mig. Det blir reslektyren i Indien. Sol, ensamhet, en bok och jag hoppas – många tips.

Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑