En vilja att bli mamma

Nathalia önskade ett inlägg om hur jag kände att jag ville bli mamma. Självklart ska hon få vad hon önskar, eller låt mig i alla fall göra ett försök!

Jag har nog aldrig gjort en stor sak av att fundera på OM jag vill ha barn, för jag har alltid vetat att jag vill bli mamma! Frågan har svarare varit när vill jag ha barn? Det har aldrig funnits en bra timing, aldrig rätt tid med jobb, resor, pojkvänner eller något egentligen. Samtidigt som jag inte kunde föreställa mig ett liv där det inte finns familj så har det också varit viktigt att ge barnet en familj. Hela tiden har jag känt mig hoppfull och försiktigt orolig, för att bli mamma har inte varit en självklarhet utan en gåva.

Jag har avslutat mer än en relation därför att vi inte har haft gemensam målbild och tidsplan att bilda familj. Jag har alltid varit tydlig med det målet, redan på andra dejten med T förklarade jag mitt behov av att försöka få egna barn.

Faktum är ju att jag nu står här, 40 år gammal och utan förutsättningar att skaffa familj på “vanligt” sätt. Ni som följt min resa vet att det har varit en lång process att landa i att jag ska försöka på egenhand. Det här funderandet landade i att jag vill inte stå och inse om 5år att jag vaknat försent, utan jag måste åtminstone försöka.

Kanske är det rädslan att inte höra hemma någonstans, att inte få bygga min “tribe” som driver min resa? Rädslan att aldrig få känna den där överväldigande kärleken som man hör föräldrar prata om att de känner för sina barn? Jag är rädd för att livet målas i lite mattare färger utan barn. Och jag känner när jag är med mina syskonbarn att jag också vill ha… en känsla som bara vuxit i de 15år som jag varit moster!

Jag vill ha någon att älska så jag nästan går sönder. Oroa mig för och glädjas åt. Skratta åt och med, någon att trösta, krama och se växa. Att jag vill bli mamma är det mest egoistiska jag någonsin känt och att jag gör det själv är det absolut mest egoistiska jag någonsin gjort.