En stroke och pms

Igår ringde telefonen med ett av de besked man aldrig vill ha eller hade förväntat sig. En vän har fått en stroke. Han är 31 år.

Jag för gåshud och fryser när jag tänker på det. Jag läste på internet att en stroke alltid innebär rehab och kanske livslånga problemen. Men jag hoppas ändå att han bara ska vakna upp och vara som vanligt. För han och hans flickväns skull.

Från det ena till det andra

Idag, strax, ska jag jobba igen. Det har varit underbart att få vara ledig och idag har jag möten inbokade hela dagen. Hatar möten.

Jag har dessutom pms. Är så irriterad på V hela tiden. Han har säkert förtjänst det. Det är som att min hjärna låst sig vid en sak som gör mig superirriterad och som jag då ser överallt. Så osympatisk egenskap men om V bara var lite mindre irriterande så skulle det ju vara löst…

Då och då i pms och jobb och lämna på förskolan så kommer jag och tänka på min vän som ligger nedsövd. Fy tusan! Jag kan inte ens koppla det till mig. Jag tänker mig hans fästmös liv. Hennes sorg och förtvivlan. Maktlöshet. Men även den är för overklig för att kunna ta till mig.

Jag önskar att jag kunde svänga förbi med en gryta. Kanske baka något bröd. Men så är livet när man bosatt sig i ett annat land. Avståndet suger lite extra när någon behöver kämpa ”hemma”.