Det övar jag på… Tiddelipom!

Inspirerad av Alex inlägg med samma namn (som ni hittar här) så tänkte jag skriva lite om min stora utmaning nu. En god vän och stöttepelare sedan många år, faktiskt min första vän när jag flyttade till västkusten för 12 år sedan, har utvecklat egenskaper som jag försöker att inte trigga på.

Hon har de senaste två åren gjort en väldig resa med sig själv, sin kropp, sin relation och mycket annat. En resa som startade med ångestattacker när de stod med dubbla hus och huskostnader. Hus situationen var bara en trigger för en uppdämd damm som vällde fram. År på år av roller hon spelat, attityder och kaxighet hon gömt sig bakom, att inte tillåta sig själv att gråta, en rädsla för ensamhet och mycket, mycket annat.

Hon har jobbat jättemycket med sig själv, både med stöd av osteopat, terapeut och coachning. Hon har lagt om kosten och landat på fötter. Hon har skilt sig och flyttat till eget boende. Hon har gjort SIN resa.

Nu till min utmaning och det jag övar på. För att hon har landat på fötter efter sin resa, så betyder inte det att hon har facit, men det är så hon agerar och dirigerar. Hon berättar för andra hur de ska göra, hon framhåller sig själv som ett exempel pår hur andra ska lösa sina problem (följa hennes fotspår så klart) och hon ifrågasätter alla andra sätt att leva som inte är i enlighet med hennes val. Har du gått in i väggen behöver du göra det här, är du trött och hängig ska du sluta äta xx men äta xx kosttillskott istället. Ska du och din man skilja er? Ja men då måste ni förstå barnens behov och ha familjemiddagar för det är så bra. Jag är så glad att de här lösningarna hat fått henne att må bättre, men det finns ingen lösning som är one size fits all. Alla individer, familjer eller situationer kräver olika agerande. Att berätta vad som fungerade för dig är ett schysstare sätt att hantera situationen, snarare än diktera villkoren för välmående eller framgångsrika separationer. Alla måste få göra sin resa och den resan går inte att kopiera rakt av från någon annans framgångssaga.

Så när jag hör dessa uttalanden biter jag mig i tungan och räknar till tio. Jag försöker tiddelipomma lite och tänker att jag ska prata med henne om detta när vi har tid…