G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Författare: alex (sida 1 av 158)

Några lästips

Renovering shopoholic skriver en toppenblogg om konsumtion. Ibland kan det bli lite för mycket moderelaterat och det intressera inte mig. Däremot det här inlägg är helt genialt om att kvinnor lastas för konsumtion men vilka är det som egentligen konsumerar?

Jag fick ingen födelsepresent av V när jag födde Nils. Något jag är sjukt bitter för. Japp 2.5 år och han har fortfarande inte kompenserat för den “glömskan”. Hos Johanna hittade jag en fin tanke som jag blev sugen på att unna mig. Kanske inte exakt de ringarna men.

och så läser jag vad Vicky skriver för att jag drömmer om en resa till San Fransisco. Just nu. Det pendlar lite men jag tror vi landat i att det är SF som gäller.

En skitmorgon

Han håller fast allt vad han kan i mig. Hans fingrar borrar sig in i mina armar. Om han släpper taget går något sönder. Jag sliter bort honom. Pussar honom. Smeker honom på kinden medan han skriker hysteriskt “mamma!”. Tårarna rinner utför hans kinder. Mitt hjärta värker. Jag vet att jag kommer ångra mig. Att hela dagen kommer gå åt för att analysera den här stunden och ångra den. Jag säger “hej då” en sista gång och i samma ögonblick som jag vänder mig om går hjärtat i bitar. Jag får andas djupt för att inte bryta ihop jag med. Ta honom i famnen och springa därifrån. Men jag biter ihop. Andningen snörs ihop av tillbaka hållen gråt och jag går snabbt därifrån. Mot jobbet.

Jobbet som är viktigare än mitt barns vilja att vara med mig. Eller?

Tänker hela dagen att händer det imorgon igen ska jag göra annorlunda. Då är vi hemma tillsammans.

När jag hämtar honom är han glad igen. Då är allt glömt. Ingen mammighet. Jag har ont i magen hela dagen för lämningen nästa dag. Ångesten maler. Hoppas han inte gråter. Hoppas han är glad. Klumpen är tung. Och då är jag ändå inte den som mot min vilja blir lämnad. Hur mår han?

Uppfostran

Hur blev du uppfostrad och hur ska du uppfostra ditt barn?

Den frågan nådde mig via internet för någon vecka sedan. Och har legat i mitt medvetande sedan dess.

Jag är ett lätt barn. Jag har alltid tagit ansvar och inte haft någon större revolt även om det inte finns barn som är helt oproblematiska så vågar jag säga att jag tillhör den lättare skaran.

Som barn var det också lätt. Jag har inga direkta minnen av uppfostran förrän i 10-års-åldern. Jag tror egentligen inte att jag uppfostrades utan uppläxades.

Mina föräldrar har aldrig hjälpt mig med en läxa. Kravet för att få hjälp var att jag redan skulle kunna läxan till 100%. Så antingen kunde jag den eller så kunde jag den inte. Mina föräldrar hade inte tid med mig. Jag handlade, lagade mat och passade syskon. Fick order om att tvätten behövde tvättas på fredag kl 18 eller så var det städdag på lördag mellan 11-18.

Och alla misstag eller utskällningar skedde offentligt. Alltid. Inför syskon eller kompisar. Mina föräldrar var alltid två mot en med åskådare. Pappa skrek på mig till jag började gråta och då var vi vänner igen. Mamma stod bredvid och fyllde på. Det var viktigt för dem med “enad front”.

Jag flydde direkt efter gymnasiet.

Hur tänker jag då?

Jag visste hela tiden att mina föräldrar inte var som andra. Jag skämdes så ofta och så länge vilket ju så klart gjorde och gör att jag ljuger för mina föräldrar och undanhåller. Och inte har någon bra relation till dem idag.

Jag försöker uppfostra Nils med massa tid. Svara på frågor. Han får vara med överallt, hela tiden och prova allt. Han får tröst när han är ledsen och jag uppmuntrat alltid hans känslor. Vi pratar aldrig aldrig aldrig A L D R I G om hans prestation typ att han varit duktig eller gjort fint utan jag frågar alltid om han har haft roligt och berömmer honom för att han är kreativ eller tålmodig eller noggrann. Jag pratat också alltid positivt om allt. Allt är fint och alla är fina och glada och snygga och roliga. Livet med Nils är ett äventyr som vi ska vara nyfikna på.

Han får alltid konsekvenser kopplade till hans handling. Detta är väldigt viktigt för mig och ett otroligt effektivt sätt att bli av med beteenden som man inte gillar. Tex: Nils hoppar i soffan, vilket han inte får. Jag hade fått konsekvensen att jag fått gå till mitt rum och miss middagen = ingen koppling till varken hoppa eller soffan. Nils konsekvens blir att han inte får vara i soffan. Överallt annars och stå nedanför eller sitta i fåtöljen är godkänt. Men inte soffan. = du missköter dig i soffan så du får inte vara där. Konsekvens direkt kopplad till hans handling.

Jag hoppas att all tid och att han känner sig sedd för den han är gör att vi har en stadig relation när han blir äldre och livet är svårare. För jag vet inte. Jag vill inte skrika eller vara arg. Jag vill inte snälla i dörrar och få honom att känna sig oälskad även fast vi inte ör sams hänt.

Hösten i München

Hösten här är så märklig och så vacker och så knäpp. Temperaturen pendlar men ligger runt 18-22 grader. Men vissa dagar kan det vara 10 och andra 28. Det är inte alls som de höstar med lite frost på morgonen och klar luft. Tvärtom så har luften varit ganska dålig här.

Nu i oktober kör jag stenhårt på shoppingfritt. Jag måste bryta vanan att alltid vilja ha något. Att få barn triggar verkligen mitt shoppingsug och “vill-ha” inte okej. Innan dess han jag köpa saker jag suktat efter. En tunn tröja i merinoull och en tjockare tröja också i ull. Inte exakt den i länken dock men nästan.

Jag ska leva hela vintern i de tröjorna och använder redan den tunna när jag tar nig till jobbet. Nils har redan massa kläder i ullsom ör ett supermaterial enligt mig.

Mitt absoluta måste inför vintern och torr hy är denna:

Typden enda kräm jag använder nu sedan två år tillbaka. Så bra. Använder den på händerna nu när jag cyklar utan vantar och i ansiktet och övriga kroppen så fort det blir lite kallare.

Så gick luften ur

I helgen var min pappa över på en snabb visit. Vi har inte världens bästa relation och även fast jag förstod precis vad han skulle göra och hur besöket skulle bli så har jag varit less resten av helgen. Som varit underbar!

Nils är i en mammig-period nu och det gör att V backar. Gömmer sig bakom jobb och annat “viktigt” (läs mans-viktigt dvs viktigt för hans behov ingen annans) och jag blir ensam med Nils.

Vi har varit ute utanför stan med vänner både igår och idag. Alltså jag och Nils. V gjorde ju sina mans-viktigheter. Och det har varit underbart. Vi pratade om bristande framtid inom vårt yrke men vad ska man göra istället? En fråga som följer mig just nu. Jättemycket! Och hur dyrt barnkläder kan vara. Och de där jäkla mans-viktigheterna.

Idag har jag bjudits min svärfamilj på middag och lagat tre middagar till veckan och sen tog jag slut. Legat i sängen en timme och bara slösurfat. Fastnade i en favoritblogg. Funderar på on jag ska tipsa lite om bloggar jag läser, så där som alla gjorde förut.

Boktips: 30 dejter på 30 dagar – Sarah Title

Så har jag äntligen tagit mig igenom en bok. Efter sommarens bokkavalkad så fastnade jag lite, eller tvärtom, fastnade inte för någon bok. Men nu har jag läst den här pastelliga boken.

Det är inte ofta det är baksidan av boken jag visar men den är så mycket härligare än framsidan. Älskar dessa färgglada anteckningsböcker och tänker att så skulle jag ha fet på jobbet. Eller hemma. Älskar färg och anteckningsböcker.

Boken är klassisk. Nördig tjej görs om och blir kär i den “coola killen”. Boken är faktiskt helt odramatisk. Från första sidan vet man lixom vad som ska hända och inte hända. Den är tydlig i sitt språk och kräver nästan ingenting av sin läsare.

Undertonen är feministisk och det finns med lesbiska och man och kvinna som inte är mer ön vänner och huvudpersonen har ofta en feministisk fråga på lager. Tyvärr känns det ju ändå som om det landar i det klassiska och stereotypa.

Dock ska jag säga att jag kommer läsa nästa bok också. Just för att de har koppling till bibliotek och nästa verkar lite mer normbrytande. Jag har någon hemlig (?) dröm om att jobba på bibliotek. Sortera böcker och läsa hela dagarna. Hur mysigt låter inte det? (Jag förstår att de som jobbar på bibliotek gör betydligt mer än så, vet dock inte vad så jag drömmer vidare).

Boken finns bland annat här.

Jag gillar att landa i lögnen

Jag lyssnade på Anna Hedenmos sommarprat. Det var lite spretigt, det ska jag erkänna, och kanske lite skrytiga ibland med episoder jag inte riktigt fattade poängen med typ en lång episod där hon berättar om när hon intervjuar Henning Mankell.

Hon pratar om sociala medier och bilderna vi lägger ut. Ytan. Det perfekta. Var det inte likadant förut? Att man tog fram kameran i de lyckliga stunderna? Hon frågar sig om släktingar var lyckliga som på bilden eller vad som fanns bakom.

En viktig diskussion. Ja. Vi behöver hela tiden påtala att Instagram inte är verkligheten. Mammarollen är sällan rosenskimrande dygnet runt så som den kanske framställs. Även min sjukdom, diabetes typ1, kan jag tycka framställs ganska glamoröst i sociala medier med de som är självutnämnda ambassadörer för sjukdomen.

Samtidigt så vill jag så gärna landa i det lyckliga när jag tänker på tex mina farföräldrar. Klart jag vet att de gick igenom svårigheter på alla möjliga sätt och plan livet igenom. Men jag vill lixom tänka på hur fint det blev till slut, att de var mestadels lyckliga, ja lite “slutet gott, allting gott”. Så vill jag också tänka på mina vänner. Att det finns massa problem och svårigheter vi delar men det är de fina stunderna jag vill landa i.

Jag vill inte att Nils som vuxen ska behöva fundera på om jag var lycklig på den eller den bilden eller vad jag dolde bakom leendet. Jag vill att han ska veta att jag är en människa med kamper, sorger och glädjeämnen precis som alla människor. Men att jag i grunden är lycklig. Framförallt vill jag inte att han ska känna att han behöver bära varken mina sorger nu eller senare i livet.

Religiösa tankar

Jag såg på allt för Sverige avsnitt tre igår. Amerikaner som lär sig om Sverige och tävlar om att få träffa sina svenska släktingar. Jag tycker det programmet är charmigt. Amerikanerna är stereotypa och det är Sverige också.

Just detta avsnitt berörde religion på ett sätt jag inte minns att de gjort förut. Vi i Sverige är sekulariserade (tror inte på gud) medan amerikanerna är det i stor utsträckning. Amerikanerna blev ledsna och tyckte synd om svenskar som inte får uppleva glädjen med att vara troende i en religion. Och ju äldre jag blir desto mer kan jag hålla med dem.

I min familj, där jag är uppväxt, var vi inte bara “inte troende” utan emot troende. Jag ör uppväxt med att människor som tror på gud är lite mer krokade än vad jag är. Jag har heller aldrig haft någon i min närhet som trodde på gud, alltså under uppväxten. Mina vänner konfirmerade sig för presenterna och jag valde att inte göra det.

Här är folk katoliker. Och ju mer jag rest och levt utan att bli tillsagd att vara “emot troende” desto fler med olika Tro har jag stött på. Olika kristna och muslimer.

Och jag är lite avundsjuk. För att det är så härligt att ha en tilltro till något. Något som är så självklart. Det är också en sak som förenar människor. En plats att gå till för att känna samhörighet. Och det kan jag verkligen sakna. En självklar plats. En tradition. Nog för att vi befinner oss i svenska kyrkan ibland och alltid känner oss välkomna där men det är ingen hemma-plats.

Jag tänker ibland att livet hade varit lättare med en tro. Annorlunda hade det varit. Kanske lite tryggare. Vad vet jag? Det var i alla fall ett intressant avsnitt av allt för Sverige.

Adressat okänd

Innan jag började blogga hör bloggade jag “som mig själv” fast på En öppen blogg för världen så klart. Jag skrev ofta till min dåvarande man när vi var isär eller till mina vänner när jag var på resande fot. Den här bloggen saknar adressat och det gör mig ganska omotiverad. Texterna blir inte lika bra, jag vet, men jag har tänkt att jag ska blogga regelbundet. Dagligen. Men jag vet inte längre. För jag bloggar ju dagligen. Ändå saknar jag att skriva. Det kliar lite i mig. För jag tvivlar på bloggandet. Utan adressat känns det inte lika motiverande. Och jag vill ge mitt skrivande mer tid.

15 oktober är det dags att skicka in ansökan till universitet om man vill plugga. Jag ör riktigt sugen på det. Något nytt måste hända. För jobbet känns fortfarande inte bra. Det skaver och jag är sugen på det där med skrivandet. Ja men att plugga på universitet är ju att skriva. Dags att fylla på mina 800 högskolepoäng. Jag har sökt lite litterarurkurser och hoppas att det ger mig nya uppslag och idéer.

Boktips: en andra chans – jojo moyes

Jag läste inte ut den här boken. Bara så ni vet. Jag läste 300 sidor sen gav jag upp.

Detta är den tredje delen om louisa Clark från Livet efter dig. Som jag älskade den boken. En chick-lit absolut men den hade något mer. Jag fastnade verkligen för den manliga karaktären och läste den kanske i samband med min egen låååånga sjukhusvistelse och hade många diskussioner med min exman om vad som gör livet värt att leva.

Så läste jag andra delen och tyckte njae. Och nu gav jag upp den tredje.

Ja men jag är rätt less på Will nu. Hon har ju en ny pojkvän? Varför ska hon då konstant tänka på Will och se honom överallt? Eller just detta att hon ibland inte bryr sig och ibland fortfarande är kär i Will trots ny pojkvän.

På de 300 sidor jag läste finns ingen plot. Inget händer, ingen spänning, inget som inte hänt tusen gånger förut i tusentals andra filmer.

Nej, moyes skulle ha släppt dessa två efter succén och skrivit andra böcker istället för det tycker jag ändå hon gör bra. Detta känns bara påtvingat.

Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑